Äventyret framtiden

men inte schack matt! Det har varit en rejäl och lång förberedande tid med mycket arbete inför säsongöppning och vernissage och nu när allt är igång och allt har gått bra, så ramlade jag lite grann av pinn... Så där bara. En rätt vanlig reaktion gissar jag, för troligen har jag gått på extra adrenalin ett tag och sen när allt löper på som det ska och det mesta har hunnits med som planerats så går luften liksom ur en.  Och då är det bara att ligga där under pinnen ett tag när tillfälle ges. Medan degarna jäser och kakorna gräddas...ungefär så. Snart är jag på gång igen som jag brukar vara, ska bara andas lite till innan jag tar tag i bloggpennan ordentligt Men jag vill i alla fall ge ett livstecken ifrån mig, för lever gör jag nog och det med besked. Jag är till och med aningen euforisk där jag ligger under pinnen Här är det dubbla besked så det förslår och båda besked stämmer. Hörs snart igen här! Ska bara pusta lite grann till ! Någon dag bara, jag har ...

Här stormar och regnar det så det står härliga till och vi sitter här på insidan och har det bra. Nej, jag tänker inte klaga på vädret. Regnet är så oerhört behövligt som det bara kan vara. Och midsommar blir det likväl även om firandet blir inomhus i år.   Vi har snart allting fixat och klart för vernissaget den 24 juni och för att öppna caféet den 25 juni. Nu är det slutarbetet som väntar. Mera om allt detta efter midsommar! Ha en riktigt fin midsommarhelg alla! Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   Djuren har det tufft nu när allting är så torrt.     Här om dagen hittade jag en död liten ekorre i  vattenbunken vid ena husknuten.     Det första lätta regnet som kom fyllde bunken till hälften. (taket är stort)    Och hur den nu bar sig åt den lilla i jakten på vätska, så drunknade den. Troligen kunde den    inte ta sig upp till kanten.Troligt är det också att den fallit ner från taket    genom stuprännan rakt ner i bunken.    Vi hörde ett märkligt svepande ljud på insidan och vi letade efter vad som hade orsakat ljudet.    Men inte förrän nästa dag förstod vi var ljudet kom ifrån.    Nu har det gamla kärrhjulet kommit till användning som frälsarkrans.    En pinne finns att klättra på utifall att en olycka åter skulle vara framme    Samma sak är det med vattenkannorna.    De har nu fått krukfat till lock efter att en liten fåge...

    Det låter nästan som Fazers bästa! En salig blandning.     Fast det är ännu bättre.     Jag befinner mig  i Malaga igen och i bilmuséet.     Mitt eget lilla veckotema plägar bli rätt så långt.     I nuläget har jag möjligen hunnit halvvägs, kanske inte ens så långt     Den här veckan börjar jag med att visa en oerhört vacker dress och en speciell bil.     Lite grann från sidan om, så ser man dressen bättre.     Den är italiensk med basen i Frankrike och designerns namn är Nina Ricci.      Nina var vän med Andy Warhol, vilken gav henne inspiration till  denna luxuösa dress.      Uppriktigt sagt så visste jag inget om detta, men jag kan läsa innantill. 😊     Tack och lov så är det mesta på muséet väldigt informativt.          Men bilen då?, undrar kanske någon....

Ja, han är min förebild, tjuren Ferdinand. Jag försöker att vara som honom en stund varje dag och för  min inre syn ser jag hur han sitter under korkeken och doftar på blommorna istället för att vara på en arena och stångas med dumma tjurfäktare. Så klok han är som förstår att livet går ut på någonting helt annat än att hålla på med sånt. Jag har ingen korkek men jag vandrar omkring i trädgården, när jag behöver räta på ryggen efter alla möjliga övningar som kroppen utsätts för i det här anarkistiska paradiset. "Petunian Pia Berta Gunilla" , kärt barn har många namn som ni vet..   Doftar gör hon inte "Pia Berta Gunilla", men ack så vacker hon är och så stor.   Hela stora bykgrytan från källaren och skoltiden är proppfull av skönhet (och kompost förstås).   En enda stor planta är hon.     Däremot är den här skönheten, som fortfarande står i knopp mycket väldoftande.     I all synnerhet  mot kvällen till.  ...

   Jag har förstås besökt Mariehamns museum redan ett antal gånger, men likväl är det    nästan alltid som att göra det på nytt. Det finns så mycket att upptäcka i staden Mariehamn    under 1920-talet.    Mycket har ändrat och nästan till oigenkännlighet, mycket har försvunnit sedan den tiden.    Givetvis, så är det alltid. Tiden talar sitt språk över allt.    Det ska nästan alltid hända något för att det ska hända något...    Ni kanske förstår vad jag menar.    I alla fall så blev en grupp pensionärer i M:hamn medvetna om värdet av sina byggnadsskatter    när man började med omfattande rivningar av gamla hus under 1960-talet och kulmen    kom när det anrika Societetshuset fick ge plats åt Självstyrelsens parlament    och ämbetsverk år 1975. Av det gamla Mariehamn fanns nästan ingenting kvar...    Tiden gick men i december 1987 fick man ändan ur...

Så var det åter dags för mitt eget lilla veckotema.... Jag tar klivet in på bilmuséet i Malaga igen och hoppas förstås att någon av er som brukar läsa min blogg också kommer med för att beundra alla vackra bilar och kläder  Idag blir det USA som blir först med att visa upp  en väldigt vacker Studebaker från 1931. ( 8 cyl. 80 hp, 4100 cc, Model FD Commander") Det här är en typisk amerikansk bil som man kan se i många Chicago- gansterfilmer. Det händer sällan att jag ser en sådan film, kruka som jag är när det gäller gangsterfasoner, mord och pina. De är ju inte snälla precis de där film-killarna i de snygga bilarna. Och om jag mot förmodan skulle se en film av det slaget så sitter jag helst med en kudde till hands så jag kan gömma mig bakom den när det hettar till på filmduken. Uffe har aldrig förstått det här, för" Morden i Midsummer" klarar jag av att se, konstigt nog, men visst hittar jag på annat när det drar ihop sig till själva mordet. Då m...