Att BIDA sin tid

Det är så jag tänker när jag ser veckans rubrik Bida,  som Tove har givit oss att skriva om.
Det finns många synonymer till ordet bida men jag överlåter åt läsaren av denna blogg att själv
googla om intresset finns. För min del handlar det om att vänta ut någonting när jag ser ordet.

Så måste det ju vara för ett litet frö, eller ett större frö, storleken spelar ingen som helst roll
Förmodligen tänker inte fröet som jag tänker, det bara blir någonting om det bara kommer
i jord och får lite vatten på huvud och fötter nu och då.
Väntan är förstås min högst personliga, men
som vanligt upplever jag att allt är väsensartat.
Någon form av intelligens måste ju allting ha?

Nähä??
Protester???
Protestera bara, jag tänker som jag tänker och som jag mår bra av, i alla fall! 😉

15-åring i dagsläget

Jag känner ju att jag har goda relationer med det mesta som växer.
T.ex vår enbuske vid köksingången. Den har verkligen bidat sin tid i många år
här hos oss ända från det att den var två barr stor. 
Vi såg den lilla plantan när den var riktigt nyfödd och en sådan kan man
bara inte rycka upp, ett oskyldigt litet "Två-barr" som enbusken döptes till.
Nej det går då rakt inte.
Vi pratade med vårt lilla "Två-barr" och berömde det när det blev flera barr högt.
Vi ville ju ha en enbuske vid vår trappa och så fanns den där en dag:
- "Hej, här är jag !  "😀

Två-barret i knopp, sina egna och någon annans

Sen blev Två-barret en liten fin buske,  jämn och fin.  
Vi nickade förnöjda och klappade Två-barret
i förbifarten nu och då.
Sen hände något. Två-barret kom i trotsåldern!
Den lilla enbusken slängde med armar och ben
åt alla håll och kanter så det inte såg riktigt klokt ut.

Grannarna som också såg trotset, berättade att man kunde klippa enbuskar så de blir riktigt fina.
Uffe tog fram sekatören och klippte av lilla "Två-barret"  nästan på hälften
och jämnade till armar och ben lite här och där.
Enbusken såg nästan stympad ut.

Vild och busig och med många kompisar runt sig.

Oj, stackars "Två-barret"!
Men det tog inte länge innan busken åter hade vuxit sig jämn och fin och hög igen.
När Två-barret kom i yngre tonåren fick det mera eller mindre stora fötter, sådana där
som snubblar överallt, armar som hängde och slängde och en stam/kropp som stretade hit och dit.
Då klippte Uffe till igen och jag tog till andra förbindliga åtgärder
och drog ett tjockt snöre om allt det stretande, varligt förstås men bestämt.
Det är bra med gränser när man är tonåring.

Två-barret har en kompis som slingrar sig runt omkring och överallt och som blommar så klematisvackert i början av sommaren. Ibland vill kompisen ha lite näring och givetvis får Två-barret suga i sig lite samtidigt.

Nå, tonåringar bidar kanske inte sin tid i meningen att vänta ut någonting.
Nu är "Två-barret" fortfarande tonåring, ca 15 år gammal och börjar visa
tydliga tecken på att ta sig egna vägar igen.
Det är där vi befinner oss nu.

Nå, nu i juletider hänger vi upp stjärnor och säkert lite till innan julen är inne.
Två-barret tycks förnöjt trots en viss tydlig trots.
Men det är som det ska. Vi bidar vår tid både Två-barret och vi.

Så här kan det gå, jag tänkte faktiskt skriva om halloweenpumpan i vårt köksfönster,
från frö till slutstation i kastrullformat, men
Två-barret tog över, precis så där som bara en tonåring kan.

De andra som deltar i veckotemat är:

Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska