Äventyret framtiden

    brukar man säga när man ute på böljan den blå och blir hungrig.      Men det finns ett annat sug också     för någon (läs Karin)  som har vuxit upp i en sjöfartsstad (Mariehamn)     med nästan bara idel ädel sjömän i släkten och någon     (läs Karin igen) som själv har varit sjöman både på ett kryssningsfartyg (Apollo III)      men också jobbat på segelfartyg ( Albanus, någon gång också på  Linden   etc.)       Suget efter att få känna av saltet som havet stänker på en är stort emellanåt och då är det ju      bra att bo nära hamnen här i Funchal.        Senaste onsdag stävade ett segelfartyg in och eftersom vi hade möjlighet så drog vi iväg mot hamnen     för att beskåda skönheten på närmare håll.         Vi hade koll på att det var Sea Cloud Spirit som kom på besök och eftersom möjligheten fanns     att det eventuellt fanns vänner från Åland ombord ( ibland händer det att två av tidigare     segelkamrater (Henka Karlsson och Allan Palmer) brukar segla ombord    på Sea Cloud, så 

Bloggvännen BP är förvaltare av Skyltsöndagstemat och jag hänger med idag igen.  På mitt sätt.  Man kunde nästan kalla mitt inlägg till "Med utsikt från ett strykbräde" . Något så enahanda som att stryka kläder är ju lite trist fastän ibland helt nödvändigt och  igår hände saker runt omkring mig så det stod härliga till medan jag strök kläder och dukar släta.     Jag brukar stå i vårt s.k. uterum som är inne, när jag stryker. Jag nämner inte märket på strykjärnet, det syns tydligt. Roddbåten heter Kettler.  Där sitter jag nu och då och ror fastän jag aldrig kommer fram...     Plötsligt fick jag se att Santa Maria Manuela höll på att lägga till med lotsbåtens hjälp nere i hamnen.      Jodå, jag har varit ombord på den portugisiska skönheten, namnet syns inte på så här långt håll,      ni får tro mig ändå. Den portugisiska flaggan får stå för skyltandet.     Art design center ligger i bakgrunden ( har ni så fin utsikt från ert strykbräde? )           Så hände det något på grän

Så denn ja, som dansken sa, nu går tåget!  Hoppa på om du också vill vara med ombord med oss som brukar vara det lite nu, lite då eller alla gånger.  Jag länkar till dig om du så vill, bara säg till i kommentarsfältet.  Här är listan på dem som brukar vara med när andan faller på:  Anki ,   Anna i Portugal ,  Carita ,   Karin ,  Ordodlaren ,  Paula,   Stefan ,  Znogge ,  Åke ,  Ås a Vi tar oss fram mot destinationsordet TAK.                   Under det här taket en bit uppåt här i backarna bor denna lilla gosing, som jag har                    fått riktigt bra kontakt med på mina vandringar kvällstid.                    Vi håller riktigt långa samtal eller åtminstone så gör jag det.                        På andra sidan gatan av huset där gosingen bor brukar jag luta mig mot ett hus och så pratar "vi".     Den enda som lyssnar är killen på taket eller egentligen inte alls, för han är stendöv, så      jag kan delge gosingen både den ena och den andra hemligheten som ingen anna

Ja, jisses så glad man kan bli ibland, när man känner igen någon. Eller hur?  Nu har jag glimten i ögat, men minns ni att jag blev riktigt vänligt inställd till de tre stora dunk-grävmaskinerna som underhöll oss här på högljudd nivå under ett års tid.    Där står hon i april-22 tillsammans med sina bröder 290 och 360 och själv är hon 170. Längst fram.  Just det, jag läser till prov och behövde en paus för "klottrande"/koncentration men inte denna gång av hus utan nu blir det grävskopa- och dunkmaskin som gäller fastän det handlar om husbyggnation i alla fall på något sätt😀.  Under tiden som jag "leker" så här hoppas jag på att prepositionerna i det portugisiska språket sätter sig där de ska sitta, helst resten av min livstid. Todos se sentem! Por favor!  Om det är samma flicka vet jag inte men om inte annat så är det en tvillingsyster.  Plötsligt så stod hon där i morse på lastbilsflaket och väntade på att få audiens till RIM-bygget. Jag bestämde mig redan för dry

att jag inte kan ta fram orden på rätt sätt, då är det allvarligt för min del. Allvarligt.   Kanske någon minns att jag tänkte skriva om någonting som jag berättade att behövde få sin tid innan jag hade landat ordentligt i det /efter det att vi hade besökt ett museum i Faial-trakten här på Madeira, ett museum som handlar om emigration och familjen Teixeira, men att jag aviserade att jag ville ge det mera tid, att jag själv behövde mera tid. Det var på Dia da Madeira den första juli, som vi besökte stället tillsammans med goda grannarna Elsiebritth och René.  Min tanke har varit att gå lite djupare in i allt detta, ge det tid på ett annat sätt än vad som är vanligt för min del när det gäller att skriva blogg. Vanligtvis så brinner "pennan" nästan när jag skriver, det går undan. Jag slänger ner några ord, lägger till några foton och så sitter det på det sätt det kan sitta. Men inte denna gång. Jag har fortfarande svårt att få ner något på pränt av orsaker som jag inte kan sätta