Inlägg

Glad Påsk! /Feliz Páscoa!

Bild
Jag vet inte särskilt mycket om hur man firar påsk på Madeira, trots att det är den andra påsken vi befinner oss här. I år som heltidsboende.  Under pandemiåren -20 och -21 höll många kyrkor stängt under påskhelgen; men de stora mataffärerna som Continente och Pingo Doce hade öppet, så nu  också i år både under Långfredagen och Påskdagen.  Pandemin finns här fortfarande men liksom i övriga världen har allt stabiliserat sig och alla är inte helt vettskrämda längre. Allt har öppnat upp igen och folk vågar umgås på ett annat lite mer befriat sätt än tidigare.  Vaccinationerna har gjort sitt. En sorts Protea,  det finns många olika sorter Jag minns att jag var förundrad för ett år sedan.  Jag pratade om att vi måste handla tillräckligt mycket mat inför påsken, för sen stänger mataffärerna . Men döm om min förvåning att det inte alls var särskilt mycket stängt och alla såg ut som om det var precis som vilken vardag som helst. Jag kände mig snudd på lurad på konfekten för jag ville så gärna

Nu tömmer jag de sista flyttlådorna ....

Bild
Äntligen blir lådorna tömda och kläderna får flytta in i den nya garderoben som blev beställd redan i oktober-21. Vi har tillgång till en finsnickare som heter Dinarte och som fixar till skåp och lådor åt oss enligt måttbeställning. Han har flera medhjälpare i sitt lilla företag och eftersom kvaliteten är bra så får de mera jobb hela tiden. Han har redan inrett vårt kök så vi vet att killen/killarna kan.  Vår lägenhet är liten, bara 74 kvm ( i jämförelse med de 300 kvm vi hade när vi bodde på Åland).  Den är inte "skräddarsydd" på något sätt, utan ombyggd och påbyggd någon gång efter den första begynnelsen på 50-talet. Eller kanske det är just det som är skräddarsytt?  Här tar man vara på utrymmen på sitt särskilda sätt som faktiskt har givit oss glada skratt. Vi gillade lägenheten och planlösningen redan första gången vi var här och tittade oss omkring, så pass att vi bestämde oss på stående fot. Sen dess har förstås oerhört mycket hänt. Lägenheten är totalrenoverad nu trots

Nuet

Bild
Ja, käraste nån. Jag kan inte alls hålla löften och tider längre. Det är längesedan det var mitten av februari, då jag räknade med att komma igång med bloggandet igen. Inget blir som jag vill just nu men det blir likväl inte helt tokigt i alla fall. Mycket vatten har runnit i Ribeira da Nora, vattendraget som vi bor bredvid,  sedan jag skrev några rader senast.  Jag tillstår att min tanke många gånger har varit att nu slutar jag blogga helt och hållet. Jag får inte till det alls som jag vill få till det och har känt stress av tanken på att jag inte har hunnit med som jag vill. Jag har gjort några sporadiska besök hos några av er bloggvänner men även det har jag fått lämna bakom mig för tillfället.  Utsikt från vår terass när mörkret har fallit. Även  om jag har haft tid så har jag inte orkat. Jag har satt mig ner med en bok istället ( oj, så jag har läst böcker den första delen av år 2022, makalöst många) Jag vilar helt enkelt i orden, får näring och kraft av dem. Som omväxling till lä

Det blev ett väldigt långt steg.....

Bild
 Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Från det första steget till det andra har det tagit tid minsann och faktum är att också det här lilla avstampet bara blir som en liten fjärt i rymden tills nästa steg tas någon gång längre fram. Jag får bara inte till det ännu även om den goda viljan finns.                                             Det finns många orsaker, ingen direkt otrevlig sådan men byråkratin tar sin tid när det handlar om att flytta utomlands för permanent boende. Kvarnarna mal långsamt trots att vinden här kan vara rätt häftig. Men inte bara här mals det långsamt utan också i Finland, vårt hemland. Kanske ännu långsammare där än här trots att det digitala livet fungerar bättre där än här. Jag ska inte tråka ut någon vad gäller det byråkratiska livet, jag kommer till det längre fram med glimten i ögat. Men byråkrati tar tid, energi och så vidare...Nu är vi i alla fall helt i hamnen vad gäller tillstånd att bo här, skatteverket och sjukvården. Vi fortsätter betala sk

Ett första steg

Bild
Hej på Er alla! Jag är på gång, jag smyger mig sakta in i bloggvärlden igen.  Det finns en hel del finesser som ska sätta sig på rätt plats, innan jag är helt och hållet där jag ska vara men en liten förvarning bjuder jag på, ett steg i den riktning jag vill vandra och som jag hoppas ni vill vandra tillsammans med mig trots lång frånvaro här men också inne hos er alla bloggvänner. Pettas blogg har fått ett nytt namn. Pettas är ett förflutet vid det här laget och jag återkommer om den saken lite senare. Nu gäller Äventyret framtiden.  Tänk ändå att man i min ålder kan tänka sig en ny framtid. Jag är så tacksam för det så här på höstkanten av livet. Jag känner mig nästan som född på nytt och riktigt ung, mår bra och så vidare men har förstås en annan erfarenhet än tidigare. När Uffe och jag stängde dörren bakom oss med de kvarlämnade nycklarna på insidan av Pettas, Skoltomten, så ösregnade det. Det var den 12 september-21 "Himlen gråter" sade vi båda när vi gick ner för trappan

Vi vänder blad

Bild
 Kanske man kan kalla det så när man ändrar på livet ? Att man vänder blad? Vi har tagit ner Pettas-skylten, sänt in en anmälan till Handelsregistret och andra myndigheter om att vi lägger ner vår verksamhet och så har vi ändrat adress, fastän vi bor här ännu på papper. Så kan det bli, om än tillfälligt. Vi har inte sålt vår fastighet ännu men det rör på sig i kulisserna och det låter vi vår eminenta mäklare James på Lyyski Fastigheter sköta om på bästa sätt.  I sinom tid så sitter allt där det ska sitta. Allt har som bekant sin tid.  Nej, snälla, jag tänker inte svara på frågor om den saken ännu så länge det inte är klappat och klart till fullo. Liksom vi får ge oss till tåls så får ni som är nyfikna på vad som händer också göra det.😐 Jag tror att ni alla förstår det.  Men jag vill berätta att vi är på väg och att vi beger oss ut på ett nytt äventyr i livet.   Innan vi tar taxi härifrån så skruvar vi ner vår dörrskylt. Den ska givetvis med på äventyret som jag  kommer att berätta me

Jag räcker inte till just nu....

Bild
Vid det här laget är det förstås inte många som tittar in här och läser min blogg, vilket jag förstår till fullo. Jag finns ju inte här längre som förut men ändå så ser jag i kommentarer och känner vibbar från er alla bloggvänner som har följt mig genom åren och som jag också har följt, att ni finns där. Tack för det! Det värmer ska ni veta. Jag är olycklig för att jag inte har tid att titta in hos er som vanligt, jag saknar den tiden, men nu är det så här. Vi jobbar hårt från tidig morgon till sen kväll sedan många veckor tillbaka och det fortsätter ett tag.  Det tar på krafterna, både psykiskt och fysiskt. Jag är totalt "död" varje natt och seg som en godisråtta varje morgon när jag i tidig timme stultar upp ur min säng. Ofta rådbråkad. Lite extra gympa krävs för att få ordning på kroppen. Vi städar, vi röjer och sorterar. Vi kånkar och bär nerför och uppför. Vi säljer saker, vi ger bort till olika hjälporganisationer och liknande. Vi håller på, det är en till synes evig rö