Äventyret framtiden

 Bloggvännen BP förvaltar Skyltsöndagen och jag är med idag igen...     I innertaket på det Naturhistoriska muséet i Funchal, så kan man se det här vapnet.    Det är Conde de Carvalhals släktvapen. Jag har letat mig fram till det via Google.     Muséet är inrymt i det tidigare Palácio de São Pedro i Funchal och därför finns     det mycket kvar i byggnaden som påminner om gamla tider. Visst är det ju väldigt vackert...även om det från mitt håll blev lite upp och ner. Men när blir det nu inte det när jag gäller mig? 🙄     Så vidare ...en vulkanisk sten     Vi bor  på en vulkanö      Den här vulkanbomben har man hittat i       Pico da Cruz -São Martinho      När en sådan bomb kommer flygandes      så ska man se till att vara på betryggande      avstånd. Konglomerat (en anhopning)  av marina snäckor på en upphöjd strand från tidig kvartärtid ca 2,6 miljoner år sedan, lite längre än i förrgår alltså.     En torkad gren av konvaljträd          Här har jag skrivit om Konvaljträd ...om du v

Lokförare Åke, kom via mig här i Funchal, idag igen, så jag kunde hoppa på tåget och skriva om höstens nyanser Även här på Madeira känner man av hösten men på ett annat sätt än i Norden och på Åland, där den är mera påtaglig i skillnaden mellan sommar och höst,  ja årstiderna är mera tydliga där än vad de är här av helt naturliga skäl         Så där ja, där åker jag iväg ! Tuff, tuff...ett av de gamla fotografierna som finns på muséet i Monte      ser ju rätt inbjudande ut eller hur, även om det är i svart och i vitt.      Jag vet inte vilken årstid det är på fotografiet, men låt oss säga att det är höst.      *********************** Höstens nyanser. Jag smakar på orden i rubriken och tänker att jag befinner mig i höstens tid på olika sätt själv, i mognadens tid, i erfarenhetens tid och jag tycker att det är en väldigt skön tid att leva i. Spontant gick mina tankar till Höstvisa och Tove Jansson, ni vet Mumins upphov och författarinna. Tove har fått stå för orden tidigare i mina inlä

  De här stengångarna ser man lite varstans i stan och på andra ställen på Madeira också förstås. Det är så genialt egentligen. Det är ett plock, plock, plock, men ni skulle se hur snabbt de skickliga stenläggarna reparerar gångar, vägar. På ett huj. Bort med stenarna, gräva där det behövs, reparera och så tillbaka med allting igen och det märks inte ens att något har hänt eller något har gjorts. Smart tycker jag och väldigt vackert. Stenarna kallas till madeirastenar, lite kul i sig för madeira betyder trä... Jag blir så glad när jag ser att det finns yngre förmågor med bland de äldre som håller stans stenläggningar i skick. Hantverket lever.     Ett tak tog jag med mig hem häromdagen då jag gick förbi...      Stuckatur...så heter det väl?  I taket på Museu Natural e História kan man se flera sådana skönheter.       Den här hade bästa belysningen för fotografering utan blixt.  Museét är inrymt i ett före detta palats. Palácio de São Pedro, vilket man lätt kan se på alla fina detaljer

Jag leker på mitt sätt, jag kopplar av så här nu när jag egentligen är allt annat än avkopplad. Jag stänger av det intensiva språkinlärandet emellanåt för att gå ner i varv. Så åter igen gjorde jag ett lappkast eller vad man vill kalla det. Jag tog första bästa bild ur arkivet och det råkade vara en madeiraödla     Ja, egentligen är de ju två på bilden... Madeiraödlans vetenskapliga namn är Podarcis dugesii alternativt Lacerta dugesii. Det handlar om systematik detta med de olika namnen och den tänker jag inte blanda mig i. Ödlan har länge varit endemisk för Madeira, men lär numera också finnas på Azorerna. De äter insekter, men också till en viss del frukt och olika växtdelar. De äter också upp varandra..de små ungarna lever farligt men även de ganska så stora ödlorna får släppa livet till ibland. Jag har sett det med egna ögon flera gånger.  De är blompollinerande. De äter nektar från blommor och blir därför en god hjälp att sprida pollen där de tar sig fram.          Man får vara gl