Äventyret framtiden

Vi sitter sällan ute på vår terrass nu för tiden. Märkligt nog, för vi satt mera där förra sommaren trots att det var mera /eller syntes mera rörelse där då, än vad det gör nu. Men med tanke på slipdammet från byggnationen på andra sidan gränden så känns det tillsvidare bäst att hålla sig inomhus. Tids nog så blir livet mera normaliserat igen... Så där dammigt kan det se ut inomhus hos grannen mitt emot, alltså hos RIM. Jadå, de har ansiktsmask och tillbörligt skydd, de proffsiga killarna som håller på med slipandet. Ska det bli fint så får man lida pint, som det heter och förhoppningsvis så har de bra lön för mödan. Faktum är att det finns två män där på fotot men de syns nästan inte alls...så ni förstår kanske varför vi inte sitter ute på terrassen fastän det är sommar.  Ok, det är inte så där hela tiden och alla dagar men det händer titt som tätt att slipdammet yr runt knutarna.  Chilipepparn levererar, jag är förundrad över rikedomen den delar med sig av dag ut och dag in. Jag skör

Nu blir det ingen språkkurs förrän den 20 september! Det blir ett lååångt sommarlov av olika orsaker, bl.a. reser en av oss i gruppen till sitt hemland och återkommer först den 16 september,  så lärar-Melissa beslöt att nu blir det så här.  Givetvis så frågade hon oss var och en om hur vi kunde tänka oss fortsättningen innan hon tog beslutet. Bra så, hjärnan behöver vila även om jag kommer att repetera vad vi har gjort sen i januari. En stund om dagen blir det nog i alla fall, si så där.  Melissa som känner till att jag vill bli portugisisk medborgare vet vad som krävs av mig..så hon tog mig lite på sidan om och gav mig tipset -"tjugo minuter om dagen Karin!"  Jag är den enda i gruppen som har ambitionen om att söka PT-medborgarskap. Det kändes som om jag fick en liten särbehandling. "Inget sommarlov rakt av, lite läsa "måste" du och lyssna på språket via audior, skriv ord, prata, prata... Jag vet att jag lätt "fastnar" så det blir säkert en timme om

Bloggvännen BP förvaltar skyltsöndagen och jag hänger med idag igen med lite äldre skyltar, men också mera tidsenligt aktuella ... Plötsligt så hittade jag de lite bortglömda/gömda. Jag hade tänkt visa dem redan i maj men bättre sent än aldrig kanske?            Ska man vara med i en blomsterparad som pågår i flera timmar så måste det finnas vattenreserver    Funktionärer var det gott om...     Poliser fanns det lite här och där .... Turma do Funil, grundades år 1988 och är en del av Musik,-kultur och fritidsföreningen Câmara de Lobos Choir. Det här året, med 154 festprissar, bestämde sig gruppen Turma do Funil för att fira all den glädje, alla leenden och all entusiasm, som den har paraderat med under de senaste 32 åren.     Bland alla skyltar i en busskur vilade en blomsterprydd hund ut...     En organisatör beundrar blomsterdekorationen... I en annan busskur övade tre sötnosar sina rörelser innan det var dags för start. Utanför Supermarket stod varelserna som jag tror att kom direk

Lokförare Åke utmanar mig lite extra idag, för vad kan jag egentligen om kyrkorglar? Inte mycket.. Tankarna har flugit än hit, än dit under veckan som har gått. Det har snurrat på rejält där inne i mitt hjärnkontor. Vad sjuttsingen ska jag skriva om ordet kyrkorgel?  Enklast kanske det skulle ha varit för min del att gå kyrka ut och kyrka in här i stan för att ta foton av alla kyrkorglar, för här finns det gott om kyrkor med orglar i, men jag har haft annat för mig. Inte har jag haft tid med kyrkor den här veckan och i bildarkivet ekade det, ekade det, ekade det bara, när jag frågade om det fanns någonting om kyrkorgel på någon av hyllorna...Frågan studsade ihåligt tillbaka.  Men så kom jag ihåg Klara kyrka i Stockholm på den tiden, i slutet av nittiotalet, då jag studerade till antroposofisk småbarnspedagog på Ståthöga i Norrköping. (Rudolf Steiner)  Jag reste av och an ungefär en gång per månad till Norrköping. Först måste jag ta mig till Stockholm. Morgonbåten från Mariehamn förde

Anna i Portugal inspirerade mig till att tömma min mobil på fotografier, sådana som bara ligger där annars. Så jag skred till handling...och vad hittade jag då? Vi var på väg till vår revisor Marcia och hade en stund kvar innan bokat klockslag. "Vi tar en glass" bestämde vi oss för...och under tiden vi slickade glassarna i oss så såg jag att två postutdelare satte sig vid ett bord en liten bit ifrån. De hade lunchtid och när de hade ätit så började de sortera post som skulle delas ut. Det var fascinerande att se med vilken ordning allt gjordes. På fotot har posthögen minimerats till en tiondedel ungefär från vad den var från början. Den redan sorterade och noggrant noterade fanns redan systematiskt fördelade i deras väskor. Under tiden rann det öl ner i struparna på dem, svala goda, släckande deras törst. Våra glassar tog slut och det enda som fanns kvar när vi lämnade cafeét var pappren som jag hade vikt ner i "askkoppen"/sardinburken. När vi gick därifrån så satt

  Kommunfullmäktige i Câmara de Lobos tog farväl av Preto, den mest älskade hunden i stadens centrum. "Preto har lämnat oss. Han var den mest älskade hunden i stadens centrum, där han levde lycklig i 25 långa år.  Förra lördagen, insåg Câmara de Lobos frivilliga brandmän att Preto var i ett tillstånd av nöd och tog honom till veterinärsjukhuset, där han avled fridfullt.  " Han kommer att finnas kvar i allas minne för alltid.  Tack till alla er som värnade och skötte om honom under hela hans långa liv och tack till dig Preto för att du var en del av livet i vår stad"  Detta kan man läsa om i kommunens sociala medier. Jag kände mig oerhört berörd över kärleksförklaringen till Preto, en gatuhund, en lycklig sådan, en som alla tyckte om. Ett långt liv fick Preto (Svart). Vila i frid!                                                  Karin Eklund, Funchal, Madeira