söndag 18 mars 2018

Våra skogsvänner

En daglig syn


    I vår lilla skogstapp samlas de fyrbenta vännerna flera gånger per dag
    De är inte lika många som de har varit tidigare under vintrarna ( 12-16 st).
    I år har vi fem rådjur här dagligen.
    Fyra vuxna djur och en killing, vilket betyder att många djur gick åt under höstjakten.

Vitnos vilade mycket mot slutet

    Vår gamla Vitnos har somnat in för evigt nu under vintern. ( i början av mars)
    Med ålderns rätt, hon överlevde  nästan sig själv. (12 år)
    Hon var bara en skugga av sig själv mot slutet. Det var rörande att se hur de andra runt omkring
    henne visade respekt när hon haltade fram till matlådan. Anmodern, som kanske hade fött
    fram dem alla. Vi, hennes tvåbenta vänner, minns henne med glädje.



    De två bockarna Bruse, som vi kallar dem, fejar hornen mot varandra, stångas mera på lek än
    på allvar, som det ser ut, medan de två getterna tar för sig av livets goda utan att ens ägna
    herrarna en blick. Låt dem hållas, ungefär, ser getterna ut som.


    Krafter mäts....


    Det låter rätt mycket när de slår ihop sina huvuden och klövarna slår mot den frusna marken
 

   Av någon outgrundlig, säkert praktisk anledning, håller de allra helst till i det lilla diket

 



    "Men, var är Lill-Stumpan?"






    Allt är under kontroll!  (Mor och far har henne under uppsikt)



                    Lill-Stumpan har ledsnat på renfoder....
                    Det är mycket godare med solrosfrön i fågelrestaurangen


                     Där höll hon till tills solen gick ner i väster



                     En stund senare kunde vi se några mörka silhuetter under träden
                     Det var dags för att sova en stund




   Nu när tiden för de blå skuggorna faller på snön och vi snart har lagt mars bakom oss känns det
   fint att komma igång med det egna bloggandet igen. Jag har en hel del att visa,
   som pockar på och vill komma på pränt.
   Ska bli Chabli, som Magnus Härenstam sade i en sketch där han var servitör.
  
   
   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


14 kommentarer:

  1. Här har jag bara två rådjur, och i den djupa snön har de det svårt att ta sig fram - och säkert svårt att få tillräckligt med mat. Inte lätt att vara djur en vinter som den här!
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hos er har vintern varit mycket mera vinter än här men visst har vi haft ordentligt kallt ett tag vi också, men inte så länge som hos dig och inte så mycket snö har vi heller haft. Men blir det skare på så får de svårt att ta sig igenom för att söka mat. Tack och lov så börjar dagsmejan synas ordentligt med bara fläckar här och där. Inte lätt att vara djur den här vintern, helt rätt.

      Radera
  2. Äntligen!
    Va roligt med vännerna på gården. Ni sköter om dem bra och de trivs. Sorgligt förstås att så många hamnade att lämna i höstas, men så är det nu bara.
    Ha en jättefin söndag!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :), ja, nu är jag i farten igen!
      De vet var det finns mat, så givetvis kommer de som på band, även om bandet är mycket kortare i år än tidigare. Vi får hoppas på att de i jaktlaget inte "åderlåter" stammen alltför mycket nästa höst. Avskjutning är nödvändig men ordet lagom är sällan hemma.
      Ha detsamma Lisbet! Kram

      Radera
  3. Det kan jag ibland sakna från våra "husår", det där att dra upp rullgardinen och ha de där sötnosarna utanför fönstret. Det är inte så vanligt mitt i stan. Fast blir vi sugna på att se lite fyrfota skogsdjur får vi väl åka och lägga oss i stugan, det är ju en variant. Har vi lite tur kan vi kanske få syn på vargen som tydligen hållit till i skogarna runtomkring i vinter.

    SvaraRadera
  4. Jag förstår Marina, man blir ju vän med dem. På något sätt. I stan är det säkert inte lika trevligt att ha dem i sina trädgårdar. På landsbygden (obygden) hör de hemma och ska så få göra.
    Vi har ingen varg i våra knutar. Ännu. Det lär ha gått vargar över isen från fastlandet till östra skärgården, så man vet ju aldrig vad som händer. Mitt i allt så har vi varg här också men inte ännu. Lo finns men inte i den närmaste omgivningen, så rådjuren lever tryggt tillsvidare vad gäller rovdjur. Killingar kan gå åt när rävarna får för sig att de vill ha en stek, men sånt är livet. Den enes död är den andres bröd.
    Vi matar djuren när de behöver mat, de ska må bra så länge de lever.
    Förhoppningsvis så får ni se era "husdjur" när ni blir stugmänniskor igen.

    SvaraRadera
  5. Så glad jag blev när jag såg ett inlägg från dig! Dina bilder och din berättelse om djuren är rörande. Tänk att de tar hand om sina äldre så. Där har vi nog en del att lära. Ser fram emot fler rapporter från djurvärlden och vad du sysslat med för slags hantverk. Ha en fin söndag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel! :)
      Djuren är mycket mer sociala än vad vi anar. Vi har lärt oss mycket under årens gång bara med att iaktta dem utanför våra fönster.
      Det kommer mera, absolut! Detsamma önskar jag dig!

      Radera
  6. Jag blir faktiskt tårögd och känslosam av din fina text och foton. Tänk vilken ynnest att få följa vilda djur på så nära håll, lära känna dem och bakom gardinen följa deras inbördes kommunikation. Om man finge leva flera liv så skulle jag välja en livsbana där jag fick möjlighet att studera vilda djur och natur, som fotograf, forskare eller något annat. När jag var yngre fanns inte tanken i min sinnevärld, men nu förstår jag vad som verkligen spelar roll. Jag är glad att du känner trycket inifrån att börja skriva igen. Ser fram emot inlägg och kommunikation med en kvinna jag gillar och beundrar. Söndagskram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Faktum är att även vi blir känslomässigt rörda av djuren och deras beteende. Vi har lärt oss massor av att bara följa med under årens lopp, mycket som man inte ens får läsa någonstans. De är väldigt sociala med varandra i flocken. Jag skulle gärna göra som du. Vi tar det nästa liv Paula; jag tror jag kombinerar trädgårdsmästare med djurskötsel på något sätt. Tack snälla du! Jag bumerangar en <3- kram tillbaka.

      Radera
  7. Välkommen tillbaka! Så fint beskrivet med bild och text. Hon fick ett långt liv Vitnos ... och hon förde sina gener vidare...
    Visst är det underbart att ha förmånen att följa djuren alldeles inpå knuten - och de känner sig säkert säkra hos er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki!
      Vitnos blev gammal och en kär vän. Hon var trygg här, visade alltid upp sina killingar, på avstånd men man märkte att hon ville att vi skulle se dem. Hon har ju själv vuxit upp här. Märkligt nog så överlevde hon alla höstjakter. I dag märkte vi att vi har fått tre rådjur till så de är åtta till antalet just nu.

      Radera
  8. Ummm .... Ja. det är bra att du bor på landet ;-) Där är det fritt fram att mata på, och glädjas över dem. Härligt och fint, Karin. Du vet ju att jag har lite problem med Snövit vägg i vägg som matar hjortar och rådjur. MEN, jag tror att det vänt där, peppar, peppar ... Hon har lagt ny jord på baksidan och slutat mata. TROR jag. MYCKET tacksam.

    Hos dig är de jättefina, verkligen. OCH jag minns att min mormor med nöje välkomnade små söta rådjur likaså. Passar så bra att mata dem på landet.
    Nu vet jag att folk i Närpes beklagat sig över att de inte ser ngra rådjur längre, och de skyller på den vargflock som härjar runt. Kan säkert ligga stor sanning i det.

    Karin är Pettas är Disney :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart kunde vi inte mata djuren på det sätt som vi gör nu om vi bodde i en förort eller så. Då måste man tänka till på ett annat sätt. Nu är det vi som är djuren i skogens utkant. De äger stället de här djuren. På landet fungerar det bra att mata djuren och vi är inte ensamma om det när vinterkylan drar in. Jaktlaget hjälper till, för det krävs rätt mycket mat till många djur. Nu är de åtta, och inte fem som jag skrev. En liten familj till har hittat hit.
      Jag tror nog att vargen tar många rådjur, det är ju naturligt att det blir så. De påstår att det har gått varg över isarna till fasta Åland denna vinter och säger att de har sett spår i grannkommunen. Så vete gudarna hur det går, om det är så. Vi får hoppas på att den varg, de vargar som har setts inte hittar någon lämplig plats för ett revir på den här ön. Den är för liten, skulle jag tro. Nå, naturen är som naturen är. Man får vänta och se hur det avlöper.

      Radera