tisdag 17 april 2018

"Oh, so beautiful..."


..sade engelsmannen åt mig när vi möttes mellan grindstolparna med de två vaktande lejonen på
Han såg euforisk ut, ja, nästan vild och lyste som en sol.
Det är längesen jag har hört någon säga så åt mig och så spontant, hann jag tänka
För säkerhets skull svarade jag med ett "thank you !"
medveten om att ett litet  missförstånd kanske förelåg.

Så svävade han ut genom grinden och jag i min tur svävade in
och uppåt längs gången.
Småskrattandes. I min tur smått euforisk.
Ibland uppstår så roliga situationer.



Uffe bestämde sig för att inte komma med mig in på kyrkogården alls.
Det kostade ju 3 € i inträde!
Han skulle äta glass för slantarna istället för att titta på dödingar fick jag veta.
Jag skrattade ännu mera, glad över den euforiska engelsmannen
men också åt Uffes funderingar.
Solen sken och mitt i allt så fick jag sällskap!


Den allra sötaste tänkbara smög sig upp bredvid mig och så gick vi,
min tillfälliga kattunge och jag
tillsammans in på välsignad mark.
När vi svängde till höger uppe på krönet
så fick jag ett litet fnissanfall.
Nu visste jag!
Det var inte jag som var så vacker, det var kyrkogården mannen hade menat
Naturligtvis!
Indirekt visste jag det förstås genast, men att lite suga på karamellen kändes inte helt fel.
Man måste ju passa på och ta för sig av livets goda.
Undrar vad han tänkte när jag tackade honom.?
Ibland blir allting så roligt av sig självt, så där bara



Att med några steg ta sig in på en så lugn plats mitt i en storstad som Malaga (600.000 inv.)
med starkt pulserande trafik utanför murarna kändes overkligt.
Jag som sällan söker mig till kyrkogårdar hade fått för mig att jag bara måste gå in just där.
Den manade liksom på, kyrkogården.
In med dig Karin!


Som kanske någon av er redan har sett
så var jag på Engelska kyrkogården (i Malaga).

Den ligger inte långt ifrån tjurfäktningsarenan, men på andra sidan gatan. År 1830 grundade
Storbritanniens konsul William Mark den för att han ville att de protestantiska kristna skulle få en värdig begravning. På något sätt lyckades han få till det hela riktigt bra.

Det var på den tiden då alla icke-katoliker ansågs vara hedningar.
En icke-katolik blev begravd stående på stranden, med ansiktet ut mot havet.
Allt skedde under nattens timmar.
Havets vågor och tidvattnet spolade bort sanden som täckte den döda
och liket spolades ut  i havet eller också så åt vildströvande hundar upp det
Ett mycket ovärdigt sätt att begrava människor på och just på grund
av det kom den engelska kyrkogården till. 




Kyrkogården består av  fem olika nivåer/ avdelningar eller
vad jag nu ska kalla det.

Om källorna jag har läst ur stämmer så var det konsul
William Mark som först begravdes där men av
någon outgrundlig anledning hamnade han under en
av murarna som byggdes senare, så hans grav syns inte.
De spanska grannarna behövde stenar
och plockade åt sig sådana från kyrkogården.
Praktiska har folk alltid varit

Då byggdes murar runt kyrkogården och Marks grav hamnade under en av dem / på utsidan?


Man räknar istället med att det var löjtnant Robert Boyd, 26 år som blev den allra första som begravdes inne på kyrkogården.

Han arkibuserades i tidig timme en söndagsmorgon i början av december 1831,
tillsammans med 51 andra personer, varav den yngsta var 15 år, efter att de hade varit med i ett uppror mot den spanska kungen Ferdinand VII

För att hedra Robert Boyd samlade
folket ihop snäckor för att smycka hans grav och sedan fortsatte man med den traditionen också för andra som dog efter honom.
Det finns hur mycket som helst att skriva om det här men om jag gör det så får det bli en annan gång.



    Jag vandrade vidare ut på kyrkogården tillsammans med den lilla kattungen i ständigt släptåg


  
    Som de flesta säkert förstår så fanns det hur mycket som helst att titta på i de olika
    "avdelningarna" .  Jag vandrade än hit, än dit och tog en hel del bilder
    av olika detaljer.


            Både stora och små....

           Gravgården har förfallit en hel del men under senare år har man lyckats att sätta saker
           och ting på den plats de ska vara.  Jag har läst om kistlock som har ramlat av, benpipor
           som har stuckit upp osv  men ingenting av det syntes nu i alla fall
           även om det  fortfarande finns mycket att göra, mycket att reda upp.
           Själv fick jag åter en aha-upplevelse av att man kan jobba här mot tak över huvudet och
           mat i magen.  Platsen är värd att rustas upp ordentligt.
           Blir jag sysslolös någon gång så kanske, kanske...

           Fortfarande väljer folk den engelska kyrkogården till sin sista viloplats men
           kistbegravningar tillåts inte längre, enbart urnbegravningar.


                Och min lilla söta kattunge? Ja, den hade valt ut en grav åt sig till sandlåda.
                Sanden hade rätt konsistens för att gräva små gropar i och att täcka dem efteråt.
                I huvudänden av graven låg en uppslagen bok /bibel av marmor, med knäckt rygg.
                Synd nog tog jag  inte bild av "sandlådan".  Jag kunde inte annat än att skratta.
                Bor man på en gravgård så gör man det. Är man vaktkatt så måste man
                också få en liten extrafavör i form av en egen sandlåda.  Självklart!

                Jag kanske skriver mera om det här längre fram, visar flera bilder och  kanske
                berättar mera om den unge Robert Boyd.

När man står på mittennivån på kyrkogården ser utsikten ut så här. På 1830-talet och framåt såg det säkert helt annorlunda ut.

                Jag sade hej då åt kattungen, som förståndigt nog stannade kvar och inte
                följde med mig ut på den livligt trafikerade gatan, där Uffe stod och väntade.
                Han hade "hittat" en secondhand-affär på andra sidan gatan som vi genast måste
                besöka. När en kund råkade stöta till en hylla så allting rasade ner på golvet
                avslutade vi besöket rätt snabbt. Vi ville inte bli indragna i det kaos som uppstod
                utan gick med raska steg till en cafeteria i närheten
.
                Ja, jag åt också glass, inte bara Uffe. 😉

               Om ni har vägarna förbi den Engelska kyrkogården i Malaga, gå in.
               Ni ångrar det inte.  Allt är "oh, so beautiful..."

               Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
               

16 kommentarer:

  1. Så mycket intressanta saker du berättar. Det där sättet att begrava de stackars människorna på tycker jag var lite väl rått. Engelsmannen kanske pratade om både dig och kyrkogården, vem vet? Ha det så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt rått och ovärdigt. Men man gjorde så med "hedningar" på den tiden, dessutom först när mörkret hade lagt sig. Tur att världen går framåt på något sätt.
      Jag är säker på vad han menade; det blev bara så festligt allting.
      Ha det bra du med Gunnel. Så roligt det är att du tittar in igen.

      Radera
  2. GISSA om jag med glädje skulle betala tre euro för att komma in där. Jösses vilken PLATS. Där skulle jag kunna strosa länge längs de gravarna. Läsa på stenarna och bara förundras över gravarnas utsmyckning. Så lustiga de där "buckliga" gravarna ser ut. Tänker på majskolvar då jag ser dem. Det var ju tur att engelsmännen fick till denna kyrkogård så de slapp "stå på stranden" tills de åts upp av havet.
    Kattungen är sååååååå gullig.
    Så roligt att läsa detta inlägg. ha en fin dag!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag glömde skriva att det endast var en "avdelning" som hade sådana gravar. Gravar med snäckskal, men det var många gravar. Lite ovanligt kändes det men väldigt fint att se alla snäckgravar. Du skulle trivas där.
      Jag har för mig att inträdet kostar 3.50 € men 3 € för seniorer som de så snällt säger. Tidigare var inträdet fritt men de behöver slantarna och det är bara en liten avgift i jämförelse med många andra ställen man besöker. Uffe gillar inte att gå på gravgårdar så han såg sin chans att slippa undan, haha...
      Glassnörd som han är.
      Kattungen var ljuvlig.
      Tack Annika, detsamma önskas!

      Radera
  3. Tack Karin för din underbara fina berättelse, du är otrolig på att skriva intressant.Katolska kyrkogårdar har jag varit inne på i Polen, de har enorma stora gravstenar och utsmyckningar. Om en person har levt ett fattigt anspråkslöst liv så blir det annorlunda i döden, gravarna är nästan som ett mausoleum. Men på någon engelsk kyrkogård har jag icke varit, (men i Malaga)
    Visst är sådana vandringar och historia intressanta, det tycker jag i varje fall nu, man ändrar sig med åren och även intresset, särskilt hur människor levde förr i tiden.
    Äntligen är jag tillbaka på bloggen efter en längre tid med mkt strul m.m.
    Nu ska vi få Spanien värme och då blir det bråttom i trädgården.
    Må väl, kram/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! :) Så roligt när du tittar in här.
      Katolska kyrkogårdar har jag också varit in på några gånger och de är ju annorlunda än "våra".
      Det är fint att du är tillbaka på bloggen igen! Aha, då får man skynda på om Spanienvärme är på gång. En explosion är att vänta då?
      Må väl du med Eva! <3

      Radera
  4. Jag skulle gärna gå där en hel dag! En av mina svagheter(?) är just kyrkogårdar och jag kan ströva runt nästan hur länge som helst och fundera över det liv de begravda hade innan de hamnade där.
    Mysigt med en liten kisse som sällskap - kanske någon som var människa i sitt förra liv ... och nu ville ha lite mänsklig kontakt :)
    Tack Karin - ett väldigt intressant inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som skrivet, jag skulle gärna ge mig tid att hjälpa till där för att bevara det hela i ett bra skick. Plocka ogräs, lägga snäckor, osv. Rofyllt arbete och fin omgivning. Om den lilla kissen också var med så skulle det vara ännu bättre. Uffe kunde sitta på en bänk och äta glass ;) . Visst är kyrkogårdar rena historieböckerna många gånger, man kan känna tider som flytt, människoöden osv. Sämre ställe kan man vara på. Jag håller med dig. Tack Anki!

      Radera
  5. Tack för ett härligt inlägg. Jag njöt av den spanska solen, av ron på kyrkogården, av den lilla kissens sällskap - jag också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maggan för att du också var med oss! :)

      Radera
  6. Vilken fin och speciell plats Karin!
    Kyrkogårdar i Europa är ofta helt annorlunda jämfört med många kyrkogårdar i USA.
    Kul att du fick sällskap av den lilla kattungen när nu Uffe inte ville följa med. :)
    Tack för rundvandringen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, väldigt speciell också för min del. Jag vet ju inte hur kyrkogårdar ser ut i England men den här var speciell med tanke på snäckgravarna och förstås all växtlighet. Snudd på botanisk trädgård.
      Ja, visst fick jag trevligt sällskap. Uffe hittade förstås på ett svepskäl, med humorglimten i ögat, han gillar inte kyrkogårdar alls.
      Om jag har vägarna förbi där någon gång igen så blir det ett nytt besök, absolut.
      Tack för titten in Anne-Marie!

      Radera
  7. Där har jag faktiskt inte varit. Måste dit. Vet var den ligger.
    Vilken uppvaktning du fick!
    Hälsningar från ett soligt Marbella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, dit ska du ta dig Lena och du i din tur kan ta svenska turister med dig, för där finns många svenska gravar ( ca 50 st) .
      Den allra sötaste lilla uppvaktning man kan tänka sig.
      Hälsningar från ett soligt Geta till det soliga Marbella!

      Radera
  8. Du är som ett levande uppslagsverk, vilken ciceron. Tänk att få följa med dig på äventyr, jag skulle ALDRIG valt att käka glass istället för att gå där och bli klok med dig! Katten var bedårande, förstås, jag tror jag nästan skulle tycka det var lite jobbigt med alla söta katter på alla turistorter kring Medelhavet, skulle så gärna ta med mig dom hem. Och sättet hen rundar svanstippen runt tassarna, åååååh....
    Sen läser jag till sist om snäckorna. För jag kunde inte begripa varför gravarna såg så märkliga ut. Som vanligt så lär jag mig massor av varje besök hos dig. Synd att allt går förlorat genom dåligt minne, men kul så länge det varar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Paula!
      Uffe gillar inte att vandra på kyrkogårdar, så han fann på "råd", med glimten i ögat. Han har nog råd med både inträde och glass men om man inte vill så vill man inte. Under tiden hittade han annat intressant att besöka för vår del. :)
      Katten var ljuvlig och visst finns tankarna hos den även i denna dag, men den har det bra där. Förmodligen tar någon också hand om den. Söt var den...
      Vad gäller minnet håller jag med, man får vara glad så länge det varar....

      Radera