Såå rysligt matt är jag förstås inte....
Det var eufori-matthet det handlade om, allt som hände och händer. Annars är jag förstås i gång precis som vanligt, om än lite mera utsövd och mera med fötterna på jorden igen. Jag är med andra ord tillbaka på pinnen som jag ramlade av efter Vernissage-dagen. Karin har kravlat sig upp igen! Och så dagarna går! Snart är det redan en vecka sedan vi öppnade för säsongen Så här blev halsdukarna hängda. Den ena av dem har numera en röd prick, vilket betyder att den är såld och ska värma någons hals i vinter. Vetteväsena (vårfågelspökena ) tittar lite försynt på det stora svarta ägget. Är det månne ett svärtesägg? I vettaskåran brukar det vara kallt, rysligt kallt i tidig vårmorgon, så kallt att tänderna skallrar och det är svårt att hålla händerna runt den varma muggen med medhavt kaffe. Då räcker det inte med varma kläder, utan även en eller flera filtar behöver man dra om sig.... Hos oss finns inte de filtarna kvar längre! De h