Äventyret framtiden

"Detta med högt till tak är en bristvara i våra dagar. Fel åsikt och du riskerar att hamna ute i kylan eller förlora vänner.  " De här orden skrev Stefan i kommentarsfältet när jag senaste måndag skrev om Flamträdet och kom in på åsiktsfrihet etc... Någonstans har jag läst att NEJ  mera eller mindre är ett heligt ord. Till det yttre är ordet litet och inte särskilt dramatiskt alls, men ordet som så innehåller en oerhörd laddning. När en människa säger nej/ säger emot/ har en annan åsikt ,  är risken stor att hon blir "övergiven"; eller som Stefan skriver, hon hamnar ute i kylan eller förlorar vänner. Plötsligt så uppfattas hon inte som trevlig eller charmerande av andra i sin omgivning. Hon blir obekväm. Hon stiger kanske på ömma tår, har "fel" åsikt, bryter det s.k. normala mönstret.  Hon följer inte med strömmen, bräker inte med i den stora skocken. Fotot av RIM-bygget har inget som helst med texten att göra. Jag bara måste visa att nu händer det saker.

Det ringde på porttelefonen för någon dag sedan. Jag gick som vanligt ut till terrassräcket och tittade ner mot grinden och där stod två av våra grannar, ja egentligen tre, den allra yngsta ( 2 år) i huset var också med. Där stod de båda vuxna med varsin plastkasse... O j , tänkte jag, nu får vi mera abóbora, lite väl mättad för tillfället men ändå tacksam. Pumpor kan man lagra länge... Lilja som blommar hos grannen just nu. I bakgrunden flamingoblommor Men så var det inte alls utan i en kasse för vår del, låg det fisk, några stycken, både stora och små. Grannen med två-åringen hade också fått en kasse med fisk.   Z, givaren såg smått förlägen ut. - "Vill ni ha fisk"? Så brukar hon se ut när hon kommer med en kasse chuchu också. Vilket jag också är väldigt glad för... "Oj, vad vi vill" svarade jag, "vi är fiskälskare, så tack, väldigt gärna !" Vi stod där alla fyra och pratade en stund när Z. försiktigt frågade om vi ville ha ännu mera fisk. "Jadå,

    Eswatini , vad är det? frågade jag rakt ut av mig själv. Ett nytt land?      Nu vet jag lite mera och visst kände jag till Swaziland...     Lite mera allmänbildad nu , konstaterar jag att de i Eswatini knappast vet vad Åland är för något      Madeira, Portugal känner de helt säkert till däremot.                                                                                         Den här killen har varit min favorit-fotbollsspelare. Vågar jag säga det högt?                                            Nå, Ronaldo läser inte det här.  😉                                            Jag gillar honom också för övrigt som fotbollsspelare. Vad annars?                                             Jag blev glad när Zinedine Zidane fick ta emot facklan...                                            Jag tog fotot när jag såg invigningen på tv.                                             Märkligt hur man tar till sig favoriter ...han var bra ZZ men först och främst                               

Senaste lördag var vi på väg mot ett speciellt mål som jag återkommer till om några dagar. Vi hade glädjen att få se det magnifika Flamträdet blomma. Nu finns det förstås flera sådana träd i stan men det här står på en särskilt fin plats, längs Avenida do Mar/ Strandvägen. Jehovas Vittnen skuggade sig under trädet. Säkert förväntade de sig att fånga upp någon som gick förbi. Jag har alltid klarat mig undan trots att jag inte ens har försökt att göra det. Kanske för att jag ser ut som en turist, fast å andra sidan så står de just där turisterna normalt spatserar förbi. Det kanske syns på min utstrålning "att hit men inte längre?" Nej, jag tror inte det, så farlig ser jag inte ut, hoppas jag. Jag är människovänlig och diskuterar gärna livets stora frågor fast kanske inte på portugisiska ännu😉     Då jag bodde på Åland kom Jehovas Vittnen nu och då och ringde på dörrklockan och ville berätta     om vad de gjorde och vilket budskap de hade.      Om jag hade tid bad jag dem nästa

Bloggvännen BP:s Skyltsöndag är här igen och jag hänger med även idag.            Nej, jag vet inte alls hur Holland House Coffee smakar. Burken är gammal som gatan...                              Den här adressen hade vi när vi bodde i Alfama i Lissabon några dagar i mars -19   Det är kanottävlingar här och märket är ju bara för härligt.    Snyggt, enkelt och tydligt.             Carapuça  är en koniskt formad hatt som  placeras på toppen eller sidan av huvudet Den användes förr i tiden som utsmyckning i bondekläder.  I dag är den en del av Madeiras typiska dräkter. Två gamla skolplanscher får hänga med idag.  En gång hängde de på vår vägg i Gula salen, där vi hade konferenser och olika tillställningar som folk bokade hos oss ..  Så till Alfama igen och fado. Vi tycker om fado båda två . Fado Baiuc a. Klicka på länken så kan den som är intresserad läsa mera om Baiuca. Fado Castico..betyder ungefär traditionell fado.           Bazar Alfama , en väldigt fin kakelskylt.     Kakel talar

Idag tar Lokförare Åke oss med på tåget upp bland molnen, till destinationsordet   MOLN. De andra som brukar vara med ombord i någon av vagnarna hittar ni hos Åke , bara klicka på länken så finns alla deltagare uppradade och länkade hos honom. Den som känner för det kan hoppa på när som helst, bara meddela Åke så att han kan fixa med bänkutrymmet.  Jag har blickat ut över Atlanten och Ålandshav där molnen har hopat sig på himlen framför ögonen på mig  Jag har valt att använda Tove Janssons och Karin Boyes ord om moln till mina bilder     Atlanten         "De hängde i oändliga rader i hundratal, den ena tätt bredvid den andra, så långt man såg     skimrande brokad..."  ( TJ.)        Atlanten    " Lätta moln"....         Atlanten     ...."av tyll och svandun" På stranden till Ålands hav...  " blommigt siden        Ålands hav     ....och mörkröd sammet "      Atlanten "och överallt blixtrade paljetter i alla färger"      Atlanten