Äventyret framtiden

I många år har jag använt ryggsäck . Det är det bästa tänkbara sättet att bära saker på som skonar armar och rygg. Ryggen mår bra av det, man får bra hållning eller åtminstone en bättre hållning än när man bär väskor och kassar i händerna. Det är så mycket bekvämare att bära det man bär på ryggen, det känns knappt alls. Givetvis beroende på vad man har i sin ryggsäck, men det är min melodi, hur som helst.   Varför jag tänker på ryggsäck just nu? I fredags när vi gick till Sopronto, vårt lilla hål i väggen, för att handla så hade vi båda våra ryggsäckar på oss. En kvinna i närheten av Sopronto, stod och väntade på bussen. När vi gick förbi henne, så hälsade/bom-diade vi på varandra och då sade hon något som jag först inte uppfattade helt och hållet, fastän jag nickade och log, hon var vänlig.  Det madeirensiska språket kan vara knepigt att förstå men ett par steg senare insåg jag att hon hade sagt bom passeio! Det lät som pompass... Hon önskade oss en bra vandring och det anta...

Den nästsista Skyltsöndagen som bloggvännen BP håller i är inne och jag bidrar med följande skyltar .  Jag bjuder på blandade karameller idag                           En teateraffisch måste till bara för att den är så fin i mitt tycke.  Jag har tidigare skrivit om Camões här på bloggen men i förkortad version så räknas Luís Vaz de Camões som Portugals nationalskald. Han jämförs med Homeros, Vergilius och Dante. Han är mest känd för sitt epos Os Lusíadas. (portugiserna). Den 10 juni, hans dödsdag, är Portugals nationaldag. Dia de Camões de Portugal e das Comunidades Portuguesas.  Jag har ju en byggarbetsplats (RIM) på andra sidan gränden och det händer, även om inte alltför ofta längre, att det fastnar något som mitt öga gillar. Jodå, det finns en liten skylt på träemballaget.  Idag kommer två kvinnliga vänner på lunch hit till oss och jag kommer att bjuda på salsichas i någon form Dock inte på korvtr...

Lokföraren Åke , drar på ångan idag igen och tar sig fram ända hit till Madeira på vägar jag inte förstår hur han klarar av att ta sig fram på, men kan julgubben så kan Åke . I fantasins värld är allt möjligt i alla väder. De andra passagerarna som brukar vara med ombord hittar ni på Åkes sida, där han har länkat till alla.  Idag har han givit oss uppgiften att skriva om TORN. Tja, torn har det nog funnits gott av i min värld länge redan och några av dem har jag även tagit foto av. Förutom alla kyrktorn som jag har vandrat förbi och lyssnat på klockklangen till osv så är det kanske Ålands Lyceums torn som framstår som det där speciella minnet av torn. Där uppe under taket höll vi s.k. elevråd till. Varje klass hade en elev som blev utsedd till elevråd. Hur i all världen jag blev det förstår jag inte själv men... Vi röstades fram. Så mycket minns jag i alla fall. Förekommer sånt ännu?  Järnvägsstationstornet i Helsingfors fångade jag på bild en dag då jag var i huvudstaden. Vad...

Vi gick till Saúde/Hälsocentralen igår, så snart vi hade ätit frukost.  U. hade tid med Dra. Cristinas mottagningssjuksköterska Nâdia en halv timme innan läkarbesöket.      Doktor Cristina heter inte Dra som första namn, det betyder doutora. Kvinnlig doktor Jag är för det mesta med som assisterande sällskap då U. har tid till vår gemensamma familjeläkare som verkligen har lagt lupp på oss men allra mest är det U. som "luppas" eftersom han är en s.k. högriskpatient. Med all heder så tar Dra C. honom verkligen på högsta allvar.  Mottagningssjuksköterskan N. är en stor favorit.  Hon är så härligt spontan och har mängder av humor vilket helt säkert behövs när hon tar emot så många patienter dagligen. Till henne kunde jag gå alla dagar bara för att få skratta.  Hon tog blodtrycket på U. Nja, lite för högt kanske men sen undrade hon om vi hade kommit dit med   bil.   "Nej, nej, vi sprang nästan hit och sen rakt upp till femte våningen", fick ...

Uppriktigt sagt så har jag inte landat ordentligt ännu efter son-familjsbesöket. Jag svävar fortfarande lite som på moln och får uppdateringar titt som tätt om hur Freja har det. Den lilla tuffingen, 4,5 månader gammal, har bestämt sig för att hon vill äta från tallrik hon också, så nu gäller Stockestolen. Det är kanske så att när man är allra yngst så har man många förebilder. 😊Eller som min son sade när de hade landat i Sverige igen, där de bor, " vi kom till Madeira med en baby och kom hem med en unge" 😊.  Så idag blir det helt enkelt en blommig dag här hos mig. Det tar tid att landa. Luften har gått ur mig på något sätt trots att jag har massor som jag vill skriva om men idag har jag bara ströplockat en bukett av olika slags blommor åt er alla som tittar in idag.      Eldkrona, finns i gult och i rosa och är rätt så allmän här på Madeira     Toffelblomma. Den på bilden växte snudd på i vattnet i levada do Norte där vi vandrade en dag     ...

Jag såg randen av grovt salt utanför vår grind, höjde på ögonbrynen en aning och undrade lite grann över " att hur har saltet kommit dit "? Nästa tanke var att antagligen har någon av grannarna tappat ett paket salt på vägen uppför trappan och sen spolat ner det med vattenslangens hjälp. En naturlig åtgärd. " Hmm, så bra", tänkte pragmatiska jag och sopade ihop saltet och strödde ut det över ogräset i stenläggningen i närheten av täppan. "Det kommer väl till pass detta "välsignade" vita...lite vatten på det och så någon dag till i tid" . Så gick mina tankar.  Ogräset försvann, tuppade av så där bara.  Det kommer alltid nytt ogräs igen men jag brukar använda mitt fotbadsvatten med grovt salt i som första hjälpen mot ogräset på gången i lagom dos. Jag tänkte inte desto mera på saken. Det här hände senaste sommar -24.  Citronträdet blommar Förra veckan fick jag veta av en man som bor här på gränden att det finns en person i vår omedelbara närhet ...

 av känslor av det goda slaget, kärlek, värme, blickar, kramar, ja, allt allt allt , ALLT Vilken tid det har varit. Underbar. Det finns inte ord Jag har inte alls varit flitig med kameran under den här tiden, jag har sugit musten ur allt annat istället, känt av stämningar, upplevelser...ja, det är egentligen omöjligt att beskriva . Däremot har Jon och min sonhustru Helena tagit många foton så de finns nog men som alltid är jag restriktiv vad gäller mina familjemedlemmar, som ni redan vet. Samma dag som Jon med familj anlände till Lissabon så berättade jag att jag hade beställt taxi åt dem till flygfältet här på Madeira.  "Men mamma, är den tillräckligt stor? Vi är fem, vi har många kappsäckar, en var och så en barnvagn på det och massor av handbagage."  (oj, tänkte jag, som är van att resa med en ryggsäck på mig. Givetvis en familj på fem personer kräver sitt)  Jag gick till hotellet och tog reda på vilken storlek det var på taxin som skulle hämta dem från flygfältet...