Äventyret framtiden

så har söndagen som är veckans första dag här i Portugal, blivit min återblicksdag... Jag ser mig bakom och rätt så nära bakom. Ungefär de sista tio dagarna. Samtidigt sopar jag rent i arkivet. Som alltid.  Vi har en återvinningsstation en liten bit ifrån oss. Här finns det stationer att tillgå med jämna mellanrum men många av stationerna är för de närmast boende. Vi har ett par som vi går till en gång i veckan, ibland varannan. Vi sorterar förstås.. Senaste torsdag så blev jag snudd på en fallen kvinna. 😉Pladasket låg nära till hands. I vanliga fall hade jag tagit skatten med mig hem men den här gamla ljuvligheten, lite trasig men med potential att kunna användas till både dittan och dattan, fick stanna kvar. Den hade och hade haft besök av termiter. En lättad suck undslappp mannen i familjen. " Om du ska ha den får du inte ta in den i lägenheten"  Men även jag kan tänka (ibland🙃). Okej, jag har gift för termiter, men nej. Jag hade en liten snabb dröm som gick i kras på di...

 Jag fortsätter idag med I omvänd ordning, då Gruan togs ner på andra sidan gränden hos RIM.  Det blir många bilder så inlägget blir ganska långt men jag dokumenterar det här först och främst för min egen del, men den som har intresse är förstås varmt välkommen med ....      Nästa skede. Mestre kopplar vajrar på buren Jag har inte en aning om de rätta termerna här, ni får hålla till godo med mina egna...       Det är jag som är sned, inte lyftkranen..                                                  Den sista luftfärden för den här gången..   . Det tog sina timmar men ändå gick det i rasande fart. Så snart en del hade lämnat lyftkranen var nästa del på gång att tas bort, slås bort, bultas bort av Grua-Mestre.  Rost har säkert tagit fäste under de nästan tre år som lyftkranen har stått här. På markplanet fanns ...

  I mitten av oktober-22 fick vi vara med om när Gruan, lyftkranen hos RIM på andra sidan gränden byggdes upp bit för bit. Ett bamsestort Mecano. Den 18 augusti, senaste måndag, så började man montera ner lyftkranen som har blivit snudd på en "vän" här hos oss. Den har visat oss olika väderstreck, den har varit falkarnas klätterställning och sittplats och den har börjat höra till. Hur ska vi nu hitta hem skojade U. när vi inte har lyftkranen kvar som riktmärke?  Först kom den stora kranbilen, den som U. kallar till Guds finger. Guds finger? frågade jag i början och försökte komma underfund med hur hans tankar gick... "Ja men Karin, du har ju sett den där kranbilen lite överallt i stan. När den har gjort sitt så finns det lyftkranar hur många som helst som den lämnar kvar i sitt kölvatten. Den skapar lyftkranar... Först ser man bara kranbilens lyftanordning som blir bara högre och högre och högre och nästan når himlen, ungefär som ett låååångt finger. Sen plockar den alla...