Jag är en enda stor kram

Att ge kram eller inte ge kram, det var frågan det
Redan tidigare har den frågan diskuterats här i bloggvärlden.
Vi var då av rätt många olika åsikter
men kom förstås fram till, helt logiskt,
att var och en gör som den själv vill.
Man ger kramar om man vill eller så inte.
Så är det ju bara.
Det är inte fel att kramas.
Hellre det än mycket annat
Kramar behövs

Libellula depressa, hona

Men det gnager lite i alla fall...
Det har blivit så mycket kram och kramar, så pass att det för min del  känns som om det
har gått snudd på inflation och slentrian i all vänlighet och i ordet kram,
ett ord som bara måste vara med för måstets skull,
ungefär som att man inte kan eller vågar bryta ett mantra.

Vi ser säkert väldigt olika på det här men  
jag har bestämt mig för att inte kramas lika mycket
som tidigare här i bloggosfären
utan bara när det verkligen känns angeläget och äkta för min del.

Libellula depressa, hane

Bara så ni vet.
Tro nu för all del inte att jag har blivit som en kall fisk för det
Jag tycker inte alls mindre om er för den skull.
Jag är en enda stor kram i alla fall

Jag bara förändrar mitt eget förhållningssätt till ordet kram, svårare än så är det inte.
Och jag vill att ni ska veta om det

Nå, det om det...

Blågrön mosaikslända

   Bredsländorna, på de två första bilderna, fotograferade jag redan i början av juni, då Uffe och jag gjorde
   en lite längre skogsvandring i kuperad terräng, som började i Godby,
   en stor by mitt på Åland, också kallad Ålands andra stad.
   Det var den dagen vi gick vilse och fick fyra extra kilometer motion
   än de åtta vi hade tänkt oss från början, men om vi inte hade gått vilse så skulle vi inte ha fått se
   de två vidunderligt vackra trollsländorna.
   Så inget ont som inte har något gott med sig som det heter.

   Den tredje bilden tog jag en regnig, kall och blåsig dag nu i slutet av augusti.
   Den blågröna mosaiksländan var stel som en
   pinne där den hängde i havtornsbuskarna och slängde i vinden.
   Senare mot kvällssidan hade den ramlat ner på marken
   och jag trodde att dess saga var all, men så såg jag att det fanns liv i den trots allt,
   så jag lade upp den på ett av trädgårdsborden

   En stund senare hade vinden fört den med sig till en markplatta så jag lyfte upp den på nytt
   och lade den i klätterhortensian mot husväggen, där den tydligen fick så  mycket värme i sig så den
   orkade masa sig in under ett blad inför den stundande natten.
   Följande morgon, när solen steg upp såg vi den flyga iväg igen.....
   De är förtrollande vackra de där sländorna, eller hur?
   Och tydligen mycket beroende av soliga varma dagar.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska