Äventyret framtiden

            Det var en frostig novembermorgon             Vi satt i en bilkö i Helsingfors, det gick sakta, sakta framåt             Plötsligt hajade jag till             En man red rakt ut i trafiken framför oss             ......svävade han över marken med sin häst?             Så magiskt allt kändes             En minut senare var allt det magiska försvunnet             Likaså marskalken av Finland.                         Vi vek av till vänster i korsningen och allt var som vanligt igen     En kall hös...

med en  mormor ?, hann jag tänka, fastän jag redan visste svaret. Tack och lov, kontraktet är på livstid! Jag kan inte få sparken! När Wilhelm, kallad Wildhelm av olika orsaker, stod framför mig med blåfärgad näsa och en tuschpenna i ena handen, fick jag verkligen lägga band på mig för att inte frusta ut i ett ohejdat skratt. Risken fanns att han skulle måla öronen också av bara farten om han såg sin mormors spjuverögon utifall att hon började skratta Vem vill inte göra sin omgivning glad? Sådan är nämligen Wilhelm....han är snabb som vinden och en handlingens "man". Men hur skulle jag förklara allt detta för mamman i familjen? Att hennes minsta telning plötsligt hade en väldigt blå näsa...målad med tuschfärg Allt hände den lilla stund som storebror Timothy inlevelsefullt berättade om datorerna som han och kompisen A. jobbade tillsammans med. Jag var idel ädel öra.... Då passade W. på att måla sin näsa blå Storebror frustade bakom min rygg och så skrattade ...

Att ge kram eller inte ge kram, det var frågan det Redan tidigare har den frågan diskuterats här i bloggvärlden. Vi var då av rätt många olika åsikter men kom förstås fram till, helt logiskt, att var och en gör som den själv vill. Man ger kramar om man vill eller så inte. Så är det ju bara. Det är inte fel att kramas. Hellre det än mycket annat Kramar behövs Libellula depressa , hona Men det gnager lite i alla fall... Det har blivit så mycket kram och kramar, så pass att det för min del  känns som om det har gått snudd på inflation och slentrian i all vänlighet och i ordet kram, ett ord som bara måste vara med för måstets skull, ungefär som att man inte kan eller vågar bryta ett mantra. Vi ser säkert väldigt olika på det här men   jag har bestämt mig för att inte kramas lika mycket som tidigare här i bloggosfären utan bara när det verkligen känns angeläget och äkta för min del. Libellula depressa, hane Bara så ni vet. Tro nu för all del inte ...

innan vi stängde caféet för den här sommaren,  kom en ensam ung  man hit för att fika Det regnade ute. Han satt helt ensam vid ett bord i Gula salen, så jag stannade upp en stund och pratade med honom i förbifarten när jag gick dit för att titta till om ljusen fortfarande brann på borden. Med en del människor känns det som  att man fortsätter ett samtal som man aldrig har avslutat, trots att man har aldrig har träffat varandra förr. Så var det med oss Vi pratade en hel del. Bl.a. om hur det är att vara ung i dagens läge, om hur världen ser ut i allmänhet, allt otäckt som händer, folk på flykt, hetsen, stressen... - Jag har gjort mig av med tv-n", sade han plötsligt, "och jag försöker låta bli att vara ute på Internet. Jag vet om allt som händer ändå, men om jag hela tiden är någon annanstans så har jag inte mig själv. Jag vill hitta mig själv först! Och jag kan faktiskt inte göra så mycket mera för omvärlden än vad jag redan gör. Jag tror att det är...

Det är inte bara ett med det jordiska Som jag redan har berättat här på bloggen så har jag övertagit en stor del av Uffes sysslor nu när han är sjuk  Jag har bl.a. lärt mig köra gräsklipparen och nu även trimmern.... men det händer saker som Uffe för sitt liv inte förstår hur jag lyckas med Trimmern har jag redan fått reparera två gånger. Första gången fick jag alla delar att sprätta åt olika håll och kanter med påföljd av sök efter delar i högt gräs och sedan försök att pussla ihop allt så den åter fungerade Vilket lyckades Andra gången jag körde trimmern gick den som om den aldrig hade gjort någonting annat. Den spann som en katt och föll inte ihop i en enda liten bit Tredje gången förstod jag inte själv hur det var möjligt att det blev som det blev men plastlinorna som klipper gräset och  som sticker ut ur den runda dosan längst ner fick plötsligt tycke för varandra så till den milda grad att de tog sig ut ur sitt "bo" och nästlade ihop sig på stånge...

I mars när Uffe låg på sjukhuset passade jag på att vara duktig flicka. I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr. Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det torra gräset. Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde Elden brände allt i sin väg. På nolltid Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke) På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen Förmodligen lite mera också. Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst... För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi Men tyvärr. En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska...

" Ser ni inte vem jag egentligen är ? ",  frågade hon   Vännerna som satt runt bordet och åt middag tillsammans tittade på henne " Nja, du är ju den du är", sa´någon. " Ja, ja, men jag menar vem jag har varit i mitt tidigare liv? "     Det blev tyst en stund runt bordet, bara några försiktiga leenden syntes   En del högg an på maten med en annan frenesi än tidigare,   några stannade helt upp med att äta.  " Du liknar ju på Josephine Bonaparte", sa´någon till slut för att bryta tystnaden     (helt sant så liknade hon på Josephine)    Hon sken upp i ett stort leende.  "Jaa, det är jag! Jag var gift med Napoleon!   Då.   Vet ni, nu finns han i samma stad som jag   I det här livet också.   En stor del till av det franska hovet bor faktiskt där   Vi brukar träffas och alla finns vi i Sundsvall!" Hon berättade om hur fantastiskt det var att de allihopa, mera eller mindre hade upptäckt att ...