Äventyret framtiden

Jag antar att jag har lite grann i trådarna, som tar bilder av alla möjliga och omöjliga elinstallationer på de ställen som vi besöker. När jag "rensade" ut bilder från resan i Spanien i feb-mars hittade jag de här bilderna. Det hjälper inte, men jag är fascinerad, de fångar ögat och fastnar på kameralinsen, alla dessa märkliga elfnurror.   Dessutom vet jag var jag har tagit dem också, skrattretande nog. Som om jag inte kunde samla på mig andra vackrare vyer ? Ovanstående bilder är från El Palo, öster om Malaga . Jag vet precis i vilka gathörn el-konsten-installationen hänger. Lågt hängande. Det fanns ställen där jag var glad att jag är så kort som jag är. Uffe levde farligare när ledningarna ibland nuddade hans hårtoppar. Risken finns att de kan vara direkt strömförande, att någon inte har tänkt till före... Det var vi med om här hemma hos oss under vår renovering och uppbyggnad av caféet för flera år sedan.  Den unga ny-utexaminerade elinstallatören som fanns ...

Jag tycker om myror...eller muror som sonen sade när han var liten Hässstmuror, nuckelpigor och helefanter var hans favoritdjur. Mina också,  men myror kan ju snudd på vara intriganta  Mitt i allt som jag håller en rätt vänlig dialog med dem om var de ska vara utan att störa mig alltför  mycket så kan jag få i trådarna när det visar sig att de börjar använda krukor för tomater i växthuset till att bygga sina stackar i. De är ju så små att de kan ta sig in precis var som helst.  Bild lånad från nätet, vet ej upphovet Under en längre tid, drygt två år, har jag försökt berätta för de små, att växthuset inte är deras plats att vara  i. Men de slår bara dövörat till tycks det som och så gör de som de vill i alla fall Förmodligen är det jag som ska masa mig iväg ut ur växthuset. Lägg krukorna här bara så tar vi hand om dem, ungefär. Men gå ut själv! Stora växthuset under bearbetning. Snart är det  klart för inflyttning...myrorna är väck!...

Jag tillstår att jag nästan inte alls ville skriva det här inlägget men det är förstås inte något att hymla med. Det är en verklighet jag beskriver.... Vi behöver verkligheten, se den i vitögat för att förändringar ska ske. Världen är inte enbart vacker Att fåglar drar iväg med mig till olika ställen händer allt som oftast. Så är det när man tycker om de bevingade och förstås alla andra djur också. De har en speciell dragningskraft på mig Vi hade tagit oss över bron till den nya delen av Malaga. Vi hade varit och handlat lite kläder på rea på Dunnes och tittat in till Enriques som också reade men till en prisklass  som kändes alltför hög för oss och för vår börs. Men man kan alltid roa sig med att bara gå omkring och titta på utbudet som finns. Ett lätt duggregn föll och det var skönt att vara inomhus just då. När regnet höll upp gav vi oss iväg till bron igen som går över till gamla stan. Då  fick jag se den här lilla raringen och då gick det som det gick. ...

Än är jag här, än är jag där i mitt bloggande liv. Från duvbegravning, växthustvätt,  ett våghalsigt trafikkaos på Kreta,  så snavar jag  in på bilmuséet i Malaga igen.                     Pierre Balmain, Louis Delage och René Lalique kom samman och skapade                     detaljer till bilen nedan. Balmain var redan känd utanför Europa. Han jobbade                     för drottning Sirikit av Thailand och för "the first lady of Nicaragua",                     Hope Portocarrero.                     Som ni förstår så är han mästare t...

började med en begravning. Vårt ringduvepar sedan länge är inget par längre. En av dem, troligen Svea, flög mot vårt köksfönster igår kväll. Vi hörde ingenting, troligen för att diskussionerna gick höga runt bordet i Gula salen i övre våningen, där vi och fem nära vänner satt och åt middag tillsammans. Svea o Sven Dufva med Bullmåssan i april i år. Det var först när vi tog avsked av de sista två vännerna som jag fick se ringduvan som låg på magen i gräset, helt stilla. Vi kunde bara konstatera att nacken var bruten. På köksfönstret fanns märket efter smällen. Vi känner sorg; vi vet ju att ringduvorna är gifta med varandra livet ut och den andra duvan låg förmodligen på boet när olyckan hände. Vi beslöt oss för att låta kroppen ligga kvar där den låg över natten. Naturen har sina egna lagar, det kanske kommer någon förbi som kan leva gott på den som dog, resonerade vi. Den enas död är den andras bröd men inte den här gången. Duvan låg kvar i morse. Jag tog bo...