Det blev en Coca Cola...

men när jag inte ville ha den. 

Från mitt första år i livet jobbade båda min föräldrar på Bio Savoy i Mariehamn ända fram till dess att jag fyllde tretton år.  

Det här är en relativt ny bild av biografen, men i stort ser den ändå ut som den gjorde på den tiden det begav sig.
Om ni visste hur en viss fröken (numera fru) har hängt i knäna i alla räcken där med huvudet nedåt.
Hur många gånger som helst. Ofta sjöng hon samtidigt. Hon sjöng nästan alltid.
Hon var som en apa på den tiden. Det var bara bananerna som saknades. Nu har hon stor tillgång till dem däremot så det jämnar ut sig.

Pappan var vaktmästare, mamman var inte med från första början för de hade ju en liten flickunge hemma som behövde extra tillsyn den första tiden, men sen började mamman också jobba på biografen som biljett-riverska då storebrodern Krister kunde ta hand om lillasystern, om mig. Allt det här pågick under kvällstid och även dagstid på söndagen då det också var matiné. Det spelades film alla dagar i veckan. 

Det fungerade bra ända tills den nio år äldre brodern med kompisar blev avslöjade som smygrökare av lillasystern. Då satte han sig på tvären, "den där skitungen" ( han pekade på mig kan ni tänka ?🤨) ville han inte ha att göra med, han nekade helt sonika att se efter mig och föräldrarna såg ingen annan råd än att ta det den där lilla skvallerbyttan med sig på jobb. Efter det, kunde brorsan och hans kompisar smygröka helt öppet 😉Eller om han fick röka, rent av så där bara. Troligen var det så, argumenten tröt för pappa rökte ju som en skorsten själv.

Jag trivdes som fisken i vattnet , allt var intressant och roligt. Jag var med överallt och ingenstans. När biobesökarna var inne i salongen så tvättade jag toaletterna, gned och gnodde så allt gnistrade,  jag hängde upp filmaffischer, uppflugen på en köksstege fick jag stifta fast fotografier av filmstjärnorna på väggarna i vestibulen, jag städade i det dammiga rummet med alla filmer som skulle sändas tillbaka till det företag som skötte om allt detta med filmrättigheter i landet. Jag tvättade alla askkoppar. Det var allmänt att man rökte inomhus på den tiden.  

Någon belöning för den saken var förstås inte förväntad men ibland fick jag ett löfte om att få lite godis från godistanten Edits försäljningsdisk. Antingen blev det en klubba, som såg ut som en röd gran, invirad i smörpapper (granen var hård som bara den)  eller så fick jag en Da Capo och någon gång en lång laktrisstång med mint i. Jag tror att den hette Minttu. Lollipop, hette en klubba också minns jag, vilken var den absoluta favoriten. Knäckig och god.

Jag antar att det räknades som " belöning" att jag fick vara med på förfilmerna och på vissa filmer som ansågs  vara lite mera barnvänliga . Jag var ju väldigt liten i början som man plägar vara när man är i början. 

En scen från White Christmas
med Bing Crosby och Danny Kaye.

Ibland sjöng jag för publiken som väntade på att förfilmen skulle börja innan filmen började. Jag stod längst fram i biosalongen under stora filmduken. Blyg? Jag tror inte det. 

Ni har säkert ett minne av den där "en hatt med flor och blommor på, en klänning med spetsar på kragen och vita skor så små, så små och strumpor så ljusa  som dagen" . Sunnanvindsvalsen? Det var ungefär  den repertoaren jag höll. Nejdå, inget gage kom på frågan alls. 

Bara publikens applåder fick jag och farbror Jogges skratt..

Det var ju sist och slutligen en ynnest jag fick vara med om. Bara att få vara med på biografen med allt vad det innebar var ju en belöning i sig. Jag fick vara med och veva fram filmduken som man kunde ändra till vad man kallade cinemascope. Jag fick också gå med maskinisterna Kalle och Harald en hög trappa, på utsidan av huset, upp till filmrummet och sitta där med dem och titta på när de jobbade och tejpade ihop filmer som gick av, vilket de tycktes göra stup i kvarten. Kika på publiken genom hålen där filmen flög ut..ja, man sade så åt mig 😊 till folket i biosalongen hörde till.  Ibland fick jag sitta med tant Agnes i kassan, alltid hade hon något jag kunde hjälpa till med.

De var alla vänligt inställda och fanns där som de bästa tänkbara barnvakter och gav mig små uppgifter att jobba med på olika sätt. Jag gillade att vara där. Under dagtid skötte mamma om städandet av biografen och vem var givetvis med då också...jadå med både borste och dammtrasa. 

Jag hade en önskan. Jag ville ha en Coca Cola. Och det fick jag inte av någon underlig anledning. Betänk, vilket "hårt" barnarbete jag utförde och jag fick inte ens en Coca Cola. 😮 Nada, glöm det. Skitstil! Men så hände det en gång att jag fick sitta med mamma i biosalongen och titta på en film av det mera spännande slaget och då menar jag inte en vilda västernfilm, en krigsfilm eller så utan en kärleksfilm där det förekom en antydan till erotik. Sådana filmer gillade jag. 

Ska jag rodna nu? Haha..

Då satt en viss fröken Sommarström så liten hon var och stirrade så man kunde tro att ögonen skulle ramla ur huvudet på henne och vad händer när det blir som allra mest spännande, när lite nakenhet skönjs, när de två i filmen ramlar ner över varandra. När det hettade till...

Jo då bestämmer den hulda modern att Nu vill du ha en Coca Cola, Karin! Nej, men nej, jag ville inte ha den där Coca Colan, jag vill se vad som hände på filmduken men tro det eller ej, jag föstes ut från salongen mot min vilja och jag måste dricka en Coca Cola. En påtvingad senkommen lön , kan man kalla den det?  Jag försökte förstås få ett svar på varför jag inte fick se filmen men inget som helst svar fick jag...annat än att drick upp din Coca Cola. Så var det med det och därmed basta! 

Senare har jag förstås sett hela filmen Skimrande dagar. Jag tycker fortfarande om filmen och i all synnerhet vissa avsnitt av musiken. 

När det började handla om kärlek fick jag inte vara med, men vilda västern och pangpang det gick nog för sig. Vilken logik! Vuxna människor är märkliga djur. 

Jag var tretton år när mina föräldrar tackade för sig och Bio Savoy. Pappa slutade lite tidigare än vad mamma gjorde. Jag kände sorg inom mig. Jag hade ju vuxit upp där i biografen. Så många filmer jag fick se. Jag blev ju äldre och blev inte utföst för att dricka en Coca cola när det hettade till på filmduken. Jag hade ju haft en fördel i att få se vissa filmer många gånger om. Ibland tog jag över mammas roll och rev biljetter, ibland var jag med pappa som stängde ner allt efter filmens slut, låste och gick hem.  Ibland gjorde jag allting; det hände att vaktmästarpappan hade somnat i sin speciella stol. Trött efter långa arbetsdagar, från 07 till midnatt med biografjobbet inräknat. Alla dagar i veckan förutom söndagen då han/de hade sovmorgon. Jag lät  honom sova i sin stol medan jag gjorde jobbet klart åt honom. Sen gick vi hem tillsammans. Teamwork som alltid när det gällde pappa och jag. 

Det var en fin tid medan den varade och den varade rätt länge. Så många filmer jag fick se, många gånger om. Huvudsaken var att jag hade läst min läxor först och det gjorde jag. 

West Side Story med all denna ljuva musik, Maria, Maria, Maria, hörde till favoriterna...oj, så jag sjöng filmmusik på den tiden. Det sitter i ännu, ibland drar jag till en låt, några ord, några danssteg...

Jag kan nämna hur många filmer som helst, som jag har sett. Jag levde med dem, i dem, kunde allt från början till slut, visste vad den och den skulle säga, vad den gjorde etc. Ja, det var en väldigt spännande tid jag hade som barn till en biografvaktmästare och hans fru. Vilken tur att jag skvallrade på brorsan och hans smygrökande. Det lönade sig verkligen för min egen del. 😉

Tja, sen minns jag inte särskilt mycket av den här typen av "lönearbete". Lite svart arbetskraft får den gå som; barnvakts-arbete kanske? På den tiden gällde det att vara praktisk; att få vardagen att gå ihop. Och det var bra för min egen del, så mycket jag har lärt mig på den vägen. 

Så småningom så började jag jobba på "riktigt" och det återkommer jag till i nästa torsdagsinlägg, nu  när jag är inne i minnenas kvarter. För min egen del är det rätt intressant att försöka komma ihåg alla vändor jag har gjort i livet. Jag kommer säkert inte att ha allt i rätt ordning kronologiskt sett men i en viss ordning i alla fall. 

Det var nog ingen hit att tro att man skulle få mycket i lön när man var liten då jag var liten. Det var en självklarhet att man skulle hjälpa till. Det var en självklarhet för  min del  att jag skulle göra det också. Aldrig att jag ifrågasatte den saken, annat än det där med den där Coca Colan då förstås. Ok, nån potatisbakelse är visst inblandad i det hela också.

                                                         **************

Jag sökte uppgifter om Bio Savoy och fick mig ett gott skratt när jag  hittade och läste det här stycket som Kjell Ekström har skrivit. 

"Ålandstidningen skrev upprymt om premiärvisningen den 15 februari 1941: "Mariehamn har verkligen nått en sådan utveckling och standard, att en biograf och en festsal som denna är fullt på sin plats". Den första filmen som visades var en ny svensk film "Med dig i mina armar" i regi av Hasse Ekman och huvudrollsinnehavare var Karin Eklund och Edvin Adolphson " . 

Det ni, nu har jag tydligen legat i Edvin Adolphsons armar också. Många år innan jag själv föddes. Allt är möjligt som det heter. En felskrivning är det hur som helst, t.om. jag vet att det ska stå Karin Ekelund och inget annat. 

Jadå, jag har varit med på tv ett antal gånger men aldrig varit med i en film. 

Tack för att du orkade hänga med så här långt, du som gjorde det! 🧡

                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira