Skrivarkurs

      Tro nu inte har jag har blivit så geschwint på att skriva portugisiska att jag går på

      skrivarkurs här i "Portugallien".

      Nähä, så roligt är det inte ännu, men roligt ändå när jag hittade fotografier, 

       daterade i mars-15, då jag var på skrivarkurs tillsammans med min vän Gunilla Wahlsten. 

       Gunilla hade redan anmält sig och frågade mig "varför kommer du inte med?"

    

Prästgårdsallén

 -Ja, varför inte, sade jag, anmälde mitt intresse och så fick jag besked om att jag också var välkommen! 

När dagen väl var inne minns jag att jag inte kände för det alls. Det skulle vara så mycket skönare att krypa ner i sängen en stund till. 

Ett lättjefullt motstånd infann sig men Uffe pushade mig och tyckte att det var självklart att jag skulle fara iväg, att sådana tillfällen inte växer på träd precis och att kursledaren Birgitta Boucht hade en meritlista som var lika lång som hans underarm...

Det var nog det där sista som avgjorde allt. 

Med ett skratt konstaterade jag att jag inte kunde missa någon med en så lång underarmsmeritlista, skakade av mig lättjan och for iväg till Jomala Prästgård där skrivarkursen hölls.

Det är inte ofta som jag har varit till prästgården i Jomala, men jag visste att jag helt säkert var den av alla tolv närvarande på kursen som hade varit där allra först. 

    

Jag döptes nämligen i detta hus för snart hundra år sedan ( ok, jag tar nog i lite nu...) till Astrid Karin Margareta Sommarström. Min mor lär inte ha varit med under dopet; hon stannade hemma men min far och hans lillasyster Anita, min faster och gudmor var med under själva ceremonin, har man talat om för mig. Kanske också min andra gudmor Sylvia var med? Jag minns inte 😉Mina gudfäder verkade inte ha varit med alls. Sylvia var förlovad med en tysk man som blev min gudfar men som jag aldrig har träffat sedan jag döptes, om ens då?

Om ni skulle veta vad en några år äldre Karin med tiden fantiserade om denne man. Han var nog rik som ett troll och ägde allra minst ett slott någonstans i Tyskland och allt han ägde skulle han förstås testamentera till mig. Det var onekligen spännande att ha en gudfar som jag inte visste ett dyft om annat än att han hade varit en tysk soldat och att gudmor Sylvia hade hittat honom någonstans på vägen i livet. De gifte sig aldrig, de två. Förmodligen så visste min tyska gudfar inte ens om att han hade en guddotter på Åland.

Och med facit i hand har jag klarat mig väldigt bra utan honom och hans "fantasi"slott och rikedomar. 😁. Min hjärna har alltid varit fantasistisk...

Här skrev vi så att pennorna glödde. Det hänger någonting rött på "min" stol. 

När jag döptes lär jag ha skrikit så prästgårdstaket nästan hade lyft. Jag fick höra om det där skriket länge efteråt och blev dessutom jämförd med killen som döptes efter mig, i samma vatten. Han hade varit så snäll, så snäll han och hade lekt med prästens fickrova medan han fick sitt namn Jan-Erik Skogberg  (Gottby). 

Undra på det, tänkte jag som en liten tulta, dels fick jag inte leka med prästens fickrova, dels fick jag så många namn så vattnet hann kallna innan jag blev färdigt döpt.  Jag hann ju värma upp vattnet åt honom . 

De är väldigt vackra de breda taklisterna i rummet där vi skrev

Prästgården är byggd år 1848 i empirestil efter ritningar av Pehr Johan Gylich, som var stadsarkitekt i Åbo. Verandan som ger norra fasaden dess karaktär ritades år 1901 av arkitekt Torsten Montell från Åland och ersatte således den förstu-kvist som Gylich hade ritat. År 1938 renoverades prästgården. Nu har jag inte tänkt att jag ska skriva prästgårdens historia men några bilder av interiören tog jag. Som sagt redan tidigare, hus är något jag gillar och är intresserad av.

Malmsjö-pianot stod där och var så himla vackert och lät också ganska vackert. Jag klinkade till en liten trudelutt av Fûr Elise...det enda jag i stort sett kan spela på piano. 

   Här åt vi god lunch...och drack kaffe

   Vi hade toppen-trevligt och diskuterade vilt, skrattade, grät när vi blev djupt berörda,

   läste högt och skrev de olika uppdrag vi fick att skriva om.

    Vi inspirerade och inspirerades

    Vi skrev på bestämd tid som varierade mellan 12, 15 och 20 minuter.

   Det första uppdraget vi fick var att skriva en inbjudan till en äldre person, nära på något sätt.
   Pennorna glödde så det nästan tog eld i pappren och de flesta skrev om sin morfar, farfar,
   mor osv....J

   Jag bjöd in min farfarsfar Johan som jag aldrig har träffat. Han dog flera år innan jag föddes
   Jag ville att han skulle berätta för mig om hur Mariehamn
   såg ut vid sekelskiftet 18-1900-talet, hur husen såg ut som han ägde osv.. men
   i huvudsak önskade jag att han skulle berätta om växterna som odlades på den tiden.
   Efteråt kom jag på att han jobbade i Prästgården i Jomala som trädgårdsmästare i sin ungdom

   Vilket sammanträffande! Jag satt och skrev där Johan hade jobbat en gång för längesen. 

   Jag hade bjudit in honom att vara med på ett hörn igen. 

Det roliga så här i efterhand är att min dotter Nann som är landskapsarkitekt har sin specialitet på sekelskiftet 18-1900-talet och att hon senare har kunnat berätta rätt mycket om min farfarsfar, hennes morfarsfarfar. Om hans liv och leverne.  Livet, det livet, alltid är det lika intressant. 

  

   Ett annat lite lustigt  sammanträffande var att min numera saliga svärmor, Uffes mamma, Birgit

   tjänade som ensamt hembiträde på Jomala prästgård under åren 1937 och 1938

   med mycket gott arbetsintyg. Birgit var född 1921 i Pargas 

   Prästfrun som också hette Birgit men Malmsten i efternamn var gift med prästen 

  ( med fickrovan) som döpte mig många år senare.

   Det finns mycket att skriva om skrivarkursen och jag är glad att jag deltog och fick lära mig 

   mycket nyttigt vad gäller skrivandets konst..vad jag lärde mig minns jag däremot inte längre. 😅

   Men att sitta tillsammans med mycket goda poeter och få känna sig hemma trots att jag är en glad

   amatör , kändes som en ynnest i sig. 

Jag vet att jag har skrivit om det här tillfället tidigare men det inlägget raderade jag för några år sen. Nu hittade jag foton och minnet av skrivarkursen har åter kommit på pränt men på ett lite annorlunda sätt än då. Så kan det gå.

Nu börjar det brännas gott folk, vi skriver den 21.12...snart är det julafton! 

Stressa lagom! Simma lugnt ! Jul blir det ändå! 

                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira