På hala bananskal /Nostalgi

Paula bad mig om att berätta mera om min "bananskals-halkning" in  i det  antroposofiska livet som småbarnspedagog. Att halka in på ett bananskal brukar man säga att är synonymt med att man av en ren slump hamnar där man hamnar. 

Nu tror jag inte på slumpen, men om den saken tänker jag inte stanna upp för ev. diskussioner. Jag vandrar vidare i berättelsen.

En visuell bananplanta

Hela mitt liv förändrades i och med det året då jag lade ner mitt första bageri ( Jomal´Karins hembageri) efter tio intensiva år.  Min dåvarande man G. och jag bestämde oss för att gå skilda vägar, vi lade vårt hus/vår fastighet till försäljning och jag behövde ett jobb att försörja mig på.

Bageriet, som enbart var mitt, lade jag ner den sista december.

I ett helt annat ärende , några dagar in i januari, ringde en vän till oss och under samtalets gång så blev jag erbjuden ett volontärjobb med liten lön på Ringblomman, det antroposofiska daghemmet i Mariehamn.  "Tja, varför inte?" tänkte jag och så drog jag iväg på mitt nya livsäventyr. 

Så här kunde det se ut när bananer skördades...

Jag behövde ett jobb, jag behövde komma igång. Hela våren jobbade jag där och trivdes väldigt bra med barnen och mina kolleger. 

Till sommaren, den sista maj, stängde daghemmet ner för att starta upp verksamheten igen till hösten. Så stod jag där utan jobb inför sommaren, när telefonen ringde kl. 21 en kväll i början av juni. -"Hej Karin, har du möjlighet att komma ombord på Albanus imorgon kl. 08.00? . Vår kock har blivit sjuk och vi behöver någon som kan bli stand in. Jag vet att du är bra på att laga mat."

En resa på tre dygn skulle göras med Nordiska ministerrådet från Bryssel ombord." Maten finns ombord redan".  Tokig gör som galen ber, kl. 08.00 följande morgon stod jag på jobb i byssan på Albanus och så gick hela den sommaren i segelfartygets och matlagningens tecken. Det första jobbet ombord gav det andra och så där fortsatte det.  ( inte bara den sommaren utan även andra kommande seglingsperioder. )  Där halkade jag också in så där bara, mera eller mindre slirade ombord på ett bananskal

Notera att Albanus är ett fartyg för skolungdom egentligen men just då när det här begav sig behövde stiftelsen få ihop mera pengar, så de sålde resor till företag, landskapsregeringen och liknande. Det var under sådana beställda resor som jag stod för matlagningen. 

Ett gammalt vykort från Madeira

På lediga dagar var jag hemma och plockade ihop vårt liv, sålde det mesta och slutligen också hela vår fastighet. Det här var under den tiden då helibor- och övriga bankräntor steg till 22 %,, lånen blev skyhöga. Med stora banklån , ett äktenskap i kras, så fanns det ingenting att fundera på . Banken trodde på mig, gav mig en chans att fortsätta men jag hade bestämt mig. Nya tag, ett nytt liv gällde. 

En familj i splittring men ändå tillsammans för varandra, lämnade sitt liv bakom sig den 12 juli ihop- klämda i bilen och drog vidare mot stan och mot nya äventyr. Ingen av oss visste särskilt mycket om framtiden, annat än barnen som studerade. Mor och far?  Tjaa, vi visste att vi skulle fixa det, men på varsitt håll. Vi var inte ovänner, vi höll ihop på något sätt trots allt. 

Ett vykort till härifrån..

Jag återkommer till sommarseglatserna i ett annat sammanhang, nu tar jag hoppet över till hösten det året, då daghemsverksamheten åter kom igång. Jag lyckades hitta en lägenhet på Mariegatan, inte alls långt från mitt jobb på Storagatan i stan, Där bodde sonen och jag tillsammans med familjens tre katter..Vi hade det bra. Dottern bodde på sin studieort i Göteborg och kom hem enbart under skolloven.   

Det behövs inte så mycket för min egen del, jag hade en riktigt trevlig gammaldags lägenhet med en liten veranda utanför, inomhus fanns det tre rum och kök, ett halvtidsjobb på daghemmet och sparade slantar från sommarjobbet ombord på Albanus. 

Ute på gården fick jag anlägga ett litet grönsaksland för odling. Jag hyrde en kolonilott tre kilometer från lägenheten och så där höll jag på, odlade egen mat och tittade efter röda prislappar i affärerna, tog vara på överbliven mat från daghemmet. Jisses så mycket kikärter och linser jag åt på den tiden😀

Bananen är en ört, frukten är egentligen ett bär. Många talar om bananträd men det är inget träd, det är en planta. 


Men det blev lite knapert med en liten halvtidslön under vinterhalvåret då det sparade sommarkapitalet tog slut. Även om vi, sonen och jag, klarade oss så var det med nöd och näppe. Jag kan trolla med knäna som man kallar det när man kan ta vara på, när man kan koka soppa på en spik ungefär men likväl så började jag att fundera på ett annat heltidsjobb. 

Med en viss sorg i hjärtat, för jag tyckte verkligen om mitt jobb på Ringblomman. Precis när jag tog beslut om att ringa och berätta det för min ordförande i styrelsen för Ringblomman, så ringer telefonen.

Det var hon som ringde, -"Karin, kan du tänka dig att jobba på heltid? Vi sitter just  nu i ett möte i styrelsen och inser att vi måste få en heltidsanställning till, vill du, kan du? " 

Åter ett bananskal. Jag bara gled in på heltidsjobbet. Tala om att vara flickan med guldbyxor...


Det ekonomiska vardagliga bekymret försvann och jag jobbade med det bästa tänkbara jag kunde tänka mig. Barn. Ringblomman i sig var privat, men hade också en del ekonomiska bekymmer för att få rörelsen att gå runt. Så fick daghemmet möjlighet att bli kommunalt till en viss del och ekonomin blev bättre, lönerna blev lite högre för oss alla som var anställda. 

Tidningarna på Åland blev mera intresserade av den enda antroposofiska daghemsrörelsen på ön. Antroposofi betyder i korta ordalag: kunskap om människan och har ingenting med religion att göra.  Vilket många tror.  Jag återkommer i sak 😊


Vår föreståndare S. blev intervjuad om allt det nya som hände på daghemmet tack vare den bättre ekonomin. Någon dag senare fick jag läsa i tidningen att jag skulle bli småbarnspedagog, specialiserad för barn mellan 0-3 år?

-" Jaså? Ska jag ? "

Till och med styrelsen blev tagen på sängen, det var inte bara jag som inte kände till detta fastän alla som läste tidningen på Åland visste om det.  

Givetvis S. visste om det förstås 😁. Underbara S. Hon fick alltid saker att hända fastän de inte borde ha fått hända. Tack och lov att det finns människor av hennes kaliber. Vad vore livet utan dem?  

Till en början blev det lite tumultartat. S. måste förklara hur hon hade tänkt sig att ordna det hela. Jag tror att hon inte ens hade tänkt, hon bara bestämde sig för att det skulle bli som det också blev. Utbildningar kostar och den här utbildningen på tre år var i Norrköping i Sverige. Att jag inte ens var tillfrågad var ju också extra pikant. 


Jag accepterade efter att styrelsen fixade det hela på något magiskt sätt och så hade jag halkat in i en utbildning så där bara, som på ett bananskal. Till utbildningstiden hörde också att man skulle jobba aktivt med barn, vilket förstås inte var något som helst problem, jag hade mitt jobb på Ringblomman, givetvis ett krav från styrelsens sida som betalade min utbildning. 

För att finansiera mina många resor sydde jag s.k. Steinerdockor /Waldorfdockor på löpande band, så trådarna blev glödheta. Dockorna for iväg till andra antroposofiska daghem, bl.a. till Trondheim i Norge men också till andra ställen, senare också till både Bangkok och Singapore , då lite grann omformade.  Många dockor beställde föräldrarna till sina barn. På något sätt lyckades jag få dockorna att likna barnen, de barn jag kände rätt så bra. Jag var deras dagmamma.  Mammor är mammor, alltid. De kan sina barn, även om det inte är deras biologiska barn. 

Ett gäng tomtar på väg till Singapore..

Jag måste tillstå att jag gav upp ett innerligt och glatt skratt när Paula skrev att för henne var barn små Ufon som ramlade ner från himlen. En underbar liknelse. Jag skriver gärna under det och håller med.

Alla foton i dagens inlägg tog jag på bananmuseét i Ponta do Sol senaste sommar. Förutom det sista fotot på tomtedockorna.  En vän skrattade när hon hörde att jag hade flyttat till Madeira. "Helt rätt ställe för dig, du som alltid har halkat fram på dina bananskal genom livet...

" Så sant så sant. Undra på att jag gillar bananer. Och Madeira. 

Så här långt den här gången. Det blir förstås mera, kanske om en vecka eller så? Man vet aldrig med mig; det kan bli tidigare, det kan bli senare men att det blir är säkert.

Tack Paula för att du triggade igång mig! 


                                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

Anonym sa…
Så iintressant, spännande och inspirerande läsning 👍det där med slumpen, ödet och bananskal känner jag igen från mitt eget liv ☺️
Tack för att jag fick läsa om Din resa på bananskal 🍌
Tack även för förklaring hur mina kissmissar kan vara så olika trots de är syskon.
/åsa
m sa…
Visst styr slumpen, ödet oss,även om svängarna inte blir så stora för alla. Jag har läst en hel del om antroposofi, och synen på människans utveckling och pedagogiken gillar jag, men när det kommer till månfaser och röra motsols etc, då gör jag på mitt sätt. När jag gick en massa pedagogikkurser på 1990-talet sa jag alltid att jag samlar material, och sen kommer det att komma en Märtha-pedagogik så småningom. Plockade från suggestopedi och allt möjligt från The Learning Revolution, som var pop då... En intressant period i mitt lärarliv!
Åsa,

tack! jag gissar att vi gör det var till mans och kvinns.
Livet är mera eller mindre än resa på bananskal, säkert för de flesta av oss.
Ja, så berättade veterinären för mig. Dina kissmissar är så fina!


Märtha, så kul, du blev extra spännande ikväll med ett litet m så där bara.
Väntar på Märtha-pedagogiken nu!
Jag förstår att det var en intressant period i ditt lärarliv. Som lärare så lär man sig hela tiden ..
Kul att du är tillbaka på banan igen, inte på bananen dock eller bananskalet.
BP sa…
Hahaha! Tur eller skicklighet??? Troligen både och skulle jag säga. Och visst har du hamnat på rätt (banan-)ön - Madeira:-)

PS. Har några gånger halkat in på jobb på bananskal jag med, men ALDRIG på så vitt skilda jobb som du. Kul!!! DS.
BP,

Kanske både ock? Jag vet inte men en del tur har jag absolut haft.
Att pröva på nytt har aldrig varit ett hinder ..😊
Så roligt att få läsa om dina bananskal :) Varm kram!
Anna i Portugal,

tack! Har varit på väg till dig hela dagen, blivit avbruten och nu tar jag tag i läsningen imorgon istället. Vill ju vara alert när jag kommer till Orique. Varm kram härifrån också!
Paula sa…
Goafton såhär klockan miss i nassen! Tack för ett alldeles underbart inlägg som visar vad vi qvinnor kan! Bättre brödlös än rådlös osv...
Mitt i alltihopa funderar jag på att du fick en fin utbildning i samband med jobbet på dagis , inget konstigt alls att de satsade på dig, men blev du kvar särskilt länge efter avslutad utbildning? Jag har för mig att det inte dröjde så länge innan du åter blev egenföretagare med nya mannen? Ja du får förklara lite när du hinner och vill.
Jag har liksom du halkat in på många bananskal i mitt liv, har inte just planerat någonting alls utan det har bara blivit som det blivit. Jag måste ta upp en sådan tråd vid tillfälle också. Berätta lite om vad jag haft för mig. Men jag är numera inte någon vän av just bananer, föråt mig på dem under graviditeten då jag under tre månader inte lyckades få behålla annat i min mage. Det satte sina spår som fortfarande gäller efter 47 år...haha
Du är en talangernas kvinna, man kan släppa av dig varstans i världen och vips så har du skapat dig ett liv. Inte alla har de förutsättningarna. Nattikram från pörtet
Goafton Paula,
Tack själv för triggandet..Ja, kvinnor kan och för mig har det alltid varit viktigt att kunna försörja mig själv, att inte känna mig beroende.
Nej, jag var inte kvar länge efter avslutad utbildning för Ringblomma gick i graven, upphörde. Huset där daghemmet fanns var i så dåligt skick att vi inte kunde stanna kvar där utan måste flytta...och mycket ändrade under tiden. Nu heter Ringblomman Regnbågen om den överhuvudtaget finns kvar, jag vet inte..men jag öppnade en egen dagisverksamhet, blev privat företagare och hade sex småbarn hemma i det egna daghemmet. Fixade om och gjorde allt så att det blev godkänt. En jättefin tid i mitt liv.
Sen hände saker igen...jag halkade vidare..vilket jag ska berätta om när jag kommer så långt i berättandet.
Jag är kanske så , som du beskriver det Paula, jag skapar förutsättningar, har alltid gjort det. Är inte rädd att börja om ...vad än det vara månde. Nattikram från gränden!
wiper sa…
Visste inte att du hade haft bageri också. Jag håller med dom andra att det är intressant och spännande läsning ur ditt liv. Halka in på bananskal har jag gjort ofta ;). Ibland styrs man till att förändra livet för det uppstår saker så man måste

Ser att du haft många strängar på din lyra. Vad roligt att du gjort Waldorfdockor, min mamma gick på kurs och lärde sig göra såna. Jag har varit till Trondheim på en resa när jag gick i mellanstadiet

Ja du vad vore livet utan människor som vågade nåt och vara kreativa.

Du berättar så bra och intressant så du borde skriva en bok

Ha en skön onsdag
Kramar!

Guldkryckan sa…
Halkade väl halvt om halvt in i skolans värld jag med, det gick ju bra.
Läste till barnskötare men det blev äldre barn jag fick ta hand om i vad som förr kallades "obsklass", det har utvecklats till annat idag som tur är.
Bagare, oj, det är ett intressant yrke, besökt några stora sådana yrkesmässigt en gång i tiden när vi hämtade bröd till vårt café för hemlösa.

Barn är ju som UFON ibland, jag lovar. Hahaha. :)))

Ha det fint nu.
Wiper,

jadå, Malin, jag hade bageri till att börja med i tio år, senare även 15 år i caférörelsen där jag började med att ha bageri. Det var navet i hela rörelsen.Jag bakade allting själv och sålde även i affärer till en början men det blev lite väl tufft när så mycket annat växte i vår rörelse. Så bageriet blev till för caféet och brödförsäljningen vi hade där.
Jag gissar att vi alla har halkat in på bananskal.
Jag har fortfarande i tankarna att sy några dockor men lite mera hur jag själv vill och inte så typiska waldorfdockor men nog med det mönstret som grund. Som du ser är tomtarna också annorlunda...men kropparna är enligt mönster.

Tack Malin, kanske jag gör det , det har varit en dröm att göra det men det finns så många författare i världen. Jag skriver på bloggen...förmodligen får det räcka med det.

Ha detsamma du med!

Kramar!

Guldkryckan,

Se där ja, du halkar du också in i livet som det vill att du ska göra.
Man lär sig en massa och sen visar livet riktningen i alla fall.
Att baka är en liten vetenskap i sig. Jag har gått olika små korta utbildningar i Sverige och på Åland, för att förkovra mig. Jan Hedh kom till Åland och då var jag med och lärde mig nyttigheter men jag tillbringade även en del nätter tillsammans med bagarmästare i Järna. Oerhört lärorikt. Vi bakar ju för det mesta på nätterna...allt ska ju vara klart på morgonen. Ett litet förtydligande bara
Barn är Ufon, de är det absolut. Paula satte fingret på dem.
Ha det fint du också!
Gunnel sa…
Om du varit adlig borde du ha en banan i ditt släktvapen. Jag kan inte säga att jag halkat in på min yrkesbana. Jag har passat barn sen jag var inte så gammal. Mitt första sommarjobb var när jag var 10 år och passade två små 2-åringar på eftermiddagarna. Efter det är det bara barn som har gällt i alla år, och jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Ha det bra.
Gunnel,

ja, absolut skulle jag allra minst ha en bananplanta i mitt släktvapen, haha..
Jag ville passa barn när jag var riktigt ung men blev stoppad av min mor som tyckte att det var för stort ansvar. Ett underbart val för din del. Barn är det bästa att jobba med.
Ha det bra du med!
Annika sa…
Snacka om bananskal i ditt liv, Karin!
OJ vad många du halkat på och hur fint de sedan fört dig framåt. Otroligt faktiskt.
Vilken mångsysslare du ÄR!! OCH vad mkt du provat PÅ!!
Waldorfdockor hade vi också när jag jobbade på dagis i Sthlm på 80-talet. En i personalen var väldigt intresserad och han införde lite av det till oss. Minns att jag tyckte det var vettigt. Sen jobbade jag på Montessori här i US i ett år och gillade den pedagogiken massor också.
Tack för att vi fick hänga med på ännu ett bananskal i ditt liv. Trevlig att läsa om.
Kramar över halva havet till DIG!!
Annika,

ja, mitt liv är ett enda bananskal känns det nästan som.😁
Det är var ett par tre av dem...det finns många många flera.
Montessori påminner mycket om Antroposofin. Det finns många likheter.
Kramar över samma halva hav till DIG också!
Karin sa…
Vilken spännande resa! Och vilka fina bananbilder!!

Ska vi bilda en bananskalsklubb, Karin? Det började för mig med ett sommarjobb som turistguide i Stockholm och fortsatte med ett sommarjobb som ansvarig för de så kallade Nordiska kungastipendiaterna (35 gymnasieungdomar från nordiska länder) vilket ledde till reseledarjobb i diverse länder i Europa och Östafrika, vilket ledde till jobb på Hammarskjöldfonden, vilket ledde till SIDA-jobb i Tanzania. Och så vidare ... Bananskal hela vägen och väldigt långt ifrån min "egentliga" utbildning i litteraturvetenskap!
Karin,

Vi bildar en bananskalsklubb, absolut.
Vilken halkbana du har haft, otroligt intressant.
Min egentliga utbildning (marknadsföring) hann jag aldrig med, hade så mycket annat att göra..Sen tog jag även en företagsekonomutbildning vilken jag hade stor nytta av i det egna företaget, men annars så har jag bara halkat på genom livet..
Ditte sa…
Så fin läsning! Jag ler! Vet ju också var Mairiegatan ligger. TRor BOsses mormor även bodde på den gatan men i en annan del.
Tänk så bra det är med bananskal. Har också halkat på många sådana och alltid med lyckt resutlat- Så många fina dörrar som öppnats.
Och det var även bananskal, plus en del annat , som gjorde att vi hamnade i Peking i drygt fyra år- Likaså att vi kom att spendera en hel del tid i Thailand där jag också jobbade.
Ja, kanske kan det bli en världsomfattande bananskalsklubb.
Varm kram
Ditte,

tack!
Min släkt, Sommarström, bodde på Mariegatan 34 och jag på nr 14..en fin gata att bo vid.
Så rätt skrivet, många fina dörrar öppnas under bananskalsåkandet.
Vi bildar en sån, en världsomfattande bananskalsklubb. Haha...bra idé.
Varm kram till dig med Ditte!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Öronbedövande