De håller ställningarna, men idag är de lediga!

 

Jag kan ju bara inte låta bli att säga så, för än plockar de ner, än bygger de upp på nytt. Ställningar är något mycket konstant på det här bygget. Vi har sannerligen ett fascinerande Mecano-bygge framför våra ögon varje dag. 

Vartefter som de får klart på höjderna tas ställningarna ner och transporteras vidare till nästa ställningsbygge. De jobbar lite så där som jag gillar att jobba själv. Att få undan på en plats och sen gå vidare. Lite grann som att ha rent köksgolv innan man börjar jobba.  Inget hattande överallt på samma gång. Punktstädande brukade min faster Greta prata om och de punktbygger..Ungefär. Fast visst är de överallt men de är många myror i RIM-myrstacken. Till kvällen så myllrar de ut  ur alla öppningar och är många flera än vad vi har kunnat räkna ut överhuvudtaget. "Jag kan inte räkna dem alla" som det heter i psalmen

Nu har de snart lagt plattor runt hela huset. Mycket jobb sker innan vad gäller isoleringar, anordningar som jag inte begriper ett dyft av men plattorna ska sitta säkert när orkanvindarna drar in över land.En ny mur är på gång mot grannen till (till höger i bild) 

     

 En stenbeläggning har åter kommit till längst ner till vänster i bild. Det här kommer att bli väldigt   snyggt och allt är hantverk, bästa läsare. 

Jag har fortfarande inte tagit mig tid att runda husen från utsidan av byggplatsen för att dokumentera det allra senaste som har hänt. 

Det är roligare att göra det när de har kommit lite längre. Men de har kommit långt, de jobbar både utvändigt och invändigt hela tiden, de är på gång i alla knutar och vrår och det handlar om HANTVERK. 

  Idag är alla lediga i alla fall! Det är första maj, arbetarnas fridag! 

Mannen till höger i bild med stora bastrumman framför sig är det ena upphovet till att jag finns till.
Min far var frivillig brandkårist i Mariehamn och varje första maj så paraderade de genom stan.
Här står musikkåren i startgroparna innan de drog iväg ner för Stadshusbacken och vidare.
Jag gick bredvid honom på lagom avstånd, barbent i korta sockor, fina skor, lilla kappan och hatt på huvudet.
  Jag räknade slagen. Det skulle låta bra. 
Nu minns jag inte längre hur takten gick men då kunde jag den hur bra som helst.
Nå det kunde min pappa också. Förstås.  Annars så skulle han inte ha gått där han gick. 
Vissa år var han fanbärare...då var jag stolt. Han var världens vackraste pappa i mina ögon. 

Jakaranda

I år verkar det bli en innedag för vår del,  här regnar det som bara den och blåser småspik.    

Ha en bra Första maj alla! 

                                                 Karin Eklund, Funchal, Madeira