Äventyret framtiden

Lokförare Åke måste nog vara lite synskt lagd eftersom han lade dagens destinations-ord till Veteranbil. Det passar mig som hand i handske...jag har så många veteranbilar i mitt bildarkiv så det inte är riktigt "klockt" (klokt)  som en viss Martin Ljung sade och likväl så blir det ingen bild av det som redan finns på lager, utan någonting helt nytt fastän det är gammalt. Tja, gammalt och gammalt, femtiotalet är ju inte särskilt gammalt alls. Men för bilar är det veteran-gammalt hur som helst.  Det råkade sig så att det var Clássicos na Magnòlia här i Funchal. Den här gången gällde det veteranbilar från femtiotalet. Tidigare år sedan- 20,  har sekelskiftet och alla decennier ända fram till femtiotalet visats upp. Vi har hängt på som publik sedan -22. Jag vill absolut inte missa det här evenemanget, lite biltokig som jag är ...och ändå inte. För mig är bilar något som man ska komma fram med, märket brukar inte ha någon större betydelse , däremot är jag lite kinkig med färgen..

  Mobilkameran känns lite lättare...Både gammalt och nytt har jag plockat ut och lagt upp här istället. Den lilla ankungen tog jag bild på senaste lördag. Ett litet bedårande barn av sin tid som det heter   Samma sak är det med den lilla forsärlan som sitter på ett av pojkhuvudena (statyn Meninos)  i dammen i Stadsparken. Rengöring var på gång för snart en vecka sen...troligen händer det varje dag.                  Däremot har steglitsen några år på nacken...fotot i alla fall.                           Samma sak med det här fotot. Steglitsen är en väldigt vacker fågel.                          Vi hade många  av dem på Skoltomten i Geta...året om. De häckade där och                           vi fick vara med om flera små kullar av dunbollar.     Det är inte bara människorna som har det varmt just nu...även ödlorna har det Moln av lite äldre årgång...men vackra, mjuka..     Det är ca två veckor sen jag pratade med fullmånen                         Den här katten kanske lever ännu. De lär

"Detta med högt till tak är en bristvara i våra dagar. Fel åsikt och du riskerar att hamna ute i kylan eller förlora vänner.  " De här orden skrev Stefan i kommentarsfältet när jag senaste måndag skrev om Flamträdet och kom in på åsiktsfrihet etc... Någonstans har jag läst att NEJ  mera eller mindre är ett heligt ord. Till det yttre är ordet litet och inte särskilt dramatiskt alls, men ordet som så innehåller en oerhörd laddning. När en människa säger nej/ säger emot/ har en annan åsikt ,  är risken stor att hon blir "övergiven"; eller som Stefan skriver, hon hamnar ute i kylan eller förlorar vänner. Plötsligt så uppfattas hon inte som trevlig eller charmerande av andra i sin omgivning. Hon blir obekväm. Hon stiger kanske på ömma tår, har "fel" åsikt, bryter det s.k. normala mönstret.  Hon följer inte med strömmen, bräker inte med i den stora skocken. Fotot av RIM-bygget har inget som helst med texten att göra. Jag bara måste visa att nu händer det saker.

Det ringde på porttelefonen för någon dag sedan. Jag gick som vanligt ut till terrassräcket och tittade ner mot grinden och där stod två av våra grannar, ja egentligen tre, den allra yngsta ( 2 år) i huset var också med. Där stod de båda vuxna med varsin plastkasse... O j , tänkte jag, nu får vi mera abóbora, lite väl mättad för tillfället men ändå tacksam. Pumpor kan man lagra länge... Lilja som blommar hos grannen just nu. I bakgrunden flamingoblommor Men så var det inte alls utan i en kasse för vår del, låg det fisk, några stycken, både stora och små. Grannen med två-åringen hade också fått en kasse med fisk.   Z, givaren såg smått förlägen ut. - "Vill ni ha fisk"? Så brukar hon se ut när hon kommer med en kasse chuchu också. Vilket jag också är väldigt glad för... "Oj, vad vi vill" svarade jag, "vi är fiskälskare, så tack, väldigt gärna !" Vi stod där alla fyra och pratade en stund när Z. försiktigt frågade om vi ville ha ännu mera fisk. "Jadå,

    Eswatini , vad är det? frågade jag rakt ut av mig själv. Ett nytt land?      Nu vet jag lite mera och visst kände jag till Swaziland...     Lite mera allmänbildad nu , konstaterar jag att de i Eswatini knappast vet vad Åland är för något      Madeira, Portugal känner de helt säkert till däremot.                                                                                         Den här killen har varit min favorit-fotbollsspelare. Vågar jag säga det högt?                                            Nå, Ronaldo läser inte det här.  😉                                            Jag gillar honom också för övrigt som fotbollsspelare. Vad annars?                                             Jag blev glad när Zinedine Zidane fick ta emot facklan...                                            Jag tog fotot när jag såg invigningen på tv.                                             Märkligt hur man tar till sig favoriter ...han var bra ZZ men först och främst                               

Senaste lördag var vi på väg mot ett speciellt mål som jag återkommer till om några dagar. Vi hade glädjen att få se det magnifika Flamträdet blomma. Nu finns det förstås flera sådana träd i stan men det här står på en särskilt fin plats, längs Avenida do Mar/ Strandvägen. Jehovas Vittnen skuggade sig under trädet. Säkert förväntade de sig att fånga upp någon som gick förbi. Jag har alltid klarat mig undan trots att jag inte ens har försökt att göra det. Kanske för att jag ser ut som en turist, fast å andra sidan så står de just där turisterna normalt spatserar förbi. Det kanske syns på min utstrålning "att hit men inte längre?" Nej, jag tror inte det, så farlig ser jag inte ut, hoppas jag. Jag är människovänlig och diskuterar gärna livets stora frågor fast kanske inte på portugisiska ännu😉     Då jag bodde på Åland kom Jehovas Vittnen nu och då och ringde på dörrklockan och ville berätta     om vad de gjorde och vilket budskap de hade.      Om jag hade tid bad jag dem nästa