Äventyret framtiden

   Senaste söndag gick jag igenom  Stadsparken , på väg till köpcentret   La Vie ,      ensam och i tankar på Uffe som jag visste att låg på operationsbordet just då     En ögonoperation gjordes och givetvis så befann sig mina tankar hos honom     fastän  jag kände mig lugn, jag visste ju att han hade expertisfolket runt sig... Men ändå, ja, ni vet...  Men vad hände där på scenen i parken? Barn drar alltid mina blickar till sig. Så roligt de tycktes ha, vad var på gång ? Jag satte mig ner på en parkbänk för att se vad som skulle ske.    I periferin runt den stora scenen fanns det andra som tydligen också hörde till, vackert uppklädda Det kom flera vackert uppklädda till scenen i en jämn ström, kramade varandra, pratade och tycktes ha det bra tillsammans. Vid det här laget hade jag insett att det var ukrainska kvinnor och barn som intog scenen, inte för att göra en föreställning, utan för att träna dans tills...

Måndag betyder veteranbilar här på bloggen, åtminstone så länge jag har några av dem kvar i mitt bildarkiv att visa.  Idag visar  jag sjuan och åttan av de drygt trettio veteranbilarna som var med på utställningen i Jardim da Quinta Magnôlia här i Funchal i slutet av juli.  Tidigare har jag visat veteraner här , där jag också har länkat till tidigare inlägg. Nummer sju:  Den läckert röda MG Ta från 1937 drog förstås mina ögon till sig.  Bara färgen i sig utgjorde ett blickfång men skapelsen i sig var grädden på moset.  Suffletten var ordentligt nedfälld, så säten och instrumentbräda, pedaler osv  fick man ingen möjlighet att se, förmodligen för att allt är under uppsnyggning/renovering.  De gör det väldigt pietetsfullt och så nära ursprunget som bara är möjligt när de fixar upp sina bilar. All heder åt dem som kan och vill göra det.  De här pärlorna måste ju bara skötas om på bästa sätt.  Nummer 8:      Denna Adler 9/24 ...

Vandringen  med början i Pedregal fortsatte. Plötsligt så visade pilen åt ett helt annat håll än tidigare.. Levadan fortsatte mot Cabo, vilket också betyder udde men av en annan karaktär. Så småningom kommer ni att få se den i det här inlägget längre fram.  Här hittar du del ett  av vandringen Här hittar du del två Vi gick i stark nedförsbacke den här gången och på asfaltväg. Levadan syntes inte till men fanns där någonstans, helt säkert. Nu gick vi nästan bakåtlutande. Det svänger och bra är väl det med lite balans.     "Titta kossor!" ropade både E. och jag.      Sen stod vi där och pallrade med tjurkalvarna en lång stund innan vi såg att det inte var kossor.     Det kändes så självklart att det var en kossa med pannband men icke det sa´Nicke.         Vi vandrade vidare och neråt, neråt, starkt lutande. Är man på höjderna får man räkna med att det bär av åt andra hållet efter ett tag och vet ni? Det kan va...

Jag fortsätter att berätta om vår vandring som började i byn Pedregal i Ponta do Pargo. Det här landskapet var annorlunda, öppnare och mera "kulligt". Visst leder de flesta levador genom kuperade terränger men det här var snudd på lite "danskt"...lite "dynigt" om jag får göra en lite fåfäng jämförelse.  Jag fick en känsla av Danmark helt plötsligt och flög iväg i mina minnens vinklar och vrår till Lejre utanför Roskilde med järnåldersgravar etc.   Att höjdskillnaderna var av ett helt annat slag är en annan femma med tanke på Danmark ;) och här finns inte en endaste liten järnåldersgrav. Hjärnan spelar en lite spratt ibland  Den första delen av vandringen finns att läsa HÄR       I fråga om växtlighet blev vi inte mycket överraskade.      Det såg nästan ut så som här ovan, hela levadan igenom,      men jag tycker att det var en skön,vacker och lummig grönska som omgav oss.      Örnbräken, vinrankor, björ...