Äventyret framtiden

Lokförare Åke tuffar på med tåget och jag hoppar på idag igen, trots att vi ska skriva om något så "olycksbådande" som fredagen den 13:de.  Jag är inte skrockfull alls. Jag har svårt att tro att siffran tretton i sig skulle ha något olycksbådande över sig. Vilken dag som helst kan ha det. Men vi människor är benägna att bygga upp saker under tidens gång, vi är bra på att bygga berg av små högar, att få fjädrar att bli stora hönor, att förstora, förstärka och föra vidare, vi är bra på att dramatisera.  Jag minns att min far som körde ut virke och ved åt folk på Åland, berättade om en äldre dam i stan (Mariehamn) som nekade att stiga upp ur sängen just en fredag den 13:de då hon skulle få sin ved hemlevererad. Hon steg helt enkelt inte upp.  Så min far fick gå med forsedeln in till henne där hon låg i sängen, tippade sen veden ute på gården och for därifrån. Senare fick han veta av hennes son att en stålfjäder i hennes sängresår hade brustit och orsakat henne en ryggskada. Så

   Som ni mera eller mindre redan vet så äter vi väldigt mycket frukt här hos oss.  Nytvättade läckerheter, äppel, nektariner, plommon, fikon och avokado..    Bara att se på frukten gör att jag mår bra. Att jag äter upp den också, gör att jag mår ännu bättre.    Just nu är vi tomatrika...väldigt rika..     Det känns som om vi har tomater överallt och det har vi nästan. Nu blir maten "tomatiserad" på olika sätt. Pimenta av olika slag tillreds, blandat med chuchu, pumpa, lök, chilipeppar osv.                                                                              Jag blev så glad när jag såg att en av de fruktaffärer vi handlar i, hade lökflätor.                                       Naturligtvis så måste en sådan komma med hem...                                       nu hänger den nära passionsfrukten.                                         Så tog jag vara på all vår lök som jag odlade själv när vi bodde på Åland.                                                          

Idag blir det ett RIM - inlägg dagen till ära!  Jag vet inte om de själva kommer ihåg att de fyller år idag, men hipp,hipp hurraaa, Ni blir 26 år idag! Jaha och hur vet jag det då? Varje dag under det senaste året har jag sett deras skylt som berättar för mig och alla andra som går förbi att de är 25 år. Och just idag är det ett år sedan de firade den dagen med pompa och ståt. Vi fick vara med på ett hörn (hemma hos oss) med god mat som deras Mestre delade med sig av till oss som tack för några fotografier jag hade tagit och givit vidare till RIM.  Tacknämligt om något när vi kom hem från språkkursen och den första tentan. Då kunde vi också fira med espetada och annat som bjöds, givetvis.  Ett fint minne 😊 Espetada tackar vi aldrig nej till och den där apelsinkokosbakelsen som vi fick till efterrätt var rena drömmen. Jag har letat efter den härligheten de få gånger jag har varit in på olika konditorier här men än så länge har jag inte lyckats hitta just den. Inte ens i de portugisisk

Bara ett par kvarter från oss ner mot havet till så finns en gata där många tomma hus med gamla fina balkonger, fönster och dörrar radar upp sig. Vad jag har förstått efter att ha pratat lite runt med folk här så är allt gjutarbete, smidesarbete etc.  från det portugisiska fastlandet.  Varje gång jag går förbi där sänder jag en bön rakt upp i atmosfären och hoppas på att den  faller i god jord. Ta vara på klenoderna, låt de inte gå om intet, låt dem inte rosta sönder, försvinna i någon bråteshög.. Ingen går ut eller in genom de vackra, vackra dörrarna... Nytt och gammalt möts. Fyrkantigt och ovalt.               En neddragen rullgardin rullar upp sig själv eller ner, jag får ingen ordning på det hela..troligen inte rullgardinen heller.  Det nya ser modernt ut men ändå hoppfullt, någon bor där, bravo!  Här ser man lutningen på gatan ..tröskeln är rak.  Lite högre upp på samma gata innan den byter riktning och namn, så hörsammade någon min bön..Nej, så snabbt går det förstås inte men någ