Äventyret framtiden

Så får det bli idag. En nostalgisk onsdag För att lura Molnet på pengar så städar jag i arkiven och vad hittar jag då?  😊       Bland annat en bild av mig och mina grannkompisar på trappan till barndomshuset på Köpmansgatan 12 i Mariehamn på Åland. Själv sitter jag mitt framför "dörrhålet" och är den stora flickan bland de små. Jag tror att det är Sonja Snellman till vänster om mig i bild, Pirjo o Leena Hykkyrä samt Seija Seikkula  till höger om mig, precis i den ordningen. Sen undrar jag vad jag har i famnen förstås. Om jag har något eller om jag bara krånglar till det med mina armar ändå. Någon gång på sextiotalet är fotot taget.  Förmodligen är det Kari Hykkyrä som är fotografen, storebror till Pirjo och Leena. Vi var gulliga på den tiden... Jag minns när Kari och Seppo, Seijas storebror, stred som två fäktande tuppar och systrarna hejade på. Kari hade övertaget och det tyckte inte lilla Seija om så hon ropade att hon skulle gå hem efter mammas kniven. Ni vet, det där med

Nu tar jag ett steg till lite högre upp  i det portugisiska språket. Den här gången utan Uffe som jag givetvis kommer att delge allt jag lär mig under lektionerna. Uffe skämtar och säger att han ska gå på pub istället och lära sig portugisiska där . Det är ju bland det ursprungliga folket man lär sig ett språk. Han är väl unnad! Jag kanske kommer dit jag också efter kursen.😉 Lite skämtsamt har jag kallat detta "De tio små negerpojkarna" ( Agatha Christie) .  Från första början med intensivkursen som började i slutet av augusti var vi fjorton deltagare. När vi började nästa kurs så var vi sju stycken som fanns kvar av den ursprungliga. Nu blir vi fem.  Ukraina, Skottland, Italien, Nederländerna och så jag från Åland/Finland är de länder som vi representerar som nya madeirabor. Plus vår eminenta lärare Melissa, från Madeira. Hon är suverän, lyfter oss när vi egentligen inte ens ska lyftas men pekfingret, om det ens finns ett sådant i hennes fall, är uppmuntrande. "Kom ige

Bloggvännen BP är förvaltare av det roliga temat Skyltsöndag, där hon ger oss stora friheter med skyltandet. Huvudsaken är att det är en skylt av något slag. De andra som brukar delta i temat har jag länkat till här:  Angelgirl,   Anki ,  Byblixtra ,  Carita   ,  Christian ,  Gerd ,   KajsaLisa ,  Klimakteriehäxan ,   Ko nst  el. konstigt ,   LillaSyster ,   Paula ,   Susjos  , Stefan , Tony ,  Åke ,  Åsa Skyltarna som jag har samlat ihop till den här söndagen ser ut så här:     Drycker, drinkar på hjul...En Coral"burk" står bakom bilen ( Coral-madeiranskt öl)        Smaker på hjul, ungefär     Här kan m an köpa biljetter för att åka med linbanan upp till Monte och till Botaniska trädgården                                                                                           Det rullar på ( Volvo) . Givetvis så måste det till en                                             lyftkran om det går, vad vore en skyltsöndag om inte                                             BP b

 Så startar jag upp tåget igen och kör framåt mot destinationsordet Motiv. Uppriktigt sagt så förstår jag inte att jag har valt ett sådant ord själv men troligen gjorde jag som jag brukar göra. Jag  lät fingret i blindo välja ett ord  i någon bok i bokhyllan.  Men hur som helst så har jag ett bra motiv att ta till. Jag är verkligen motiverad att lära mig portugisiska. Jag vet att ni snart ledsnar på mig som nojsar om det i  min iver att lära mig mitt nya språk, som jag inte kan ännu, långt ifrån. Men jag blir bättre för varje dag som går, alltid fastnar någonting nytt i min hjärna.       Frukosten är på sätt också ett motiv. Att äta gott och nyttigt är ju ett motiv om något för att man ska må bra och bra  mår jag. Det finns en brödskiva under skinkan och tomatskivorna. Bananen orkade jag inte med; Uffe åt den istället för mig.  Lite roligt blir det också när det blir fel. Det är inte bara ord som fastnar.  Kan ni tänka er att komma hem med två stora bröd  istället för att bara sätta si

Idag hänger jag med på LillaSysters tema.  Jag har för många foton, dokument, e:post och så vidare i arkivet, vilket snart är fullt och jag blev påmind om att jag måste köpa mera plats i molnet.  Vad är då mera praktiskt än att göra sig av med sådant som det finns för mycket av och samtidigt spara lite slantar? Ekonomisk är jag ju, två flugor i en smäll gäller.  Jag gillar att städa, att vifta runt med dammvippan. Jag tågade i väg till befintligheterna i minnesarkivet och sökte färger   De här får gälla den här fredagen:      En kaffestund hemma hos dottern. Gissa vilken mugg som var min?          Det äldsta barnbarnet Timothy firade någon födelsedag...och god var tårtan!                                               På bordet stod det tända ljus             Jag är osäker på vad denna skönhet heter men jag tror att den hör till Bromelia-släktet.           Om någon vet så berätta det gärna för mig.               Färggrann så det förslår ...        Det var Isidor också, färggrann både t

Det  är en fråga jag ställer mig själv nu och då, för jag har en "märklig" förmåga att bli bekant med  människor, helt oväntat. Det händer nu och då att folk kommer fram och pratar med mig när vi är ute och går eller när jag är på mina egna vandringar kvällstid. Ibland tar sig någon över gatan, bara för att se mig i ögonen, ler åt mig och så går denne någon vidare och jag står antagligen där och ser ut som ett levande frågetecken. För jag blir förvånad, vad är det som händer?  Det handlar om totalt okända personer för min del. Mitt i allt så får jag ett varmt leende och en hälsning, så där bara. Därav min fundering om det står något i pannan på mig. Prata med mig? eller så..För själv är jag oftast helt försjunken i mina egna tankar när jag är ute och går. Uffe har vant sig med åren och påstår att jag avger goda vibbar, att det är därför. Bra är det om det är så, jag bjuder gärna på mig själv om det gör en annan människa glad. " En av mina kvällskompisar" . Den var

Så mycket jag tycker om dessa temperamentsfulla människor, vänliga, varma, goa och fullständigt oberäkneliga rent humörsmässigt emellanåt, då allt krut bränns på ett ögonblick och så är allt som förut igen i nästa ögonblick. Man kan tro att ett mindre krig utbryter när det sprakar till, men det gör det ju inte alls. Det bara sprakar till och så går livet vidare.              De är som rena fyrverkeriet emellanåt.. Fotot har Orlando Pereira tagit, jag är helt oskyldig den här gången. Snyggt fångat med drönare.. En stund senare så kommer en lugnande våg och släcker ner temperamentet och man har med världens goaste människor att göra igen efter fyrverkeriutbrottet. Ja, jag vet att jag generaliserar en aning nu men faktum är att det ligger en hel del sanning i det hela. Portugiserna är temperamentsfulla. Fotot har inget som helst med mitt eget temperament att göra. Jag är rätt så timid där på fotot bland mina älskade får och min lilla dotter med tofs på mössan. Ja, så fick ni veta det ocks