Äventyret framtiden

Vissa datum minns man mera än andra. Så är det ju i livet beroende på vad som har hänt just den dagen och så vidare. En sanning som alla känner till.. För min del glömmer jag aldrig den där märkliga ensamhetskänslan som jag plötsligt fick,  en 8:de november för många år sen. Jag satt i salongen på Bio Savoy som vanligt, det var ju mitt andra hem för att mina föräldrar jobbade där, pappa som vaktmästare, mamma som biljett-riverska och städerska. Men just den kvällen kände jag plötsligt att jag var ensam . Ingenting som i sig har varit något dilemma för min del, jag trivs med att vara ensam men den här ensamheten som jag kände då, trots att jag inte var ensam i biosalongen...vi såg någon film med William Holden och Deborah Kerr minns jag...så var av ett alldeles eget slag. Den var så förtätad och olycksbådande på något sätt. Jag kände på mig att något inte var som det skulle vara. Eftersom jag insåg att både vaktmästaren och hans fru hade försvunnit så släckte jag och låste biografe...

Ja, jag vet, allt detta är förbi nu för i år men jag fick en fråga av Femfemman om man firade Alla Helgons dag här i Portugal... Det gör man, givetvis.  Vad gör man när det är Alla Helgonsdag här?  Nu utgår jag inte från mig själv. Den här helgen är som vilken helg som helst för min del. Jag går med ett ständigt levande ljus inom mig när det gäller mina nära och kära på andra sidan, även om jag har gjort kyrkobesök och besökt gravar under Allhelgonahelger då jag bodde på Åland. Men det är längesen..Det händer att jag tänder ett ljus i någon kyrka här och tänker på någon särskild just då, vilken dag som helst under året.  Det är fint att tända ljus för andra, både för levande och döda. Senast gjorde jag det i Monte.  Min goda granne Z. berättade redan för ett par år sedan för mig om vad som brukar hända under Alla Helgonsdagen här.  Hon kallade den till Pão-por-Deus = Bröd för Gud, då barn (åtminstone tidigare) gick från dörr till dörr och samlade bröd och godsa...

Nu tar jag vardagen så där rakt upp och ner utan att planera särskilt mycket. Vi väntar på tid till kardiologen för U:s del men många är i kön och under tiden är det familjedoktorn som tar sig an U på bästa sätt. På fredag är det dags igen att träffa henne.  Tack alla ni som har tagit kontakt via mail! Så varmt det blir i hjärtat av alla omtänksamma ord som tar sig in till oss, också här på bloggen. Jag har fortfarande kommentarer att svara på. "Ska bli Chabli" som en viss Härenstam sade.  Desto mera än så blir det inte om den biten idag annat än att allt är så bra det kan vara.  Jag återgår till kameran och mobilen istället, tömmer dem på foton och visar en del av vad som har hänt sedan vi senast sågs här inne.  Coral har ni säkert alla hört talas om vid det här laget. Madeiras eget öl och stora stolthet... Det har varit Halloween och naturligtvis så firar man här också på olika sätt.  Servir em local escuro = Servera på en mörk plats Edição Coralloween = Hall...

Vi såg dem varje dag då vi var i El Palo, en förort till Malaga. Munkparakiterna fanns överallt i palmerna längs stranden in till Malaga..Och givetvis så blev det en hel del fotografier. Jag blev påmind om sötnäbbarna, när jag såg LillaSysters Färgsprakande November- inlägg där hon också hade den här typen av papegoja med i ett inlägg. Jag rycktes bakåt i tiden till februari-mars 2018 då vi var Malaga.                                  De hade sina bon i palmerna längs stranden till Medelhavet                 Det blev många tillfällen till att se på dem. Ibland från en parkbänk, ibland gåendes förbi.                                              De hade bestyr för sig,                         ...

                                           så tömmer jag mobilkameran på foton från de senaste tre dagarna... Huset här ovan fascinerar mig. Vi går förbi det några gånger varje vecka och ibland ligger ljuset på det särskilt mycket, så det liksom lyser upp mitt ibland alla andra hus. Det bara finns där bland alla de hus som är bosatta av människor och djur. Vem har bott där en gång? Bor det någon där nu? Jag tror inte det. Det ser mera ut som ett skal, som snart ska tas ner och slängas bort. De vackra handblåsta små glasrutorna. Vem har stått där och tittat ut? Ramarna runt alla fönster är ornamenterade.                    Det är Halloween idag...kanske det finns ett halloweenspöke där rentav? 😉🎃🎃🎃 Kapok Senaste onsdag stod jag själv i fönstret på Centro Saúde, hälsocentralen,               ...