Sköna vinterdagar


    Ja, det har vi just nu.
    Lagom med snö och lagom kallt.
    Det vita lyser upp som kontrast till allt det mörka som har varit en längre tid
    Det piggar upp och ljuset återkommer lite mera för varje dag som går

    Ca ett hundratal gulsparvar förser sig med havre ur  kärven som vi fick till julen som gåva.
    Varje dag. 
    Det tog ett tag innan den blev välbesökt, så jag var snudd på att ta bort kärven.
    Jag trodde helt enkelt att det inte fanns ett endaste litet havrefrö kvar i den.
    Lyckligtvis så fick jag inte ändan ur vagnen och nu visar det sig att det
    finns mycket mat för de små bevingade att äta upp ännu. 


   Vid rådjurens matplats samlas de också, de gula flockfåglarna. Det var egentligen där
   de visade sig första gången för ett antal år sedan och sedan dess har de återkommit så snart
   vi har lagt ut havre åt rådjuren och gulsparvarna.
   Varifrån de kommer har vi alltid undrat över, men någon skvallrar tydligen
   Djungeltelegrafen fungerar. Vips så är de här!

   Gulsparven är en rätt vanlig fågelbordsgäst för övrigt.
   Den lever av insekter och frön men är en av få fåglar som äter havre.
   Jag skulle våga påstå att de älskar havre.
  
   Jag googlade på namnet gulsparv och fann följande skrönor om den söta lilla sparven:

"Trots sin skönhet och sitt beskedliga väsen har Gulsparven blivit föremål för mycket ovilja i många länder. I Skottland säger man att han har fans blod i sina ådror. Han kallas också för djävulens fågel, som varje morgon i maj får tre droppar blod från hin håle. Därför river man ner hans bo så fort tillfälle ges och barnen skriker så snart de får syn på honom. Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att, flyger en Gulsparv över taknocken just då man stiger upp, och innan man fått lägga sängdynan till rätta efter sig, får man gulsot. För att få bot får man äta en stekt Gulsparv eller också koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket att ätas av fåglarna. Trots faran för gulsot har man dock överallt varit rädd om Gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en Gulsparv som att skjuta en stork. Fågeln kom också med ett glatt budskap varje år, ty enligt folktron var han den första fågeln som förkunnade vårens ankomst. I Danmark hette det, att när Gulsparven kom var det tid att så korn."

 Jag tröstar mig med att jag hade gulsot som nyfödd så jag klarar mig säkert om sparven flyger
 över vår taknock. 😏


  Fasanerna och koltrastarna hör till den dagliga bilden. Här är de och pickar i sig frön med jämna
  mellanrum.


       Sidensvansarna gjorde besök i dagarna två och lämnade mängder av visitkort i form av
       rosa blaffor på bilen. För första gången fick jag veta att man också kallar sidensvansen
       till silverklocka p.g.a. det plingande lätet. Själv tycker jag att de ser ut som små punkare


                                                  Blåmes, svartmes, talgoxe,
                                                  pilfink, domherre, steglits
                                                  och nötskrika kommer hit
                                                  varje dag



 
    Rost och snö är vackert eller hur?
    Förmodligen är det kontrastrikedomen
    som fångar ögat och sinnet


    Ja, till och med ett litet förfall
    av annat slag kan plötsligt  bli riktigt vackert

    I alla fall i mina ögon.
    Snart står man och rycker och sliter i allting
    som ska städas bort när våren gör sig mera
    påmind.
    Men inte än på ett tag.
    Tack och lov!
    Nu får vintern vara här !





   Isen har lagt sig på innervikarna. Jag tycker om vinter. Också.
   Faktum att jag tycker om alla årstider. Det är härligt med mångfald.
   
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Kommentarer

Gunnel sa…
Jag kan inte se mig mätt på dina fågelfoton. De är underbara. Sidensvansar har jag inte sett på är och da´r och gulsparven är också väldigt sällsynt här nu. Det var en hemsk skröna om den söta fågeln. Det visste jag inte om att det fanns så underliga åsikter om den lille gynnaren. Det är härligt ändå att det blir lite ljusare dag för dag. Vi har ju ingen snö som lyser upp här, så jag har ställt in siktet på vår nu. Njut av dina fåglar.
Tack Gunnel!
Sidensvansarna är här bara nu och då men ack så roligt det är när de kommer. Normalt brukar jag ha rönnbär i frysen att ta fram åt dem men inte i år inte...de åt upp alla själva i höstas, tillsammans med trastarna. Men björkknopparna går åt istället.
Ja, man tänkte och trodde annorlunda förr. Den söta gulsparven har haft det tufft också i våra dagar p.g.a kvicksilverbetat utsäde på femtio-sextiotalet och de gick nästan åt då. Sedan återhämtade de sig för att åter ha blivit utsatta för jordbruksgifter och deras påverkan. Enligt väderleksrapporten så är det mildare väder på gång igen...och tiden rinner iväg. Snart är det vår igen. Ja, njuter gör jag verkligen av de bevingade utanför köksfönstret.
Anne-Marie sa…
Så härligt att se de fåglar som jag var van vid från Enebyberg och Sverige. :)
Och den där kärven ser verkligen fin ut och är en bra matplats.
Det finns en liten söt fågel i skogen kring skolan som jag har sett. Den påminner om talgoxen och blåmesen fast den har inte alls de klara färgerna. Den här fågeln är litet gråaktig med svart på huvudet. Det finns många och de låter så fint i skogen. :)
Ha det bra bland alla fåglarna!
Kärven visade sig vara en riktig liten guldskatt för de små. Först trodde jag att fröna redan hade fallit ur kärven i all hantering innan den kom på plats hade varit med om, men jag hade fel. Nu börjar den bli tömd efter några dagars intensivt ätande av de små gulisarna.
Kanske det är en liten svartmes du har i skogen? Det finns så många olika tättingar.
Tack Anne-Marie, ha det bra du med vid foten av berget!
Marina sa…
Jag tror jag tar risken och hoppar den stekta gulsparven! Man kan ju fundera på vad denna lilla sötnos gjort för ont för att bli så illa ansedd. Jag tycker om den ändå ;)
Så vackra bilder!!
Så gör nog jag också Marina. Det har alltid funnits knäppgökar i vår värld. Stackars lilla gulsparven.
Tack! :)
Annika sa…
Underbart, men du vet ju att jag tycker det. UNDERBART!! Så fint med snön. Allt blir vackert i snö. HOPPAS att den får ligga kvar ett tag nu då!! Inte töa bort i brådrasket.
OCH så alla fina fåglar runt ditt fågelbord. SÅ kul att titta på. Ser du nånsin några domherrar?? Ser att du skriver att du ser dem, men hur vanliga är de? Känns som om att de är på väg bort :( Älskar dem!!
Igår var det som på Pettas här hos mig ;-) hörde ett brakande ljud efter mörkrets inbrott, en tvättbjörn. Sen när jag skulle låsa dörren för natten tittade jag ut och då var TRE hjortar/rådjur (vet inte riktigt vad det är vi har så mkt av, går under namnet deer bara) precis utanför vår dörr i mörkret. Inklusive den lille piebald (en helt vit som alltid kommer att vara liten tydligen. Du kan googla piebald om du vill) som alltid hänger med sin mamma. SÅ gulligt. MEN vi har ett stort problem med alla dessa hjortar/rådjur här. Stammen är för stor, jag ser dem nästan dagligen på mina prommisar. Jättefina bilder, Karin!!
Ha en superbra tisdag!
olgakatt sa…
Vår fågelrestaurang är också välbesökt och gulsparvarna känner vi igen men det finns flera arter vi inte har namn på. En grannkatt sitter ofta under fröautomaterna och tittar längtansfullt efter sparvstek men då schasar vi bort honom. Smågnagarna får han gärna ta, däremot.
Sättet att ond-förklara vissa djur är väldigt förmätet av människan som själv är det värsta rovdjuret på jorden! Lika töntigt är det att hålla vissa djur (och människor!) för heligare än andra.
Ja, det vet jag Annika, du som älskar snö och vinter.
Jadå, vi har fyra par domherrar här dagligen. De häckar i närheten och är här året runt. Skogarna försvinner och de kommer närmare människan. De är annars typiska skogsfåglar och brukar komma fram när maten tryter i skogen. Nu börjar skogarna tryta och därför ser vi dem alla dagar. De lever i par livet ut så det känns extra tragiskt om en av dem dör.
Undrar om du inte har vitsvanshjortar där? Jag ska googla på biebald, låter spännande. Jag förmodar att hjortdjuren äter upp allt som odlas och växer i era knutar. Här håller jägarna stammen i skick, lite väl den här hösten tycker vi förstås. Alla årskillingar har gått åt och återväxten blir vad den blir. Men så är det, bara att konstatera.
Tack Annika! Detsamma önskar jag dig!
Katten vet var det goda i livet bjuds. Katten lär vara småfåglarnas största fara om man får tro undersökningarna. Jag minns när vi hade två katter...allt som rörde sig levde farligt. Är man född rovdjur så är man. Naturen är som den är och ska så vara.
Vi har Sotis, vildkatten som kommer hit och äter bröd och tar smågnagare nattetid. Vi ser spåren efter honom och det är jättebra med en liten katt-tomte som sköter om att möss och råttor inte förökar sig alltför mycket och kommer in i huset.
Helt rätt, människan är det största rovdjuret, utan tvekan. Och alla djur har sitt berättigande. Vi ser så bra hur det fungerar när sparvhöken gör sina lovar här dagligen. Någon kvittrar till och det blir tomt vid brödträdet med en gång. Ibland händer det att någon lite svagare individ inte hinner undan och stryker med. Så är livets gång. Den enes död är den andres bröd.
Men kära nån vilka rövarhistorier du berättar om den stackars lilla fina gulsparven. Kan inte för mitt liv begripa varav det dåliga ryktet kommer sig. HIn håle, blod, jag vet inte allt vad. Men visst vet jag att man gett många fåglar olika egenskaper och roller i myter. Storlommen är den jag minns så här direkt, hör man den då kommer döden på besök. Och har man hört den kan man ju förstå lite av magin, för blodet isar sig i ådrorna när man hör dess spöklika läte.
Nu har jag helt kommit av mig och glömt vad jag egentligen skulle säga. Får ta o återkomma i så fall att jag glömt något väsentligt. Kram från pörtet
Jo jag glömde berömma ditt fantastiska foto i headern, det blänkande vattnet är så vackert. Och så är det så att jag nog inte har några flaskor i mitt hushåll vad jag kan minnas. Kanske någon bucklig matoljeflaska i plast....inga vinpavor eller annat ..."ler"
Förr i tiden, inte alltför länge sedan, så trodde folk annorlunda än vad vi gör som har en annan kunskap och vetskap. Det finns mängder av liknande saker som folk trodde på. Intressant är det men jag är glad att vi lever i dag och inte då. Storlommens läte låter inte alls spöklikt i mina öron men kanske jag hade upplevt det så för hundrafemtio år sedan si så där. <3
Tack Paula!
Bilden är från Kungsholmsströmmen i grannkommunen Finström, 15 minuters väg från oss. Det är alltid så vackert där, alla årstider.
Och sedan faller ingen som helst pollett ner vad gäller flaskor i ditt hushåll, är det något jag har glömt bort?
Radka sa…
Lovely pictures :-)
All that snow must be better the all the rain we are having at the moment!
xx
Thank You Radka! Yes, of course, its much better! :) <3
Musikanta sa…
På två dagar finns det inte en gnutta snö kvar i vår trädgård. Det var ju ganska mycket under helgen. Jag bryr mig inte så mycket om vädret eftersom jag är mer av en innekatt. Det är lättare att gå ut och promenera också om det inte är snö och halt.
Konstigt att man tyckt att gulsparven var farlig - en så söt liten fågel. Så fin bild av blåmesen - tyvärr är det sällan vi ser några av dem vid vårt lilla fågelhus. Men jag har bara solrosfrön till mat åt fåglarna och det kanske inte är alla som gillar?
Ingrid
Här försvann det mesta senaste natt också. För min del så har jag ingen större skillnad på hur vädret är den är tiden på året men det är i alla fall bekymmersfritt när man inte behöver skotta snö dagarna i ände.
Folk hade så märkliga funderingar förr, säkert funderingar som hade gått i arv och som byggdes på. Lite häxjakt är det på sätt och vis. Fördomar förstås men då trodde man säkert på det.
Här är det solrosfröna som är nummer ett, sedan andra blandningar och nötter. Talgkorvarna gillas skarpt. Energi behövs.

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio