Äventyret framtiden

 Hoppa på tåget med mig idag, dagen innan julafton! Välkommen med!  Jag vet att väldigt många av er har fullt upp med juliga förberedelser just nu, så även jag, men det fina i den här blogg-kråksången är att man kan vara ute i god tid ändå.  Nu tänkte jag själv att jag skulle dra till med ett juligt minne men så blir det inte alls.  I minnenas kvarter ( min hjärna) dök det istället upp det jag kallar  Syndernas bekännelse, om hur tossig en mamma kan vara (läs Karin) när hennes små telningar ville ha igelkottar. Jag har skrivit om det här tidigare men då med lite andra ord, det inlägget finns inte längre men jag gör en liten repris. Är det ett minne så är det ett minne.   Snart är det dags att börja odla igen, förkultivera etc. Kanske det här är ett tips för någon av er? Jag bjuder gärna på det. Hos oss visade det sig att fungera bra. Jag har alltid haft ett gott förhållande till mina barn och som vuxna har de blivit mina bästa vänner. Vi är rakt på rödbetan , vi säger saker som de är

💝Jag hoppar på LillaSysters färggranna fredag idag igen.  Julen är nära, det kan man kanske se på mina foton🤶🎅 Det hände sig på den tiden då ...ja, ni vet det där med skattskrivningen för drygt 2000 år sen. Det är därför vi firar jul utifall att någon har glömt det? Födelsen i Betlehem har kommit i skymundan.  Så kan det kännas när man rör sig ute på stan. Stressade människor springer kors och tvärs från affär till affär för att köpa mat och julklappar. Julfrid? Vad är det?  Framför mig i kassakön på Continente rök två stressade kvinnor ihop så "stopporna" yrde härom dagen.. Mitt i allt så ville den ena av dem involvera mig i striden,🤸‍♀️  Jag tog det som ett gott tecken eftersom hon tydligen trodde att jag var en kvinna härifrån, (vilket jag i och för sig är nu för tiden)  Utan solglasögon och solhatt, inte ens en ryggsäck på så fanns det ingen som helst turiststatus skrivet i pannan på mig.   Nå, jag behövde inte agera fredsängel .  Det fixade sig och så småningom stod

      Tro nu inte har jag har blivit så geschwint på att skriva portugisiska att jag går på       skrivarkurs här i "Portugallien".       Nähä, så roligt är det inte ännu, men roligt ändå när jag hittade fotografier,         daterade i mars-15, då jag var på skrivarkurs tillsammans med min vän Gunilla Wahlsten.         Gunilla hade redan anmält sig och frågade mig "varför kommer du inte med?"      Prästgårdsallén  -Ja, varför inte, sade jag, anmälde mitt intresse och så fick jag besked om att jag också var välkommen!  När dagen väl var inne minns jag att jag inte kände för det alls. Det skulle vara så mycket skönare att krypa ner i sängen en stund till.  Ett lättjefullt motstånd infann sig men Uffe pushade mig och tyckte att det var självklart att jag skulle fara iväg, att sådana tillfällen inte växer på träd precis och att kursledaren Birgitta Boucht hade en meritlista som var lika lång som hans underarm... Det var nog det där sista som avgjorde allt.  Med ett sk

Ja, tänk om jag för en gång skull tog tag i det som har hänt nästan just nu. ..Jag har , mitt i mitt julstädande hittat så mycket nostalgi, så dagen ägnas åt den senaste veckan idag Senaste lördag blev det julfest, en tapaskväll med julig betoning på Valhalla här i Funchal för nordbor på Madeira. Jag har varit med och fixat till att festen blev av tillsammans med Christel Kull-Vieira som är admin för  den privata FB-gruppen Nordbor på Madeira. Det blev en jättefin kväll med många glada ansikten runt borden. Allt smakade gott, riktigt gott. Christel Kull-Vieira tillsammans med dottern Carolina bakom det fint uppdukade tapasbordet, som Valhallafolket står för från början till slut. Well done! Muito bom!  Så här ser stället ut där vi alla 37 anmälda personer bänkade oss.... Valhalla? kanske någon tänker? Det är norrmannen Odd Björn och hans fru Soraia ( Portugal) som har köpt stället och nu har de boenden, pub och restaurang här i Funchal. Klicka på Valhalla så får ni veta mera... Det må

Som vanligt har jag hur många uppslag som helst att skriva någonting om men likväl eller just därför  blir jag som åsnan mellan hötapparna så  jag bestämde mig för att julstäda istället. Under städandets gång brukar tankarna falla på plats..  Jag har en mapp som heter Blandat, en mapp som jag inte har sorterat och så får det bli idag, lite osorterat. Det får bli tolv foton på raken med andra ord. Olvon växer det inte på den här ön vad jag vet men på Åland finns det olvon i riklig mängd. Jag läste ett inlägg häromdagen som var från den tiden som vi bodde där. Det är före jul och jag var ute i jakt på grankvistar att lägga på trappan, då solen tittade fram och det bara gnistrade till ..      En dukning i juletider...Julrosen hör till en av mina favoritblommor.      Så blir det sommar helt plötsligt och tackan med lamm är nyfiken på mig.      Lammen befinner sig som de barn de är i sandlådan     Wilhelm, yngsta barnbarnet lämnade granna leksaker kvar på den frusna marken                  

så är livet ingen dans på rosor här hos oss alla dagar heller.  Jag får frågan ibland om varför jag alltid är så glad och ibland med en viss skepsis inblandad förstås. Det är lite misstänkt detta att jag för det mesta är en glad person. Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag är positiv och ser komiken i det mesta och ljuset i de flesta (människor) Jag är nog bara en sådan person av födsel och ohejdad vana, men naturligtvis så är jag också precis som andra personer både ledsen, trött och hängig ibland. Jag har lätt för att tutta eld, en eld som oftast inte hinner ta fart innan den har falnat helt och en förvånad Karin står där själv och undrar att hej vad hände det nu då? Det liksom bara sprakar till och så är det förbi. Men någon enstaka gång blir jag som det där glödande järnspettet som går rakt ner i jordkärnan och då ska man nog inte reta upp den här kvinnan, utan bara gå åt sidan. Helst skulle jag gå åt sidan för mig själv också sådana stunder om jag ska vara ärlig och de

Bloggvännen BP förvaltar, oförtrutet , skyltsöndagen som jag också är med i.  Även idag gör jag en liten reflektion till Annas i Portugal julkalender av den 13 december. Jag tänkte skriva lite mera men det blev en liten fin dikt istället som går att sjunga och som jag har sjungit många gånger om.  De är skyltar i sig själva dessa julgubbar och julgummor. Det finns visst en pepparkaka med också    Vänskap       av Ulla Hernborg    Vad är en vänskap! Kan den förklaras,    blicken som säger: vänner är vi.    Sällan vi talar, om vad vi känner,    vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli !   Talar för sig själv gör den flygande Bob-cat-en... Kanske med åren, ses vi rätt sällan, möts inte ofta, skiljas igen. Men när vi träffas, du är den samma. Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än !              En äldre skylt mitt i det glittriga            Fröjd det mig ger att du finns i världen,           att vi kan mötas och skiljas så,           helt utan fraser, självklart och enkelt.