Äventyret framtiden

Det hör en liten avlång täppa till vår lägenhet, på den lilla gård som vi delar med två av de andra familjerna som bor i huset.  I och för sig så är det lite märkligt att jag inte tog ett foto av hur täppan såg ut när vi köpte lägenheten i mars-21. Jag började genast att gräva upp täppan redan då och gav bort plantor till höger och till vänster av det som fanns, bl.a clivior, men i dagsläget har jag ingen clivia själv, jag tycker att de är vackra men jag ville bli av med dem. Ut med det gamla, in med det nya. Ungefär så.. Det som var mest anmärkningsvärt för min del var "jordens" beskaffenhet för den bestod till stor del av betong. Så jag låg i och hackade. Hade RIM-dunk-maskinerna varit på andra sidan gränden redan då hade de blivit gröna av avund.😉  Man hade använt täppan till "slasktratt" när man tvättade hinkar efter att någon hantverkare, hade jobbat med betongarbeten. Detta hade hänt redan långt innan vi tog över. Praktiskt och bra, men man kan inte lägga bet...

Jag vet att jag hade en Fiat till mitt förfogande som jag trodde att var en 850-a, men jag fick inte ihop det trots allt när jag sökte fotografier på "min " Fiat som jag körde någon gång i mitten av 1980-talet. Antagligen var det en Fiat Uno. Ändå har jag de där siffrorna i huvudet...850. Ni märker hur stort mitt bil-intresse egentligen är. Jag vet alltså inte ens vad jag körde för modell men jag vet att den hade en ungefär likadan färg som Fiaten här under i bild har. Den, däremot, "träffade jag på " i Bilmuséet i Malaga år 2018.  Den har flera år på nacken i jämförelse med den Fiat, som jag hade i mitten av 1980-talet. Jag rådfrågade Uffe om de olika Fiat-typerna som fanns då . Han brukar kunna sånt. Men han var inte med i mitt liv på den tiden så han kan inte veta vilken typ av Fiat jag körde då och visst kan jag hålla med om vad tonfallet sade när han bara sade "Kvinnor! " Visst är vi ju intressanta eller hur, vi kvinnor? 😉Vi tutar och kör på utan att...

Några foton ska bort igen innan de börjar "mögla" i arkivet. Vi har ju stor luftfuktighet här som ni vet😉"Bort" blir här på bloggen, så försvinner gör de inte, men arkivet blir mindre. Här på ön någonstans ...jag minns inte var längre, dessvärre, men jag tycker att förfallet är väldigt vackert.  Den här bilden är från vårt tidigare hem och företag i Geta på Åland. En utställning var på gång, Ritva Salorantas fina glaskonst förgyllde tillvaron för våra cafégäster.  Nej, vi bodde inte i ett snett hus. Det var fotografen som var lite snedvriden den dagen, ok, inte bara den dagen... Den här blomsteraffären går jag förbi nu och då. Jag får genast ett "vill ha allting med mig hem-il" och går ståndaktigt förbi utan att köpa en enda liten ört. Men mitt i allt en dag så faller jag pladask och kommer hem med allsköns goda örter och dofter. Det är gott med örter, jag använder väldigt mycket sådana i matlagningen. Uffe bävar för dagen då jag pladaskar...inte för att ...

inser jag att jag sitter här och tänker ge mig i kast med bilar!  Min älskade, sedan länge saliga pappa, berättade att jag ville ut i världen lite tidigare än vad som var menat och då "puffade" han in min mamma med den gravida magen i en av arbetsgivarens (Carl Rundbergs) bilar och så tutade han på i "ilfart" de ca trettio kilometer det var från Mariehamn till Godby sjukhus. Vi åkte något så "fint" som en gengasbil, det var den "efter kriget-bilen" som fanns tillgänglig just då, fastän flera år redan hade gått sedan krigsslutet. Efter det har jag aldrig åkt med en gengasdriven bil igen. Jag vet inte ens vilket märke bilen hade.  Så här såg Godby Sjukhus ut i början av 1900-talet, minst ett halvsekel och mera än det innan jag åkte gengasbil av och an dit och därifrån. Nu finns inte byggnaderna kvar längre efter den brand som ödelade allting för snart tio år sedan. Allt gick upp i rök.  Alla gånger, blev det gengasbil, för det blev flera färder av...

Den första delen av Jennys brev kan ni läsa  här....  7 augusti-24 Jenny skriver: Ur José Manuel Melim Mendes bok, Memórias do Funchal.. " Vi voro upp till kyrkan, som ligger här intill ca 20 minuters väg uppåt. Dit upp till själva kyrkan leda 52 trappsteg huggna i sten. Under en högtid samlas här hela befolkningen i tre dagar. De sova då under bar himmel mycket och fasta. De måste på knä uppför alla dessa trappsteg. Jag tänker på de gamla, många 100 år och över, som måste så krypa in i kyrkan, efter att kanske gått i flera dagar för att komma över bergen hit. Men allt gör de för sin tro och offra det sista de äger. Det säges att de flesta här på ön bli mycket gamla, en vanlig ålder är 100-125 år och ändå leva de i sådana hårda omständigheter. " Ett vykort från samma bok jag nämnde här ovan "Dock de bekymrar sig ej om något, hava de ej  mat för nästa dag, så lägga de sig och sova under det att barnen få gå ut och tigga.  I juli månad ha katolikerna här också en sorts...