Äventyret framtiden

Bloggvännen BP :s skyltsöndag är här igen och jag deltar med några skyltar som jag har "plockat" under karnevalstiden som nu är förbi för den här gången, det här året. Jag låter skyltarna tala för sig själva...                                                                                                        Folket här på ön har levt  i sus och dus, njutit och haft härliga tider                             Bland annat i Campanário, där paraden började kl 15...                                                                          Här tar man ut svängarna ordentligt när det är karnevalstider.                              Över hela ön...också i Arco da Calheta                            I  Caniço     Även barnen har sin egen karneval...       Fabler o sagor, traditionella...          I Camára de Lobos..                                  Trapalhão ...den rätta översättningen är ungefär klumpig                 men hur som helst så gör man spektakel av myndighetspersoner,    

Lokförare Åke sitter vid spakarna och kör igång tåget idag igen...nu mot ordet Maskot.  Jag hänger med i en av vagnarna också idag.  Ordet maskot betyder i korta ordalag någonting som bringar en lycka.  Jag var nio år och min bror Krister var 18 år . Han hade gjort sin andra resa ute på havet som sjöman och när han kom hem igen så gav han mig en liten speciell gåva. Lucky Karin, står det på näsduken som jag fick. I Kairo hade han låtit någon skriva mitt namn på den...  Alltsedan dess har jag haft den med mig i livet. Den kom hit till Madeira i min plånbok och där finns den fortfarande.  Den betyder mycket för mig, Störst var känslan av att Krister tänkte på mig, sin lillasyster när han var i Kairo. Så var min tanke när jag fick gåvan. Jag blev jätteglad när jag fick den och jag minns att vi stod i våra föräldrars sovrum då han gav den åt mig.  Sen har den med tiden blivit den där speciella lyckobringaren...eller så har jag tänkt på den själv. Den har varit och är min maskot. En maskot

 Det är dags för LillaSysters färggranna fredag igen. Så tiden behagar rusa iväg !!  Jag bidrar med färger av den här karaktären idag... Det har varit karneval och här kan folk verkligen roa sig kungligt, trots att det är en republik vi lever i.           Alla foton har jag inte tagit själv som synes. Färggranna halsdukar/sjalar som jag stickade när vi var i El Palo i februari-18. De får hänga med idag. Sedan sålde jag halsdukarna i gassande soligt sommarväder.. Tänk att de gick åt trots värmen/hettan.🤔     Utsikt mot Medelhavet, då vi bodde i El Palo. El Palo är en förstad till Malaga.           Jag avslutar den färggranna dagen med frukt och grönsaker som inhandlades igår...                                           En fin fredag önskas er alla!                                            Karin Eklund, Funchal, Madeira

För en vecka sedan berättade jag om hur jag blev bankfröken . I dag fortsätter jag men lite högre upp i bankhuset.  En dag, så där mitt i allt och helt oväntat för min egen del, fick jag besök av en annan bankanställd kvinna, som hette Pirkko och en av de yngre nya direktörerna på banken, Edgar. Jag minns ännu hur de såg ut när de kom gåendes på väg mot mitt skrivbord, glatt diskuterande. Jag tittade upp just för att de hade så ljusa glada stämmor. Plötsligt så stod de där hos mig och frågade om jag kunde tänka mig att börja på marknadsförings-och reklamavdelningen som då var helt ny och i sin linda.  Fotot av konstnären Guy Frisk är Ålandstidningens   Jag måste säkert ha sett förvånad ut för varför skulle just jag vara den som kunde passa in där? Men  Pirkko var gift med konstnären och min tidigare teckningslärare Guy Frisk i Lyceét så hon "visste nog att jag kunde det där med att teckna och måla." ( en överdrift). G. Frisk ville att  jag skulle fortsätta som privatelev

Som redan är sagt många gånger om ; jag har ett stort fotoarkiv och jag ger mig någon gång nu och då en stund för att titta igenom det för att ta bort sånt som bara ligger där och "skräpar". Jag dammar av helt enkelt men tillika gräver jag ner mig i det jag har tagit foton av tidigare. Ibland mera, ibland mindre En tidig morgon för ett tag sedan när jag inte kunde sova så uppehöll jag mig i arkivet igen, där jag hittade foton av radband som jag tog när vi var på Kreta under tidig höst -17.  Utanför en affär i Rethymnon , stod innehavaren på utsidan med sitt radband i handen.  Jag gick förbi och blev fascinerad, intresserad och praktiskt tänkande. Vad händer egentligen inom mannen som tycks räkna pärlor i en mycket snabb takt.  Han kan väl inte hinna be i den takten? Så gick mina tankar då när jag hörde rasslet från pärlorna.    Radbandet såg ut att vara av bärnsten, men kunde likväl ha varit av plast eller glas. Rav betyder bärnsten på fornnordiska- ett material som var vanli

Det är rätt länge sedan nu som jag skrev om RIM-bygget på andra sidan gränden. De, männen som jobbar där har knappt synts till alls men lite mera börjar det hända på utsidan nu igen. Nu är finliret på gång verkar det som. Som det var tidigare när man såg förändringarna från dag till dag, från stund till stund är det inte just nu och det påverkar förstås fotograferandet en del.  De få foton jag har tagit sedan den 23 januari då jag senast gjorde ett RIM-ligt inlägg ska jag i alla fall visa.  Det roliga är att ni är flera som frågar om hur det går här på andra sidan gränden och givetvis så ska jag försöka återge det efter bästa förmåga. Det är lite onödigt av mig att kommentera det som  bilderna redan talar om i sitt tydliga språk.  Det muras, det tapetseras med fuktspärr ( heter det så?) , det armeras, det tas ner stöttor... De är på gång men de hörs mera än de syns även om de börjar synas lite lite mera för varje dag som går. Det är jag själv som  har varit ganska osynlig den sista tid

när jag tände lampan i köket. Den ena LED-lampan i kupan slocknade, tändes igen och var allmänt vimsig. "Nu måste jag byta lampor i taket" , sade jag åt Uffe. Mitt i allt så lyste lampan hur bra som helst? Den andra LED-lampan fick nojan, blinkade, slocknade, tändes och så där  höll det på en stund. LEDlamporna turades om att blinka, slockna, tändas. Ungefär som om de hade ett gnistrande samtal med varandra. Förundrat stod jag där under hela härligheten och tittade med stora ögon på spektaklet i taket Så lugnade sig allt, lamporna fungerade perfekt igen men hade fått sällskap av någon därinne i kupan. Någon som rörde sig än hit, än dit.  En stor kackerlacka kom in via elledningen i taket! - "Allt ska man vara med om också" , sade jag och förmodligen tänkte kackerlackan detsamma om den kunde tänka alls efter färden via elledningen ner i lampkupolen. Den var i säkert förvar därinne, jag antog att den inte ville ta sig ut samma väg som den hade kommit in. Jag höll ögo