Äventyret framtiden

En mamma och andra kunder i affären  böna de och bad den där ungen som låg på magen, mitt på golvet i mjölkbutiken på Köpmansgatan i Mariehamn, att sluta skrika och att inte vara ledsen. Ungen viftade med armar och ben, hon grät-skrek så tårarna sprättade vida omkring för att hon inte fick den största chokladasken som stod högst uppe på hyllan över bröddisken. Just den där asken med ett vackert vinterlandskap på, så typiskt för Finland och som det stod Fazer på, den ville hon ha, den skulle  hon ha!                                                                     Mitt i all denna dramatik, så kom herr Svahnström in i butiken, han med den snygga yllerocken och alltid med hatt på det vackra vita håret, samt en fin spatserkäpp i höger hand. Han gick raka vägen fram till ungen som låg på golvet och skrek. Med svung 💥 slog han ner käppen som hade en beige gummifot, mitt framför näsan på henne och sade " HU, unge! Upp med dig!" Där gällde ingen som helst bön även om hon hade b

 Jag hänger på idag igen i LillaSysters färgsprakande fredag. Här om veckan så mötte jag en av de andra ålänningarna som bor här på heltid året om. Vi är sex stycken tillsammans som gör det. Hon gjorde mig glad när hon berättade att "Vet du Karin, jag lyssnar inte på nyheterna längre på morgnarna, (de är så tråkiga, hemska) men jag läse r din blogg och blir glad. "  Vilket givetvis gjorde mig glad.  " Tack B för dina värmande ord, de gör mina dagar färgsprakande!"       När solen går ner över Funchal, över Madeira...Den här tiden på året är så vacker. Den också.       Så här grann kan min frukost-brunchtallrik se ut. Jag orkar inte äta någonting senare förrän vid middagstid, med små undantag av fruktintag under dagen. Gravad lax ser ni på mitt bröd. Javisst, jag köper laxen och gravar den själv. Laxen pratar norska, bananen, tangerinen och apelsinen madeirenska och resten, äpplet och honungsmelonen pratar fastlandsportugisiska. Brödet har jag bakat själv av madei

hade vi det hur trevligt som helst i måndags om kväll med de fem norrmännen som jag spontant bjöd  hem till oss förra veckan, vilket ni kan läsa mera om här. En spontanträff blev flera träffar, inte bara över våra respektive bord utan också på stående fot på vår terrass med många roliga skratt och funderingar på köpet. Bl.a när en av de tre männen i sällskapet kom upp för trappan mitt i allt och frågade om jag var Karin Wasama? Vi hade bara presenterat oss med förnamn allihopa så han visste inte vad mitt efternamn var.  "Nej, det är jag inte, men jag vet vem Karin Wasama var. Hennes son och min bror Krister umgicks mycket med varandra, var bästa vänner". Så kom åter en koppling till min bror. Lite märkligt kändes det som. Brorsan poppade upp igen..i år är det 10 år sedan han dog.  Norrmannen hade talat med en  annan norrman i telefonen, nämnt att de hade varit till oss och fått frågan om det var Karin Wasama som de hade träffat vilket han givetvis "måste" ta reda p

Andra veckan i rad och jag skriver ett nostalgi-inlägg igen. Bara att konstatera att jag åter har systematiserat det spontana...Sån är jag, bara att konstatera det också.  På bilden här ovan kan man se Badhus-paviljongen i Mariehamn. Gissa vem som har dansat där? Som bara barnet, allra först med sin pappa som dansade vals till tango, haha...men bra gick det också. Han var total "ton-durak" i den meningen, även om han var en jättebra sångare/visslare och även hanterade både trumma och trumpet, men det där med dans och vilken slags dans det var?  Nähä...men han drog iväg med mig till tangotoner i valstakt hur som helst. Gör om det den som kan. Jag var så liten att jag kunde stå på hans fötter och då var det ingen som helst sak att åka med i dansens virvlar. Men jag minns att det kändes lite märkligt. Rytmer och jag är en helt annan sak än de var hos min pappa. Vals hade jag ju lärt mig av tant Lala i hennes kök; jag visste hur vals skulle dansas. När hon och jag dansade så snav

har Molnet hjälpt mig att komma igång med julstädningen. Hotet om att jag ska betala slantar för mera utrymme fick lite fart på mig. Ekonomisk har jag alltid varit. 😊 Snål nej, men ekonomisk. Alla fönstertvättar får vänta tills RIM på andra sidan gränden har gjutit färdigt för den här gången.  Om några dagar blir det dags för mig att ta hand om de smutsiga fönstren innan julstjärnorna hängs upp för att lysa upp i mörkret.  Så jag fortsätter att städa i bildarkivet.  Den 21 augusti gick vi till Camara de Lobos och många bilder har jag redan visat er på olika sätt sedan dess och från vandringen dit och tillbaka. Vi brukar ta vägen tur och retur utan att ta buss. Då blir det några kilometer att vandra, jag vet inte exakt hur många men runt 20 kanske siffran stannar på. Längs strandpromenaden finns en väldigt vacker, ljus kakelvägg. Den måste förstås komma med hem och här delar jag den med er som tittar in på min blogg.     Jag tycker om den här vyn med de små guppande ofta färggranna sm