Äventyret framtiden

Vem är guldmannen?  Det började med att min dotter hittade bysten av mannen på en soptipp. Där låg han och skrotade. Klok som hon var så tog hon honom med sig hem, rengjorde bronsbysten och så på med guldfärg. Sen fick han ståta på spiselkransen och skina ikapp med solen som tittade in genom köksfönstret. En trevlig rekvisita i ett kök som ursprungligen var från 1700-talet och som fanns i en by mitt på Åland.   Karin och Paula hade helt rätt! Grattis!  Carl Gustaf Emil Mannerheim  är namnet. Marskalken av Finland och den finska krigsmaktens överbefälhavare. Finlands nationalsymbol helt enkelt. Det var bysten av honom som  min dotter bar med sig hem från soptippen.Jag tänker inte beskriva honom desto mera, den som är intresserad av vad han var för en människa, vad han gjorde och inte gjorde kan klicka på länken, sätta sig ner med en stor mugg te eller kaffe och läsa på. Det kanske är lika bra att ta en hel kanna med sig för det finns mycket att läsa om honom, både gott och mindre g

efter en skön lite längre promenad i soldisigt väder, Sahara besöker Madeira just nu. Ett fint sandtäcke lägger sig överallt....       Ett foto i arkivet är på väg bort...men vem är det, vad är det som syns på fotot?      Någon som vet?     Här firar man inte annandagen alls, det är en vanlig jobb-dag, endast skoleleverna har påsklov ännu.      Önskar er alla en fin måndag!                                                           Karin Eklund, Funchal, Madeira

  Bloggvännen BP kör oförtrutet på med Skyltsöndagen som den goda förvaltaren av temat. Idag, påskdagen ser mitt bidrag till temat ut så här. En liten påskhäxa som heter Petta får börja skyltandet. Hon var vår egen lilla logo till vårt företag Petta öb, numera nedlagt. Jag knåpade ihop henne själv en dag och märkte hur hon på något sätt fick liv. Ni vet, lite i samma stil så där som Pinoccio fick. Däremot har hon fortfarande en liten potatisnäsa, lite smutsig till och med. Hennes näsa växer inte alls, den förblir liten. Både Uffe och jag kände att hon fick sin egen plats i vårt liv, redan innan vi startade vårt företag. Senare blev hon också ett frimärke som vi sålde tillsammans med vykort i vårt café,  så hon har flugit på sin kvast över världen, kors och tvärs och gjort reklam för vårt företag. Ja, hon flög runt med räkningar också ett tag innan all fakturering sköttes via datorn. Nu sitter Petta-logon/häxan  här som pensionerad och som ett kärt minne . Under påsken sätter hon sig ä

Tåget avgår som vanligt denna påsklördag. Tove sitter vid spakarna och har givit oss ordet Prestation   att skriva och filosofera om. Hon kör på och vi andra sitter i vagnarna bakom  Till en början kändes ordet prestation rätt så knepigt men så händer det där som ofta händer, hjärnan gör sitt medan jag gör mitt och så har den plötsligt presterat någonting. Om det är vettigt eller inte är inte så viktigt, huvudsaken är att den presterar "Bara slappna av Karin", sade den och så gjorde jag. Det är nog någon mening att man har ett hjärnkontor lite högre upp på kroppen eller hur?  Under tiden som de små grå har jobbat i det s.k. undermedvetna så har jag haft hur roligt som helst på annat sätt. Samarbetet är helt perfekt för en lat människa som jag är i grund och botten. Okej då,  jag gav några förslag åt de små grå innan jag "rymde fältet" men när "kvarnarna" hade malt färdigt så var alla mina förslag ratade. Rakt av!  "Sånt kan man inte prestera en påsk

    Vi fortsatte vå r vandring längs levadan denna ljuva lördag, då solen sken och en lätt bris gav oss      lite svalka. Temperaturen var runt 25 plusgrader...     En klockmalva vajade för vinden från en av buskarna vi gick inunder   På många ställen blommade den vackra Antolizan. En gång för flera år sedan tog jag hem en sådan lilja till Geta och planterade den i kruka i växthuset. Faktum är att det lyckades riktigt bra, den blommade vackert. Men så kom vintern och jag glömde helt enkelt bort den. Den dog givetvis när jag inte tog in den i mera lämplig temperatur.        Ingen spindel syntes till, inte ens ett litet offer...    Vi har ett ställe som bara hör till, som är ett måste att stanna till vid.     Det förstår ni väl? Den vackra buskrosen doftar dessutom himmelskt.     Vi såg att den fanns på flera ställen nu än tidigare...    Nej, den är inte vild, den finns i trädgårdarna man går förbi, går igenom         Utsikten över taken är inte helt fel den heller...     Därnere ligger

Senaste lördag, den 1 april, gjorde vi en vandring längs levada dos Tornos med början från Curral dos Romeiros . En vandring vi gör nu och då för att få uppleva skillnaderna från årstid till årstid.  Jodå, gott folk, det finns årstider även på Madeira. Allt är inte en enda evig sommar här heller 😉 Nu är det rätt så länge sedan vi gick där, mest på grund av den ögonoperation som Uffe gjorde i augusti- 22. Vi har längtat men det har bara inte fungerat för honom att vandra längs levador igen innan synen har "suttit" där den ska sitta. Nu sitter den bättre, tack och lov, men inte helt och hållet  där den ska sitta ännu, kanske den aldrig kommer att göra det till hundra procent.  Men det fungerar bra när vi går i vår takt och kan njuta av väder och omgivningar på vårt sätt.  Vi står för det mesta med rumporna upp i buskarna längs vägarna där vi vandrar fram.  Nyfikna som vi är på växter och smådjur.   Vandringen började med synen av detta citrusträd. Jag är inte hundra procent