Äventyret framtiden

Nu och då får jag frågan om jag saknar något  hemifrån (Åland). Saknar jag något?  Egentligen inte, men jag minns med glädje vissa saker och i all synnerhet nu i vårliga tider då fjärdarna ligger öppna och sjöfåglarna är i full färd med att bli flera. Skärgården i nordliga sammanhang är unik och det kanske man inte förstår när man bor mitt i den unika världen som finns längre norrut i världen.   Uffe och jag brukade ta båten och fara rakt ut på Västerfjärden, stänga av motorn och bara sitta där och guppa med och i vågorna och lyssna på gudingarnas lockrop. Det är underbara minnen som sitter som berget i min själ. Så länge jag kan minnas så är jag där när jag behöver det. Det ena förtar inte det andra. Det går inte äta kakan och ha den kvar samtidigt. När vi flyttade hit så var vi verkligen mogna för att göra det, för att lämna Åland och för att landa här i den vulkaniska jorden.  Det känns rätt, det känns helt. Ett äventyr är det, absolut, ingen dag är den andra lik. Vi lär oss nya sak

Jag fick en förfrågan om hur det går på  andra sidan gränden och med bygget där ? Jodå, det rör på sig och det rör på sig mycket.  Enligt nordiska förhållanden skulle säkert alla våningsplan och tak med mera ha varit på plats, men  nu är det enligt madeiranska/portugisiska mått som vi får tänka . Här finns det inte fabriker som tillverkar färdiga element, här finns det  inte utrymme för förflyttning av stora saker  annat än med lyftkran. Här gör man allting mera gediget och rejält; i och för sig bara en stark känsla som jag själv har men  från min horisont sett så är det så. Då måste det ju vara så eller hur?😏   Det har varit och är, väldigt intressant att följa med hur nödvändigt materiel och material flyttas av och an  hela tiden och under tiden växer byggnaden, byggnaderna. I stort sett så handlar det om väldigt mycket hantverk, det handlar om långa arbetsdagar, (från kl. 08.00-19.00) det handlar om 6 heldagar i veckan som arbetsfolket är på jobb. På lördagar går de hem kl. 17.  Un

Här firar man också första maj men i all synnerhet att våren har tagit över efter vintern och det gör man med sedvanlig Blomsterfestival, som egentligen startade redan den 27 april, men igår den sista april gick den stora paraden av stapeln, nere vid stranden längs Avenida do Mar.  Vi deltog inte på plats, utan satt hemma och tittade på paraden i tv-n. Live. Ett enormt fint jippo är det och alla är engagerade och glada, gör reklam för denna blommande ö bland tiotusentals besökare längs paradgatan.  Alla foton i det här inlägget har Noticias och Madeira Islands News tagit, jag har inte tagit en endaste liten bild själv, er till kännedom. Vi iddes inte ens gå ner till paradgatan för att få se en skymt av all härlighet, vi bestämde oss för att delta från vår lilla tv-soffa för att få den största behållningen.  Det är underbart att få se allt detta och  i all synnerhet de mindre deltagarna. De går in för det här med hull och hår för att hjälpa alla blommor att blomstra, ibland med mindre f

 Bloggvännen BP är den goda förvaltaren av temat Skyltsöndag.  "Mina" skyltar är "fångade" nu under april här i Funchal, vissa av dem har t.om. kommit hem till oss på gränden. Ibland upplever jag dem som  nästan väldrillade      En bil körde upp nära oss och parkerade.. Enkrott kan ni läsa mera om via länken När det regnar lägger man bara ett paraply över ritningarna och så fortsätter armeringen som om ingenting händer. Perestrelos killarna kan sitt jobb. Det är ett nöje att se på dem när de jobbar. En blick till  mot hamnen till visar att det flyter skyltar på vattnet. Aida.de och green cruising syntes när jag fick ögonen på segelfartyget, den tremastade barken som jag inte såg namnet på just då så jag följde med på dess väg ut ur hamnen för att få veta vad det heter Nähä, jag kan inte läsa vad det står på segelfartyget ännu men Aida.nova kan jag se och hon ser tydligen mig hon också med sitt ena stora öga. En byggkran blir det åt BP idag igen, varsågod!      Se

Lokförare Tove håller i spakarna idag med ordet Sjunga Jag har alltid tyckt om att sjunga och kommer på min fars sida från en släkt som alltid sjöng när de träffades, oftast hos äldsta systern Greta (Margareta). Det hörde helt enkelt till att det blev sång på gång när de nio syskonen träffades tillsammans med sina familjer.  Av de nio syskonen Sommarström så sjöng åtta stycken för allt vad tygen höll, de tyckte om det, de var dessutom väldigt bra på sjungandets ädla konst och många av oss som kom i generationen efter dem har också gärna sjungit och sjunger än.  Thor, i den stora syskonskaran, utbildade sig även till operasångare och gladde oss alla med sin sköna stämma många gånger genom åren.  Några som ger ton och sjunger just nu under den här tiden i vår direkta närhet är grodorna i ribeiran (floden) som rinner längs vår gränd. I början av vår vistelse här på Madeira hörde vi ofta den typiska "sången" de håller på med men vi tittade upp i träden för att se var fåglarna sat

En av våra goda vänner fyllde år i mars men först nu har vi haft möjlighet att fira henne ordentligt p.g.a. olika orsaker. Kruxet är att när man fyller 70 år så har man allt eller hur? Eller åtminstone nästan allt vad gäller det materiella så vi, Uffe och jag, beslöt att ge en upplevelse istället med uflyktskorgen med i bagaget. Nu blev det inte riktigt så som vi hade tänkt oss det, 70-åringens man kom med ett motdrag och vi nappade givetvis allihopa,  på det draget. Vägarna bar oss till Miradouro da Boca dos Namorados , ett ställe som inte vi hade varit till tidigare. Där skulle vi äta...beslöts det.   Vi hamnade på äventyrligheter på vägen dit. Gps-en i bilen valde att ta den närmaste vägen och det visade sig att bli en rejäl omväg på grund av mycket smala gränder i  mycket stark lutning, så stark att bilen inte orkade ta sig upp. Här krävdes det fyrhjulsdrift och många extra hästkrafter visade det sig. Tre av oss fyra i bilen steg ur och lämnade åt chauffören att backa tillbaka nerf

Det är ingen vanlig uteliggare detta, utan en bonde som har ledsnat på att inte kunna sova hemma och inne hos sig själv på grund av vägarbeten som görs nattetid där han bor i närheten av Ponta da Sol.   Bilden har tidningen Diário tagit och det är också tidningen som har intervjuat Arlindo Andrade, den gatusovande bonden,  som försäkrar  att han inte har sovit på flera nätter på grund av det nattliga oljudet. Så han tog en "säng" och en matta och somnade på den asfalterade gatan i en ren protest. Säkerhetspolisen kallades till platsen, men mannen försäkrade att "han bara skulle lämna platsen om de bar honom på ryggen därifrån". Till DIÁRIO, sade bonden  att arbetena började förra veckan och erkänner att han inte förstod varför de måste göras på natten, flera dygn i rad. "Om det var en eller annan gång skulle han inte ens säga någonting och även om det störde oss skulle vi försöka blunda. Men det här är övergrepp, det händer varje dag och ingen sover". Den