Ändringar i protokollet

Min språkkurs närmar sig med stormsteg igen. Kursbörjan som var planerad till den 20 september har ändrats till den 17:de istället. Vi blir tre i kursen som fortsätter, tre av oss sex som återstod vid senaste kursslut och tenta, föll bort och vi tre "kvarsittare" kör tisdag, torsdag och fredag istället för tisdag och fredag. Däremellan gäller hemläxor. Så jag blir mera eller mindre ETT med det portugisiska språket den närmaste månaden. Tuffa puckar gäller för Karin, men den som sig i leken ger... som det heter. Har jag klarat mig så här långt så ska jag göra allt för klara även det sista steget för att få mitt åtråvärda certifikat. Sen är det en annan femma: jag kanske inte nöjer mig med detta sista steg som jag skriver...men det återstår att se...Ett steg i taget nu.

Nej, jag ville inte ha det så här intensivt men de andra två ville det, p.g.a. väntande jobb som de har längre fram i höst. 

Jobb och överlevnad är viktigt, jag har ju min säkra, sedan länge inarbetade lilla men tillräckligt stora lön, som troget ramlar ner varje månad på mitt konto. 

De jobbar på för att få det så bra som jag har det.

För Melissa är det också viktigt att vi håller igång kursen. Hon behöver också sin lön och utan lärare ingen lärdom för oss andra. Jag fick ta det, helt enkelt, foga mig, fastän det blir väldigt intensivt och jag måste ändra på en del som redan var planerat. Men jag är med på tåget, så nu kör vi! 

Det är ett år sedan vi började, från min ursprungskurs är vi två kvar, från den parallella dito är det en kvar. Det känns minst sagt märkligt att jag är en av de tre som tänker, och kan, fortsätta hela kursen ut. Med förvåningens finger i häpnadens mun...så känns det verkligen. 

Allt som allt var vi fyrtio elever tillsammans från början. Alla har inte haft ambitionen att fullfölja kursen utan har hoppat av på olika grunder under året som har gått, en del blev tagna på sängen, de hade inte förstått att vi går på föreläsningar och att vi sen får göra jobbet hemma, en del har tyckt att det har varit alltför svårt och alltför intensivt och har valt andra lugnare, långsammare utbud som finns utanför Academia, ett antal har inte fått godkänt för att kunna gå vidare, några har tyckt att det är för dyrt, några har lämnat Madeira. Ungefär så ser orsakerna ut.. Det är en tuff språkkurs, på grund av att den är så intensiv. Jag är totalt groggy jag också ibland. Ibland undrar jag om jag någonsin blir mig själv igen efter det här...🙄😉 och ändå VILL jag. Självplågeri? Nej inte alls. Jag tycker att det är både roligt och intressant. Nu väntar ett rejält språkbad, så här ska det badas så vattnet skvätter omkring mig.  

"Du är ståndaktig du mamma", sade Jon, sonen, åt mig när vi talades vid här om kvällen. Nann, dottern sade "Bravo mamma, kör på, håll igång hjärnan!" Mina ständiga påhejare. 💗💗

Jag måste ge Jon rätt. Jag är en riktigt jobbig envisknopp (mest för mig själv). Ibland är jag så trött på mig själv så jag bara vill dra ett täcke över mig och bara försvinna.   "Nann, den där hjärnan behöver väl inte vara igång hela tiden?"  🤔"Tjooo", blev svaret, på ren åländska. 😊Ålänningarna suger in ordet jo...och då blir det ungefär tjoo eller schjo..

De två andra på kursen är toppen-duktiga och jag har bestämt mig för att hänga med. Jag vill klara av det, jag ska klara av det! Jag måste inte vara bäst på klassen, det räcker bra med en bronsmedalj för min del😉Den känns mera klappad och klar redan.

Certifikatet är viktigt för mig. Jag har mitt mål. Hoppeligen så klarar jag mig över mållinjen utan alltför stora problem. Sen får jag nog se till att Uffe får en tapperhetsmedalj som har stått ut med mig under den här tiden. Kanske han kan få en staty här på gränden med en plakett där det står att "Här står Uffe, för att han stod ut. Ungefär. 

Men först ska jag klara av det hela innan jag köper betong. RIM kanske kan låna betongblandaren åt mig en stund nu och då om det går vägen? Går det inte vägen så får jag ta nya tag...världen går inte under ännu. 

Trösterikt är att jag inte kan få flera gråa hår, mitt hår är vitt med gula solstänk sedan länge. 

Lite kul är det att jag har fått frågan från tre olika håll här på Madeira: 

Vart går du och färgar ditt hår? 

Nu ska jag nog bara säga Ceus och peka uppåt, om jag får frågan igen. 

Jag färgar inte mitt hår..

Vi som är kvar i kursen är från Ryssland, Ukraina och Finland. Jag får kanske sätta mig mellan de andra två för säkerhets skull😉 med tanke på  hur världsbilden ser ut just nu. Lite galghumor måste det till men skämt åsido, de kommer mycket bra överens och ibland pratar de bara ryska tillsammans och då blir Finland lite grann i kläm. Finland förstår inte så mycket ryska. Finland, kan nästan bara fula ord på ryska 🙄Nej, ni vill nog inte höra dem..

Några ord till som Finland/Åland kan är karbus, ruki Vverh!, karonka, babushka, blinier, smetana, Vodka Stolichnaya. De kan komma väl till pass. Om det mot förmodan blir hett om öronen för Finland mellan de där andra två så får jag dra ner karbusen över öronen, säga ruki Vverh ( upp med händerna) ", jag är en babushka som man ska lyda, nu så ska vi alla gå på karonka/fest, äta blinier med smetana samt dricka vodka Stolichnaya. 

Det kan ju inte bli fel det där! 

Jag ska nog lära mig att säga det på portugisiska, eftersom vi går på en portugisisk språkkurs tillsammans.  "Mãos ao alto, sou uma babushka que tem de ser obedecida, agora vamos todos a uma festa, comer blinis com smetana e beber Vodka Stolichnaya "

(jag tror att det där blev rätt, men jag ska uppdatera det hela med min lärare) 

Hjälper inte det så har jag ju de där fula orden i reserv 🤔

                                               

Fred på jorden och en glad tisdag önskas!💗

                                                

                                             Karin Eklund, Funchal, Madeira