Äventyret framtiden

 Årets första dag och vi skriver år 2026.  Ja, årets första dag måste förstås börja med nyårsfirandet, givetvis. Här kom Francis in med buller och bång, i vissa tidningar kallad till depression, i andra till tempestade och här inne hos mig kallad en storm med mycket regn i släptåget och ändå inte så himla mycket som när Claudia drog in över ön för någon månad sedan. Men visst kändes Francis av och gör det än i skrivande stund, men då betydligt bedarrad.  Vid sex-snåret på nyårsafton såg det ut så här mot hamnen till...Inte särskilt inbjudande men det hade utlovats bättre väder till midnatt. För vår egen del hade vi det hur bra som helst. Varmt, torrt och skönt, samt mysigt på insidan av väggarna.                          Det gick ingen större nöd på de där två sagovarelserna heller. De var fullt sysselsatta med att vinka till alla som gick och körde förbi och så förstås till de nepalesiska grannbarnen som un...

så tömmer jag mobilen och kameran på de senast tagna bilderna. De behöver inte komma med till år 2026, då ett nytt blad vänds igen. Det är ju inte längesedan jag satt här och gjorde detsamma känns det som och ändå har ett år redan gått och visst har det hänt mycket under det gångna året men jag tänker inte titta bakåt och göra en krönika av något slag utan bara städa undan lite grann i arkivet.  Några nyårslöften brukar jag inte ge men ett litet löfte har jag gett i alla fall. Jag har lovat att tala mera klarspråk med mannen jag bor ihop med, för han påstår att han inte kan läsa mina tankar. 😉Egentligen så ska du vara glad för det, svarade jag,😏 men jag förstår vad han menar. Jag ska bli tydligare i vardagspratet och inte ta för givet att jag blir förstådd så där bara. Vad har du givit för nyårslöfte?  Den fina krukan med orkidén Symbidium är full av blomstänglar i knopp. Åtminstone nio fina stänglar är på gång med fägring längre fram. Jag är inte helt säker på vilken symbid...

 Så kanske man kan säga? Jag har i alla fall gjort det nu. Det här är inget nötskal. Jag går in på de små detaljerna i den stora krubban som man kan se i mitt tidigare inlägg här men texten som finns med vid krubban, på portugisiska och engelska har jag översatt till svenska "Rochinha är en traditionell julkrubba från Madeira som återger öns mänskliga och naturliga landskap med dess vegetation, terrasser, dalar, levadas, corgos (populärt namn på bäckar på Madeira) , traditionella hus och halmtak. I denna typ av julkrubba försöker man återge alla traditioner från Madeira eftersom det är en återgivning av vår etnografi och orografi. Vridande och svängande klättrar små herdar av lera, i olika storlekar , klädda i färgglada dräkter, figurer från alla seder, scener ur livet, regionala dräkter och folkliga festligheter med offergåvor till Guds-barnet."  Rochinha, som krubbans namn är, betyder rakt av liten sten men i den här betydelsen får man läsa in Madeira som en klippa i havet...

ligger bakom oss men vi njuter fortsättningsvis av att ha varit helt för oss själva, bara varit och inte haft ett endaste litet måste annat än att se till att få lite mat i oss nu och då.  Givetvis, julmaten som vi själva stod för, skinkan som blev väldigt god (finns kvar ännu) sillsallad som hör till på vårt julbord, gravad lax och inlagd sill plus potatis och sallad. Desto mera än så var inte utbudet på vårt julbord, våra juldagars bord...men ack så gott. Vi är bara två i år runt julbordet och vi kan inte äta oss annat än mätta, även om vi har upplevt att vi har frossat lite mera än vanligt. Som U. sade, det är jul bara en gång om året. Hade vi varit på Åland hade vi ätit julbord alltsedan den första advent. Här är det lugnare puckar. Tack och lov.  En dag varvade  vi julbordsdieten med julgåvor som smakade gott. Ett par Nepalgrannar delade med sig av vin och momos, en rätt med ursprung från Tibet men så vanlig i Nepal att den räknas mera eller mindre till nepalesisk. D...