Äventyret framtiden

så är livet ingen dans på rosor här hos oss alla dagar heller.  Jag får frågan ibland om varför jag alltid är så glad och ibland med en viss skepsis inblandad förstås. Det är lite misstänkt detta att jag för det mesta är en glad person. Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag är positiv och ser komiken i det mesta och ljuset i de flesta (människor) Jag är nog bara en sådan person av födsel och ohejdad vana, men naturligtvis så är jag också precis som andra personer både ledsen, trött och hängig ibland. Jag har lätt för att tutta eld, en eld som oftast inte hinner ta fart innan den har falnat helt och en förvånad Karin står där själv och undrar att hej vad hände det nu då? Det liksom bara sprakar till och så är det förbi. Men någon enstaka gång blir jag som det där glödande järnspettet som går rakt ner i jordkärnan och då ska man nog inte reta upp den här kvinnan, utan bara gå åt sidan. Helst skulle jag gå åt sidan för mig själv också sådana stunder om jag ska vara ärlig och de

Bloggvännen BP förvaltar, oförtrutet , skyltsöndagen som jag också är med i.  Även idag gör jag en liten reflektion till Annas i Portugal julkalender av den 13 december. Jag tänkte skriva lite mera men det blev en liten fin dikt istället som går att sjunga och som jag har sjungit många gånger om.  De är skyltar i sig själva dessa julgubbar och julgummor. Det finns visst en pepparkaka med också    Vänskap       av Ulla Hernborg    Vad är en vänskap! Kan den förklaras,    blicken som säger: vänner är vi.    Sällan vi talar, om vad vi känner,    vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli !   Talar för sig själv gör den flygande Bob-cat-en... Kanske med åren, ses vi rätt sällan, möts inte ofta, skiljas igen. Men när vi träffas, du är den samma. Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än !              En äldre skylt mitt i det glittriga            Fröjd det mig ger att du finns i världen,           att vi kan mötas och skiljas så,           helt utan fraser, självklart och enkelt.

Tåget rullar vidare!  Åke tar över vid spakarna och blir lokförare, efter nyår.  Vi är bara att gratulera allihopa! Tack Åke!  😊 Idag är det dock jag som fortfarande är i tjänst som lokförare och för er till destinationsordet Detaljer.  Jag antar att ni redan har gissat er till vilka detaljer jag kommer att visa. Jag har dem framför näsan varje dag, så det är svårt att låta bli att inte fånga in dem med kamerans hjälp. De hör till mitt liv just nu.  Till och med skottkärror behöver luta sig en stund emellanåt, vila och pusta ut Här brukar jag göra det i min tur.. En kofot , utan ko Vissa hänger lite i väntan på arbete I arbete, med rosor i förgrunden som bugar sig inför alla flitiga byggjobbare "Tungitung", sá min bror när han var liten och bar in några vedklabbar på armen. Det är mycket tungitung det som flyger i luften. Himmel så trött man kan bli ibland. Det händer att jag känner mig precis lika urholkad som betongstruten ser ut..Jag vet inte ens om den heter så men  ja,

Fredag betyder LillaSysters färggranna dag och jag är med och färgar den på mitt sätt Eftersom vi närmar oss jul så försöker jag få till lite extra julstämning  Så här såg det ut utanför vårt café när det närmade sig jul..    Åländska äppel i en skål på julbordet. De godaste äppel man kan tänka sig.     Dörrkransar till försäljning. Gerd Lindblom heter kransmakerskan... Tomtar på väggen                                         En pepparkakskarusell...     Det ska glittra när det blir jul De blå hyacinterna är mina favoriter. Nötter hör till                                                        En hand kan bli en tomte, så fin så fin... Vid Stadsparken en kväll                                                          Så här ser tomtenissorna ut, lite alvliknande          Trevlig fortsättning önskas på fredagen!                                                                   Karin Eklund, Funchal, Madeira  

Var det inte Mary Poppins som sjöng det?  Hur som helst så är det nog lite socker i botten som behövs... Jag har tagit till mig den traditionen som finns här på Madeira, att tillverka likörer till julen och som vi ger bort i gåva åt grannarna. Det fick jag lära mig den första julen här i huset av sötaste grannfrun Z. Då kom hon med tre flaskor likör åt oss. Jag trodde knappt mina ögon. Så mycket! Sen fick jag veta att det är tradition här på ön att man lagar likör och delar med sig. Plus en massa annat gott och hembakat. Sagt och gjort , det gjorde  jag redan året därpå (apelsinlikör) och naturligtvis så har jag gjort likör i år också.  Jag har "likörat" till livet med plommon, med blåbär och banan i år.  Allt för att ge bort. Faktum är att jag/vi inte blir ensamma givare. Vi har fått både plommon, blåbär och banan av goda vänner/ goda grannar. Så indirekt är vi flera som ger bort och som också får ta del av den delen av likören som de har givit bort. Det blir ett bumerangkas

Elin och Elina är det förstås att se rådjur i snön här.  Det finns nämligen varken det ena eller andra av den sorten här på ön i Atlanten.  Snö ibland högt uppe bland topparna, men sällan.. Rådjur aldrig men när vi bodde på Åland var rådjuren vårt ständiga besök.  Under vintern varje dag flera gånger om Jag är så glad för att jag har fått vara med om dem och på så nära håll som på vår tomt framför våra ögon. Ja, jag vet...men inte alls för min del. De var inte jobbiga alls. Jag njöt av dem alla dagar.. de kände sig trygga med oss, hos oss, vi trivdes tillsammans. Nej, de åt inte någonting i trädgården när vi var hemma. Reste vi hit till Madeira, så hjälpte de till lite grann med att hålla "bergenian " i skick.     Vi matade dem. De lärde sig att när jag hade slagit handen i botten på hinken som jag bar ut      mat i till dem, så visste de att maten var serverad. Några minuter senare var matgästerna samlade     "Vår " fina Tajger längst till höger..  Lite komik finns

 av att dela med mig.  Henrique Franco, Menina dos Tabaibos, år 1923 Det var en självklarhet i min barndomsfamilj, som man gott och väl kunde räkna till fattig vad gällde det ekonomiska och det materiella, att vi delade med oss av det vi kunde dela med oss av till den som behövde det. Det var rätt så många som fick plats vid vårt matbord i middagstid, inte samtidigt men sammanlagt. Satt vi och åt och det knackade på dörren så bjöds den personen in för att sätta sig ner och äta tillsammans med oss. Det hörde till. Det var inget märkligt med det. Maten räckte till, vi delade ljuvt och lätt. Vi var rika på vårt sätt.  Så har det fortsatt för mig också genom livet. Jag har aldrig varit rik men rik nog att dela med mig av det överflöd jag har och har haft. Troligen är det en prägel förstås, eftersom jag har vuxit upp på det sättet. Bakade mamma bröd, fick jag gå med ett par kakor till grannen/grannarna. Ett tag efteråt gjorde de någonting liknande, vi fick någonting vi också. Man gav och ma