Äventyret framtiden

Det är inte bara ett med det jordiska Som jag redan har berättat här på bloggen så har jag övertagit en stor del av Uffes sysslor nu när han är sjuk  Jag har bl.a. lärt mig köra gräsklipparen och nu även trimmern.... men det händer saker som Uffe för sitt liv inte förstår hur jag lyckas med Trimmern har jag redan fått reparera två gånger. Första gången fick jag alla delar att sprätta åt olika håll och kanter med påföljd av sök efter delar i högt gräs och sedan försök att pussla ihop allt så den åter fungerade Vilket lyckades Andra gången jag körde trimmern gick den som om den aldrig hade gjort någonting annat. Den spann som en katt och föll inte ihop i en enda liten bit Tredje gången förstod jag inte själv hur det var möjligt att det blev som det blev men plastlinorna som klipper gräset och  som sticker ut ur den runda dosan längst ner fick plötsligt tycke för varandra så till den milda grad att de tog sig ut ur sitt "bo" och nästlade ihop sig på stånge...

I mars när Uffe låg på sjukhuset passade jag på att vara duktig flicka. I diket vid häggmispel-häcken var fjolårsförnan brun, ful och torr. Ja, ni förstår kanske vad som hände när jag lade tändstickan till det torra gräset. Det sade bara fjutt och så var marken svart så långt ögat nådde Elden brände allt i sin väg. På nolltid Tur att inte båtarna som står på land brann ner samtidigt Tur var det också att landsvägen kom emot och stoppade den eldiga framfarten annars skulle kanske hela byn ha blivit svart. (hemska tanke) På ett par minuter hade jag gjort av med hela månadslönen Förmodligen lite mera också. Så där bara! Det var faktiskt ingen som helst större konst... För att inte tala om allt arbete som Uffe kärleksfullt har lagt ner på häcken Jag trodde länge att häcken hade klarat sig, för elden drog så snabbt, snabbt förbi Men tyvärr. En svart spretig häck är vad som återstår efter mitt försök av att vara duktig I och för sig är häcken, rent grafiskt sett, ganska...

" Ser ni inte vem jag egentligen är ? ",  frågade hon   Vännerna som satt runt bordet och åt middag tillsammans tittade på henne " Nja, du är ju den du är", sa´någon. " Ja, ja, men jag menar vem jag har varit i mitt tidigare liv? "     Det blev tyst en stund runt bordet, bara några försiktiga leenden syntes   En del högg an på maten med en annan frenesi än tidigare,   några stannade helt upp med att äta.  " Du liknar ju på Josephine Bonaparte", sa´någon till slut för att bryta tystnaden     (helt sant så liknade hon på Josephine)    Hon sken upp i ett stort leende.  "Jaa, det är jag! Jag var gift med Napoleon!   Då.   Vet ni, nu finns han i samma stad som jag   I det här livet också.   En stor del till av det franska hovet bor faktiskt där   Vi brukar träffas och alla finns vi i Sundsvall!" Hon berättade om hur fantastiskt det var att de allihopa, mera eller mindre hade upptäckt att ...

   ( Man kan klicka bilderna större)      Här och här kan man också läsa om vår vandring på Prästö.    Vi diskuterade någonting så intensivt där vi vandrade    att vi plötsligt märkte att vi höll på att gå förbi    gravplatserna, som vi visste att fanns och som vi var på väg till    Så det var bara att vända och gå tillbaka igen och börja där man ska börja.....                           Så här ser det ut på en del av vandringsleden    Mellan gravgårdarna går en bred välskött lång gräsmatte-väg    Man går tyst på gräsmatta       Så tyst att rådjuret med killingar tydligen inte märkte oss när vi tassade förbi    ( bättre bild kunde inte åstadkommas)    Geten var fullt upptagen med sina småttingar    Så bra de har det i det djupa gräset, bland gravar och ...