Äventyret framtiden

Så denn ja, som dansken sa, nu går tåget!  Hoppa på om du också vill vara med ombord med oss som brukar vara det lite nu, lite då eller alla gånger.  Jag länkar till dig om du så vill, bara säg till i kommentarsfältet.  Här är listan på dem som brukar vara med när andan faller på:  Anki ,   Anna i Portugal ,  Carita ,   Karin ,  Ordodlaren ,  Paula,   Stefan ,  Znogge ,  Åke ,  Ås a Vi tar oss fram mot destinationsordet TAK.                   Under det här taket en bit uppåt här i backarna bor denna lilla gosing, som jag har                    fått riktigt bra kontakt med på mina vandringar kvällstid.                    Vi håller riktigt långa samtal eller åtminstone så gör jag det.                        På andra sidan gatan av huset där gosingen bor brukar jag luta mig mot ett hus och så pratar "vi".     Den enda som lyssnar är killen på taket eller egentligen inte alls, för han är stendöv, så      jag kan delge gosingen både den ena och den andra hemligheten som ingen anna

Ja, jisses så glad man kan bli ibland, när man känner igen någon. Eller hur?  Nu har jag glimten i ögat, men minns ni att jag blev riktigt vänligt inställd till de tre stora dunk-grävmaskinerna som underhöll oss här på högljudd nivå under ett års tid.    Där står hon i april-22 tillsammans med sina bröder 290 och 360 och själv är hon 170. Längst fram.  Just det, jag läser till prov och behövde en paus för "klottrande"/koncentration men inte denna gång av hus utan nu blir det grävskopa- och dunkmaskin som gäller fastän det handlar om husbyggnation i alla fall på något sätt😀.  Under tiden som jag "leker" så här hoppas jag på att prepositionerna i det portugisiska språket sätter sig där de ska sitta, helst resten av min livstid. Todos se sentem! Por favor!  Om det är samma flicka vet jag inte men om inte annat så är det en tvillingsyster.  Plötsligt så stod hon där i morse på lastbilsflaket och väntade på att få audiens till RIM-bygget. Jag bestämde mig redan för dry

att jag inte kan ta fram orden på rätt sätt, då är det allvarligt för min del. Allvarligt.   Kanske någon minns att jag tänkte skriva om någonting som jag berättade att behövde få sin tid innan jag hade landat ordentligt i det /efter det att vi hade besökt ett museum i Faial-trakten här på Madeira, ett museum som handlar om emigration och familjen Teixeira, men att jag aviserade att jag ville ge det mera tid, att jag själv behövde mera tid. Det var på Dia da Madeira den första juli, som vi besökte stället tillsammans med goda grannarna Elsiebritth och René.  Min tanke har varit att gå lite djupare in i allt detta, ge det tid på ett annat sätt än vad som är vanligt för min del när det gäller att skriva blogg. Vanligtvis så brinner "pennan" nästan när jag skriver, det går undan. Jag slänger ner några ord, lägger till några foton och så sitter det på det sätt det kan sitta. Men inte denna gång. Jag har fortfarande svårt att få ner något på pränt av orsaker som jag inte kan sätta

om beteendet jag har haft så länge jag kan minnas, nämligen att teckna och klottra i böcker, på tomma papper etc. medan jag lyssnar och tänker på någonting annat. Märtha är psykolog och pedagog och kände till att det finns en del människor som fungerar såsom jag gör. Så skönt att veta att jag är normalt funtad även om jag hör till den där lite udda skaran i alla fall.  Orsaken lär vara att jag kan koncentrera mig bättre på det jag ska koncentrera mig på när jag ägnar mig åt att , som i mitt fall , rita hus och blommor medan jag lyssnar på en lärare eller tänker på en annan uppgift. Just nu är det den portugisiska språkkursen det handlar om. Jag känner en annan Karin som också fungerar på liknande sätt men hon ritar porträtt av kvinnor, BP ritar rektanglar, kvadrater, trianglar osv Aldrig någonting runt.  Så här lär vi alla nämnda ha gjort så länge vi själva kan minnas. Så bra att få en förklaring på det hela. Sen vore det förstås roligt att få veta varför jag ritar hus, Karin porträtt,

När jag såg paketet som kom "flygandes" framför våra fönster förstod jag. Jag har undrat vart en av barackerna på andra sidan gränden tog vägen, för vägen hade den tagit när jag var på andra vägar. Givetvis så handlar det om andra sidan igen, våra bygg-grannar. (RIM) Jag har ju varit med från "första spadtaget" och är fortfarande med varje dag.  Jag minns skeendena, vad som hände där, när det där blev till, när det spikades där, där det spikade inte finns längre, vem som spikade, väderlek, stämning, hur jag själv kände det då.. Jag lever med och jag lever i , är en del av allt känns det som, är engagerad.  Försök låta bli att vara det den som kan när man har allt detta "fina" framför ögonen varje dag från morgon till kväll, ja även nattetid. Men då är jag ensam om det för det mesta när jag går ut på terrassen för att titta på stjärnorna. Ja, här ser man också Plejaderna, Karlavagnen och alla de andra.. Det är klart att en hel barack blir flera paket. Med a

 Bloggvännen BP håller i förvaltandet av det roliga skyltsöndagstemat. Jag hänger med och de andra som också brukar göra det har jag länkat till här nedan:  Angelgirl,   Anki ,  Byblixtra ,  Carita   ,  Christian ,  Gerd ,   KajsaLisa ,  Klimakteriehäxan ,   Ko nst  el. konstigt ,   LillaSyster ,   Paula ,   Susjos  , Stefan , Tony ,  Åke ,  Åsa Här kan man tala om väldigt många "skyltar". På varje takpanna står Telha + någonting som jag inte kan tyda. Under mina/våra vandringar här ovanför vårt boende i Funchal, tar det inte alls många steg och stunder innan man har en hisnande vacker utsikt. Madeira levererar bara man orkar använda sig av apostlahästarna.  Det är något speciellt med takpannor också eller hur? Vad är det man brukar kalla sådana människor som är som jag är? Ruckelromantiker? 😏 Till en viss del är jag det men till en annan del är jag rätt så praktiskt lagd. Gammalt kräver mycket omvårdnad och arbete.      Apropå hänga med, här hänger skylten med och drar för