Saltstänkt , del 1

Igår gick en av mina önskedrömmar i uppfyllelse.
Jag har närt en dröm, länge och väl, att få besöka Märket.
Nu har jag varit dit!

Tillsammans med åtta andra personer fick jag möjlighet att besöka fyrlandet/ skäret som ligger i Södra Kvarken
( norra delen av Ålands hav),
mitt på gränsen mellan Finland och Sverige.
Det är den smalaste delen av havet mellan Åland och Sverige.

Här på skäret/kobben drog man gränsen mellan länderna år 1809

Där den röda ringen finns, där ligger Märket. Så jag var faktiskt  till Sverige igår flera gånger om.
Ingen tullgranskning gjordes eller så, jag bara steg över gränsen och så steg jag tillbaka igen...Ungefär så gick det till.

    Med den här båten åkte vi från Eckerö i full fart ( den går 37 knop) så det bara stänkte om det.
    Därav saltstänket. Jag satte mig aldrig i kajutan utan stod kvar ute på däck hela vägen ut.
    Jag ville uppleva havet, det hav som jag har längtat till och efter så länge. Vi har ju inte någon
    egen båt längre så det gäller att ta vara på stunderna när tillfälle ges. Så Karin stod på däck
    och njöt för allt vad tygen höll. Jag blev våt, genomblåst och dammfri 😉 Jag stornjöt!

    Att ta sig i land på skäret kan vara lite knepigt. För det första måste vädret vara sådant att det
    över huvudtaget går att ta steget över dit och för det andra så finns det ingen hamn
    eller brygga att lägga till vid. Igår hade vi tur med vädret, lyckan stod oss bi.
    Många har fått vända när de väl har tagit sig ända ut till Märket.

    Båtföraren Bengt körde båten med fören mot en lämplig klippa utan att stanna motorn ,
    medan vi ombord fick spring-hoppa i land med behjälpligt bistånd av hopp-i-land-Kallen
    Håkan. Undan måste det gå, för Bengt kunde inte stå där med båten särskilt lång stund innan han
    måste backa ut på fritt vatten igen. Och undan gick det, man kunde inte tveka, bara hoppa...

    Farleden, som går alldeles intill ön, var farlig för sjöfarare förr.
    Det ena efter det andra fartyget grundstötte med flera förlisningar som följd. Det är tuffa
    vatten och hårda villkor när havet dånar och sjunger sina ödesdigra visor.
    
    Ett kummelbygge var på gång år 1820, men sjöfararna krävde en fyr. En utredning gjordes
    år 1836 om en fyr på det kala skäret, men man konstaterade
    att det skulle vara synnerligen svårt att över huvudtaget bygga något där.
    Och fartygen gick på grund och i kvav...
    År 1862 reste man en grov järnmast som fortfarande finns kvar på ön men i två delar.
    Det dröjde ända fram till år 1885 innan man byggde en ljusfyr på skäret. Arkitekt
    för bygget var Georg Schreck. Hela byggnaden består av granit och tegel.
  

    I maj 1885, då man hade kommit igång med att bygga fyrhuset
    ( de övriga husen på bilden byggdes år 1950 och är
    service och kraftverksbyggnader i anslutning till fyren. En bro leder mellan husen )
    blåste det upp till en fruktansvärd storm som drog iväg det mesta av byggnadsmaterialet.
    Männen lyckades rädda sig genom att hissa upp båten, som fanns på ön,  i den grova järnmasten.

    Åtta gubbar sade upp sig och vägrade fortsätta arbetet. Till slut lyckades man få ordning på det
    hela genom att ankra upp ett logementfartyg i närheten
    som man kunde använda under arbetsuppförandet.
    Fyren tändes den 10 november 1885.
    Det kallar jag raska tag, att under en sommar och en höst lyckas uppföra fyren.

Lite förvirring uppstod när vi som visste att vi kom från Ålandshållet och stod i Finland, plötsligt hade Sverige österut
om oss.
Hur i all världen kunde det bli så?  Det blev ju helt fel!

Det vet vi ju alla att Finland ligger österut och Sverige västerut.
Lite grann beroende på hur vi gick över ön så var vi
ömsom i Sverige, ömsom i Finland och ibland var allting
så ologiskt och märkligt, så vi skrattade högt åt det hela.




Orsaken till gränsdragningen som inte går som ett rakt streck
över skäret har sin förklaring.
(Till en viss  del försöker jag mig på en förklaring nedan vid gränsdragningskartan)
Man  justerar gränsen med jämna mellanrum som i sig är en så pass lång
historia och som handlar om en flodbädd i de norra delarna
av Finland, så jag tänker helt sonika inte gå in på detaljerna.
Jag kommer bara att krångla till gränsdragningen ännu mera.
Förmodligen har jag redan lyckats  med det.

  Här står jag i alla fall med vänsterfot västerut i Finland och med högerfot österut i Sverige.
  Min benliga skugga faller över skorna så de syns knappt...tyvärr.

Här ser ni gränsen, den kringelikrokiga, som går över skäret. Märkets byggnader hör till Finland som synes. Eftersom Märkets byggnader byggdes av Ryssland/Finland, så hör de till Finland men
Sverige fick motsvarande yta sig till godo. Med jämna mellanrum så justeras gränsen också av andra
orsaker, de som jag inte klarar av att berätta mera om.  😌

    Också Lilla Märket hör till Finland, utedasset i betong.
    Det används inte längre. Förr spolade havet bort latrin och
    urin, nu är det bara när sydliga vindar blåser som det fungerar men man får ju inte kissa i havet
    som vi alla vet, så hänglåset håller oss alla utanför.
    Nu finns det toaletter i byggnaderna istället, som sköts på ett miljövänligt sätt.
    Lägg märke till det stora fyrkantiga blocket till höger om dasset!  Det är havet som har fört
    det med sig när stormarna har legat på och dragit in över skäret.

  

    De stora blocken som havet sköljde över land kom från vågbrytaren som står på land. Nu är den
    reparerad och förstärkt men tänk er om ni kan, hur havets krafter är när de lyckas med att bryta
    loss så  här stora tunga block och bara lyfta dem över skäret som om de inte vägde mera än ett uns.
    Sådana dagar  och nätter ska man inte gå utanför fyren med sin näsa ens. Den ryker, jag lovar.
    Havet är inget att leka med.
  
    Fyren var släckt under första världskriget men bemannad under det andra.
    Då levde fyrpersonalen alldeles intill fronten, så gott som på den. Det var ett hårt liv för dem,
    som skötte fyren manuellt dygnet runt.
    Det anmärkningsvärda i det hela är att finska militären hade anläggningar på svensk mark.
    Så kan det gå och bra gick det.  1955 blev fyren elektrifierad.

    Bemanningen upphörde år 1976 och efter det förföll allting mera och mera med åren,
    ända tills Håkan Lindberg från Mariehamn/Lemland
    gjorde ett besök där år 2005 och fick se förfallet.
    Han i sin tur kontaktade Finlands Fyrsällskaps dåvarande ordförande Pekka Väisänen
    som tog tag i saken och resultatet av renovering
    och upprustning är helt fantastiskt. Heder åt alla som har hjälpt till att få Märket att
    blomstra vackert  igen med mestadels frivilliga krafter.
    Stor heder åt Håkan Lindberg som tog tag i det hela.
    Så bra att det finns eldsjälar!

    Idag slutar jag här men vad gäller Märket så återkommer jag med lite mera i nästa inlägg.


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska