Jag är en enda stor kram


Att ge kram eller inte ge kram, det var frågan det
Redan tidigare har den frågan diskuterats här i bloggvärlden.
Vi var då av rätt många olika åsikter
men kom förstås fram till, helt logiskt,
att var och en gör som den själv vill.
Man ger kramar om man vill eller så inte.
Så är det ju bara.
Det är inte fel att kramas.
Hellre det än mycket annat
Kramar behövs

Libellula depressa, hona

Men det gnager lite i alla fall...
Det har blivit så mycket kram och kramar, så pass att det för min del  känns som om det
har gått snudd på inflation och slentrian i all vänlighet och i ordet kram,
ett ord som bara måste vara med för måstets skull,
ungefär som att man inte kan eller vågar bryta ett mantra.

Vi ser säkert väldigt olika på det här men  
jag har bestämt mig för att inte kramas lika mycket
som tidigare här i bloggosfären
utan bara när det verkligen känns angeläget och äkta för min del.

Libellula depressa, hane

Bara så ni vet.
Tro nu för all del inte att jag har blivit som en kall fisk för det
Jag tycker inte alls mindre om er för den skull.
Jag är en enda stor kram i alla fall

Jag bara förändrar mitt eget förhållningssätt till ordet kram, svårare än så är det inte.
Och jag vill att ni ska veta om det

Nå, det om det...

Blågrön mosaikslända

   Bredsländorna, på de två första bilderna, fotograferade jag redan i början av juni, då Uffe och jag gjorde
   en lite längre skogsvandring i kuperad terräng, som började i Godby,
   en stor by mitt på Åland, också kallad Ålands andra stad.
   Det var den dagen vi gick vilse och fick fyra extra kilometer motion
   än de åtta vi hade tänkt oss från början, men om vi inte hade gått vilse så skulle vi inte ha fått se
   de två vidunderligt vackra trollsländorna.
   Så inget ont som inte har något gott med sig som det heter.

   Den tredje bilden tog jag en regnig, kall och blåsig dag nu i slutet av augusti.
   Den blågröna mosaiksländan var stel som en
   pinne där den hängde i havtornsbuskarna och slängde i vinden.
   Senare mot kvällssidan hade den ramlat ner på marken
   och jag trodde att dess saga var all, men så såg jag att det fanns liv i den trots allt,
   så jag lade upp den på ett av trädgårdsborden

   En stund senare hade vinden fört den med sig till en markplatta så jag lyfte upp den på nytt
   och lade den i klätterhortensian mot husväggen, där den tydligen fick så  mycket värme i sig så den
   orkade masa sig in under ett blad inför den stundande natten.
   Följande morgon, när solen steg upp såg vi den flyga iväg igen.....
   De är förtrollande vackra de där sländorna, eller hur?
   Och tydligen mycket beroende av soliga varma dagar.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Kommentarer

Oj vilka vackra sländor som huserade här! Mosaiksländan gjorde verkligen skäl för sitt namn. Intressant också med funderingarna omkring det här med kram. Jag har missat den diskussionen. Men det verkar, som du säger, vara lite olika för alla hur man använder det. Men nån "kall fisk" ska man väl inte behöva uppfattas som hoppas jag (som säkerligen snålar med/glömmer bort kram allt som oftast)! Det borde väl till lite mer till än så för att få det epitetet :-)
em sa…
Jag hoppas att du startar en trend!
För det är ju inte så enkelt att man gör som man vill - det krävs ju att man är två för att kramas (i alla fall i levande livet), och det gäller att vara lyhörd för den andres önskemål.
Margaretha
Sländorna är vackra som dagen. Bredsländorna var nya bekantskaper för oss båda fastän den tycks vara rätt allmänna just på sådana platser dit vi virrade oss.
Det är rätt längesen vi diskuterade användningen av ordet kram. Du har helt rätt, ingen är en kall fisk även om man inte skriver ordet kram. Det ska mycket mera till det.
Var och en gör förstås som den själv vill och detta med lyhördhet är svårt, i all synnerhet som man ska klara av att lyssna via ord och bild. Jag har märkt att om jag lämnar bort kramen i slutet av en kommentar så ger sällan den andra en kram tillbaka , så jag antar att det mest handlar om att inte våga förändra utifall att motparten blir ledsen.
Gunnel sa…
Jag har helt missat att det varit diskussion om detta, men så bra att du tar upp det. Visst har det blivit slentrian många gånger och jag vet att jag glidit med där. I sommar har jag fått massor av barnbarnskramar och det känns verkligen äkta. Sådana vill jag inte vara förutan.
Aaa sa…
Det som man gör eller skriver måste kännas äkta och "mig själv", annars funkar det inte i längden. Så är det med kramen också. Jag ser inget problem med det. Den största gåvan jag personligen kan få som bloggare är en genomtänkt kommentar, inte kramen. Men det kan ju också vara olika beroende på ens personlighet och behov. Gåvan av närvaro, lyssnande och eftertanke är för övrigt underskattad, medan jag kan tycka att kramen är lite överskattad?
Det är rätt länge sedan diskussionen gick, så den är säkert missad av flera. Jag har också glidit med i kramandet. Jag kommer just från barnbarnen och är helt nykramad/tankad för en längre tid. Det lever jag länge på jag också. :)
Den, kramen, ska i alla fall kännas äkta och så känner jag också att den är ibland, men precis som du beskriver det så är en genomtänkt kommentar gåvan man uppskattar oerhört mycket. Närvaron är så viktig.
Kramen ger jag ibland med äkta känsla för att jag tycker att den som får kramen behöver den .Så fina bilder på sländorna .Här har det varit fjärilar nu många sådana .Nyss hemkommen från oväder och finväder ,redo att börja en ny vecka ,kramen Nette
Ja, Nette och då är den ju helt rätt! :)
Det känner jag ju ända hit! Tack, sländorna var så villiga att bli fotograferade, vädret perfekt. Här har det också varit mycket fjärilar på gång, äntligen.
Här har det varit blandad valör på väderleken, fastän inget oväder direkt, bara mulet och mycket blåsigt.
Ha en fin ny vecka! <3
Karin sa…
Åh, jag önskar att jag kunde visa en bild här. Vi har en populär serie i vår största dagstidning om Tuula och Seppo, som är från Finland. Jag älskar Tuulas instruktioner till Seppo när han (mycket obekväm i kostym och slips) ska gå på party: "Dom som håller upp en hand och säger "Tja!" hälsar du med "Tjänare!", dom som håller fram handen skakar du hand med och säger Seppo. Och dom som lägger huvudet på sned och säger "HEEJ" Dom vill kramas!
:). Så det gäller helt enkelt att gissa vem som lägger huvudet på sned. Härlig serie tycks det vara.
olgakatt sa…
Cyberkramar tror jag inte jag varit särskilt generös med, oftare då i brev till vännerna jag kramar även i verkligheten. Men visst har det gått inflation i kramandet. Jag var med i en förening där det kramades hej vilt vid vartenda möte. Det kändes faktiskt inte riktigt bra. Jag tyckte vanlig enkel artighet med handhälsning hade varit trevligare. Tuula och Seppo har verkligen bra tips!
Kommer förresten att tänka på en gång när jag och min mor var i England hos en god vän till mig. Hon bjöd ihop några trevliga väninnor och särskilt en av dem och mor kom väldigt bra överens. När det var dags för uppbrott tog damen mor i båda händerna och frågade "May I kiss you?" Mor blev något paff men nickade förstås och fick en kindpuss.
Jag kan konstatera att dem jag har närmast kontakt med och har haft mest att göra med i bloggvärlden, har jag så gott som aldrig givit, tagit kramar av. De kramarna har utdelats i mejl och i verkliga livet. Lite märkligt i och för sig men det visar kanske också att alltför mycket kramande hit och dit också skapar vissa gränser. Intressant som fenomen.
Tuula och Seppo är bra förebilder.
Respektfull fråga din mor fick. Så ska det förstås vara när man inte känner varandra alltför väl från början.
Musikanta sa…
Vi som är äldre och brevväxlade mycket när vi var unga lärde ju oss att avsluta alla brev med en hälsning. Jag skrev ju alltid "Kära hälsningar från ..." och minns att jag tyckte det var lite konstigt när mina brevvänner skrev "Love" och skrev en massa x i slutet. Det är väl därför vi har så svårt för att avsluta en kommentar utan en hälsning. Känns lite larvigt att sluta med "Vänliga hälsningar" eller något ditåt så det är väl därför det blivit "Kram". Det är så lätt att skriva och för mig låter det bara vänligt, så jag fortsätter nog med det. För kommentarerna jag får känns ju som om jag brevväxlade med någon som jag gjorde förr i tiden. Men det som själv inte skriver "kram" i sin kommentar vill givetvis inte ha någon tillbaka. Så nu får du ingen längre, haha.
Ingrid
Så bra att du känner dig tillfreds Ingrid. Vi gör alla våra egna val, jag har gjort mitt och skrivit att jag ger kram när jag känner att det känns bra att göra det. Du gör som du vill. Så är det, inget konstigt med det.
Att ha blogglista, ge kramar eller inte ... läste Ingrids inlägg om detta och kom av den anledning till just detta inlägget. Som jag skrev hos Ingrid så tänker jag också göra ett inlägg hos mig om ämnet.
Bilderna av sländor är helt underbara och i mina ögon en slags symbolik till ämnet. Förresten så hittar jag en pettasanda typ välfylld förnöjsamhet - som om du ser på nytt, men har med dig din bas i skrivandet!
Kram
Ser framemot ditt inlägg Tove! Jag har inte slutat ge kramar, men jag vill ge dem när det känns bra, inte bara för att de ska ges men det förstår du säkert redan :)
Ditt konstnärliga öga, ditt poetiska öppna öga ser. Det är skönt att känna förståelsen.
Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio