På hala bananskal /Nostalgi

Paula bad mig om att berätta mera om min "bananskals-halkning" in  i det  antroposofiska livet som småbarnspedagog. Att halka in på ett bananskal brukar man säga att är synonymt med att man av en ren slump hamnar där man hamnar. 

Nu tror jag inte på slumpen, men om den saken tänker jag inte stanna upp för ev. diskussioner. Jag vandrar vidare i berättelsen.

En visuell bananplanta

Hela mitt liv förändrades i och med det året då jag lade ner mitt första bageri ( Jomal´Karins hembageri) efter tio intensiva år.  Min dåvarande man G. och jag bestämde oss för att gå skilda vägar, vi lade vårt hus/vår fastighet till försäljning och jag behövde ett jobb att försörja mig på.

Bageriet, som enbart var mitt, lade jag ner den sista december.

I ett helt annat ärende , några dagar in i januari, ringde en vän till oss och under samtalets gång så blev jag erbjuden ett volontärjobb med liten lön på Ringblomman, det antroposofiska daghemmet i Mariehamn.  "Tja, varför inte?" tänkte jag och så drog jag iväg på mitt nya livsäventyr. 

Så här kunde det se ut när bananer skördades...

Jag behövde ett jobb, jag behövde komma igång. Hela våren jobbade jag där och trivdes väldigt bra med barnen och mina kolleger. 

Till sommaren, den sista maj, stängde daghemmet ner för att starta upp verksamheten igen till hösten. Så stod jag där utan jobb inför sommaren, när telefonen ringde kl. 21 en kväll i början av juni. -"Hej Karin, har du möjlighet att komma ombord på Albanus imorgon kl. 08.00? . Vår kock har blivit sjuk och vi behöver någon som kan bli stand in. Jag vet att du är bra på att laga mat."

En resa på tre dygn skulle göras med Nordiska ministerrådet från Bryssel ombord." Maten finns ombord redan".  Tokig gör som galen ber, kl. 08.00 följande morgon stod jag på jobb i byssan på Albanus och så gick hela den sommaren i segelfartygets och matlagningens tecken. Det första jobbet ombord gav det andra och så där fortsatte det.  ( inte bara den sommaren utan även andra kommande seglingsperioder. )  Där halkade jag också in så där bara, mera eller mindre slirade ombord på ett bananskal

Notera att Albanus är ett fartyg för skolungdom egentligen men just då när det här begav sig behövde stiftelsen få ihop mera pengar, så de sålde resor till företag, landskapsregeringen och liknande. Det var under sådana beställda resor som jag stod för matlagningen. 

Ett gammalt vykort från Madeira

På lediga dagar var jag hemma och plockade ihop vårt liv, sålde det mesta och slutligen också hela vår fastighet. Det här var under den tiden då helibor- och övriga bankräntor steg till 22 %,, lånen blev skyhöga. Med stora banklån , ett äktenskap i kras, så fanns det ingenting att fundera på . Banken trodde på mig, gav mig en chans att fortsätta men jag hade bestämt mig. Nya tag, ett nytt liv gällde. 

En familj i splittring men ändå tillsammans för varandra, lämnade sitt liv bakom sig den 12 juli ihop- klämda i bilen och drog vidare mot stan och mot nya äventyr. Ingen av oss visste särskilt mycket om framtiden, annat än barnen som studerade. Mor och far?  Tjaa, vi visste att vi skulle fixa det, men på varsitt håll. Vi var inte ovänner, vi höll ihop på något sätt trots allt. 

Ett vykort till härifrån..

Jag återkommer till sommarseglatserna i ett annat sammanhang, nu tar jag hoppet över till hösten det året, då daghemsverksamheten åter kom igång. Jag lyckades hitta en lägenhet på Mariegatan, inte alls långt från mitt jobb på Storagatan i stan, Där bodde sonen och jag tillsammans med familjens tre katter..Vi hade det bra. Dottern bodde på sin studieort i Göteborg och kom hem enbart under skolloven.   

Det behövs inte så mycket för min egen del, jag hade en riktigt trevlig gammaldags lägenhet med en liten veranda utanför, inomhus fanns det tre rum och kök, ett halvtidsjobb på daghemmet och sparade slantar från sommarjobbet ombord på Albanus. 

Ute på gården fick jag anlägga ett litet grönsaksland för odling. Jag hyrde en kolonilott tre kilometer från lägenheten och så där höll jag på, odlade egen mat och tittade efter röda prislappar i affärerna, tog vara på överbliven mat från daghemmet. Jisses så mycket kikärter och linser jag åt på den tiden😀

Bananen är en ört, frukten är egentligen ett bär. Många talar om bananträd men det är inget träd, det är en planta. 

Men det blev lite knapert med en liten halvtidslön under vinterhalvåret då det sparade sommarkapitalet tog slut. Även om vi, sonen och jag, klarade oss så var det med nöd och näppe. Jag kan trolla med knäna som man kallar det när man kan ta vara på, när man kan koka soppa på en spik ungefär men likväl så började jag att fundera på ett annat heltidsjobb. 

Med en viss sorg i hjärtat, för jag tyckte verkligen om mitt jobb på Ringblomman. Precis när jag tog beslut om att ringa och berätta det för min ordförande i styrelsen för Ringblomman, så ringer telefonen.

Det var hon som ringde, -"Karin, kan du tänka dig att jobba på heltid? Vi sitter just  nu i ett möte i styrelsen och inser att vi måste få en heltidsanställning till, vill du, kan du? " 

Åter ett bananskal. Jag bara gled in på heltidsjobbet. Tala om att vara flickan med guldbyxor...

Det ekonomiska vardagliga bekymret försvann och jag jobbade med det bästa tänkbara jag kunde tänka mig. Barn. Ringblomman i sig var privat, men hade också en del ekonomiska bekymmer för att få rörelsen att gå runt. Så fick daghemmet möjlighet att bli kommunalt till en viss del och ekonomin blev bättre, lönerna blev lite högre för oss alla som var anställda. 

Tidningarna på Åland blev mera intresserade av den enda antroposofiska daghemsrörelsen på ön. Antroposofi betyder i korta ordalag: kunskap om människan och har ingenting med religion att göra.  Vilket många tror.  Jag återkommer i sak 😊

Vår föreståndare S. blev intervjuad om allt det nya som hände på daghemmet tack vare den bättre ekonomin. Någon dag senare fick jag läsa i tidningen att jag skulle bli småbarnspedagog, specialiserad för barn mellan 0-3 år?

-" Jaså? Ska jag ? "

Till och med styrelsen blev tagen på sängen, det var inte bara jag som inte kände till detta fastän alla som läste tidningen på Åland visste om det.  

Givetvis S. visste om det förstås 😁. Underbara S. Hon fick alltid saker att hända fastän de inte borde ha fått hända. Tack och lov att det finns människor av hennes kaliber. Vad vore livet utan dem?  

Till en början blev det lite tumultartat. S. måste förklara hur hon hade tänkt sig att ordna det hela. Jag tror att hon inte ens hade tänkt, hon bara bestämde sig för att det skulle bli som det också blev. Utbildningar kostar och den här utbildningen på tre år var i Norrköping i Sverige. Att jag inte ens var tillfrågad var ju också extra pikant. 

Jag accepterade efter att styrelsen fixade det hela på något magiskt sätt och så hade jag halkat in i en utbildning så där bara, som på ett bananskal. Till utbildningstiden hörde också att man skulle jobba aktivt med barn, vilket förstås inte var något som helst problem, jag hade mitt jobb på Ringblomman, givetvis ett krav från styrelsens sida som betalade min utbildning. 

För att finansiera mina många resor sydde jag s.k. Steinerdockor /Waldorfdockor på löpande band, så trådarna blev glödheta. Dockorna for iväg till andra antroposofiska daghem, bl.a. till Trondheim i Norge men också till andra ställen, senare också till både Bangkok och Singapore , då lite grann omformade.  Många dockor beställde föräldrarna till sina barn. På något sätt lyckades jag få dockorna att likna barnen, de barn jag kände rätt så bra. Jag var deras dagmamma.  Mammor är mammor, alltid. De kan sina barn, även om det inte är deras biologiska barn. 

Ett gäng tomtar på väg till Singapore..

Jag måste tillstå att jag gav upp ett innerligt och glatt skratt när Paula skrev att för henne var barn små Ufon som ramlade ner från himlen. En underbar liknelse. Jag skriver gärna under det och håller med.

Alla foton i dagens inlägg tog jag på bananmuseét i Ponta do Sol senaste sommar. Förutom det sista fotot på tomtedockorna.  En vän skrattade när hon hörde att jag hade flyttat till Madeira. "Helt rätt ställe för dig, du som alltid har halkat fram på dina bananskal genom livet...

" Så sant så sant. Undra på att jag gillar bananer. Och Madeira. 

Så här långt den här gången. Det blir förstås mera, kanske om en vecka eller så? Man vet aldrig med mig; det kan bli tidigare, det kan bli senare men att det blir är säkert.

Tack Paula för att du triggade igång mig! 

                                                        Karin Eklund, Funchal, Madeira