Äventyret framtiden

Bloggvännen BP är förvaltare av Skyltsöndagen och jag hänger på idag igen med "skyltar" som jag har "fångat"  under veckan som har gått... Ett lite längre stenkast från oss så ligger Praia da Barreirinha. Badstranden är välbesökt under dessa varma dagar som vi har nu under augusti.          Ägarna till sandalerna simmar i den blå Atlanten...                                  Tala om dubbelt budskap! Här har man tydligt visat var folk ska lägga sina sorterade sopor och vad visar den kvinnliga statyn? Nej, nej, jag vill inte se och kom inte hit med soporna! Så tänkte jag när jag gick förbi..         Som ni ser, det har varit tävling nere i stan...                   " Så bra att de får köra av sig" , tyckte Uffe. Motorcyklisterna i Funchal har svårt att hålla                hastighetsbegränsningarna.                De saknar ljuddämpare också, märkligt nog så tycks de få köra utan sådana.               Många av dem är verkliga dödsföraktare, tyvärr, samtidigt

Lokförare Åke har bestämt att ordet för dagen är Tårta!  Även om jag har många tårtor på mitt samvete som jag själv har tillverkat/bakat, så är jag ändå lite tveksam till vad jag ska skriva om tårta så jag trevar mig fram som vanligt. Det brukar dyka upp ett och annat under tiden medan pennan blir varm Alla ni som har följt mig genom åren minns kanske att jag har berättat om att jag började min tårtkarriär som brudnäbb när Titti, gifte sig. Titti var min fars arbetsgivares dotter. Under själva bröllopsfesten föråt jag mig på det gröna marsipantäcket som täckte tårtan. På något märkligt sätt så fick vi brudnäbbar tillgång till en tårta rakt framför våra ögon och tårtan som så var inte alls lockande, det var det goda söta marsipantäcket som gällde för min del. Tillsammans med min brudnäbbspartner Jan så diskuterade vi oss fram till att tårtan nog måste vara ämnad för oss, bara för oss, för vi hade ju "jobbat" för att få äta upp den. Jag var inte svår att övertala eller om det

A nna i Portugal inspirerade mig till att tömma mobilkameran på bilder.  Jag har varit inne på det tidigare men mera eller mindre glömt bort att städa i det arkivet.  Idag är det fredag så fram med kvasten ! Utanför Stadshuset här i Funchal står det fyra ganska så fylliga blommiga kvinnor och pratar, till synes med varandra. En bit ifrån står det ett par blommiga kvinnor till förutom de två på bilden. Jag tror att de heter Petunia alla fyra.  Vad de pratar om ? Kanske de diskuterar tankarna som vissa politiker har..  Det finns planer på att göra parkeringsplats under torget framför dem. Jag tyckte att Petuniorna skakade bekymrat på sig så kronbladen vajade till ordentligt när jag gick förbi och jag förstår dem mycket väl.   Vilka galenpannor det finns inom politiken! Hoppas innerligen på att de goda krafterna kan stoppa dessa knäppgökar. Vissa politiker har väldigt korta näsor, om ens några alls, så undra på att tanken blir som den blir, den når inte långt alls, den stannar mera eller

Ja, egentligen är jag ju inte riktigt riktig, som tänker berätta den här historien för hela världen eller för alla er som tittar in här ( det är nästan hela världen. Jag kan se det bakom ridån, vilka länder som gör sina nedslag hos mig,  tack för det alla!🤍 Jag är jätteglad för det! ) Jag varvar min egen berättelse med fotografier av Renault-bilar som inte längre finns i mitt bildgarage utan här på bloggen. Jag var nyförlovad med G. som senare blev min man, vi hade flyttat ihop och bodde i en vinterbonad sommarstuga på landsbygden på Åland. Vi behövde en bil och jag var den som hade tiden att leta upp den... Vad har man bröder till om inte till hjälp när man ska köpa en bil för en väldigt liten slant? " Du/vi kan gå till Berrolfs ", sade Krister åt mig och så gick vi dit. På den tiden huserade företaget i Böndernas hus i Mariehamn. Krister fanns med endast som ett moraliskt stöd i bakgrunden, lillsyrran, 9 år yngre, skulle lära sig själv.  (De  försökte  alltid att fostra m

Jag har ju fått för mig att tillika som jag tömmer det gamla bildarkivet så ska det nya som läggs in i detsamma gå ut ungefär i samma takt. Vilket betyder att jag visar er Lill-Ronaldos senaste fotboll.  Den levde inte länge förrän det sa  PANG!   Nu har jag de facto tappat räkningen på hans bollar som har gått hädan. Det börjar närma sig tio stycken vid det här laget. En av dem ligger i ribeiran bland sjögräs, ogräs och grodor.  Jag var faktiskt på väg för att ta mig ner där och hämta upp den åt honom, tänkte till ordentligt hur jag skulle bära mig åt och insåg att jag skulle klara det bra, ni vet tanter har varit med before och tanter kan, men så insåg jag i nästa stund att jag är en av de äldre förmågorna på gränden. Jag måste ju tänka på min värdighet!😊😉 (om jag nu någonsin har haft en sådan?)  Hur skulle det se ut om en mormor/snart farmor stökade runt där nere bland grodorna? Förmodligen riktigt kul! Men det där kan de yngre förmågorna göra istället, beslöt jag mig för. Vilket

 Jennys brev fortsätter så här:                      (Om intresse finns så kan man läsa de första delarna av brevet : del 1 här och del 2 här ) ( Jenny skriver i svart och jag skriver i blått )  " Han (kyrkovärden) talade om att han i 25 år hade varit " a skigh-man" dvs. en sådan som åker (skjutsar) folk till staden utför backarna här och sedan bär sin släde på huvudet upp igen. Han tyckte att det var ett hårt, tungt liv och nu istället var han en av "stadens hederliga" i det han hade jämte sitt kyrkovakteriarbete en liten "vinbod" nära kyrkan. Han bad oss komma in och vila och smaka hans äkta madeiravin, som han tappade ur stora kaggar. Jag smakade på det och fann det ganska gott, de andra drucko var sitt glas samt köpte en flaska, som påstods vara 80 år gammal, men jag har svårt att tro det.   Fyra olika foton av slädar, dels från Museu de Fotografia da Madeira och från José Manuel Melin Mendes´ bok Memórias do Funchal Att åka Tobogga är mera