Äventyret framtiden

det kan bli ibland. Jag steg upp redan vid sex-tiden den dagen, för att jag inte kunde sova, trots att jag fortfarande var sömnig. Ibland hjälper det mig att sortera/städa foton i bildarkivet och så gjorde jag. Efter en stund så sover jag nästan sittandes. Men så blev det inte alls. Jag blev klarvaken med en gång när jag  tittade lite närmare på konstverken som jag "hittade" tillsammans med barnbarnet Wilhelm när han var här i januari. Vi var tillsammans, han och jag,  till Art Center Caravel här i Gamla stan och jag fastnade framför allt för konstverket här ovan och... för de här två durkslagen som någon hade gjort fin konst av. Jag blev så imponerad då  när vi var där på galleriet, Wilhelm och jag. Men vem var konstnären? Så zoomade jag in namnet på konstnären som heter  Marcos Milewski.   Namnet hittade jag på visitkortet med alla uppgifter om konstverket på, på fotot jag hade i arkivet. Jag googlade på hans namn och plötsligt så var jag fullständigt vaken. Klarvaken!  D

Bloggvännen BP är den goda förvaltaren av temat Skyltsöndag.  Mitt skyltbidrag av idag hör mera eller mindre till det man kan kalla en blandad kompott.                                          Snälla, plocka inte blommor eller frukt står det på skylten...                    Kanske det finns blommor och frukt där andra årstider.                     Nu kändes skylten lite grann obefogad.     Den här kakelskylten föreställer troligen en väldigt viktig person men vilken vet jag inte.                    Så blir det en kakelskylt till...                    Den kan också användas tillagad blir översättningen...låter kryptiskt                    detta Podendo uzar-se tambem cozida.                    Att det handlar om japansk tillverkning är jag dock på det klara med.                    Någon som får till det bättre på svenska än vad jag får?                          När det är hett ute så smakar det bra med iste.Skylten är av äldre årgång. Jag tog foto av den      i januari 2018 då vi bodde

Vi skriver månaden maj vilket betyder att det är jag som har tagit över spakarna i Hoppa på tåget.   Min lokförarkompanjon Tove har tagit ledigt och sitter någonstans i vagnarna bakom loket tillsammans med alla de andra som har hoppat på tåget idag för att skriva och tänka till om ordet Fluga När ordet "föddes" för det här inlägget visste jag inte alls vad jag skulle skriva om fluga själv. Det var som vanligt en bok och ett av mina pekfingrar som avgjorde vilket ordet skulle bli. I väntan på inspiration tog jag ett foto av en morgonpigg fluga på ett av våra fönster. ( Vågar jag säga det högt? ok, jag viskar för säkerhets skull) Jag lappade till den så den tappade huvudet! Jag gillar inte flugor helt enkelt. Utan minsta pardon tar jag dem av daga bara jag slipper till.  Det fanns en tid i mitt liv då jag ömmade för allt som levde, bar ut allt så gott jag förmådde och lät dem flyga vidare , men det är längesedan jag var så snäll. Flugorna gör givetvis sin nytta de också här i

så kom hopprepet fram och så hoppade vi rep så fort vi hann, vi ungar på Köpmansgatan i Mariehamn.                         Hoppar rep gör den här lilla tösen också . Året om.                         Hon hoppar rep i Berardos magnifika trädgård Monte Tropical Palace i Funchal Statyn heter Skipping girl på engelska. Skulptörens namn är James Walter Butler , född 25 juli-31, död 26 mars -22.  I Europa började pojkar hoppa rep i början av 1600-talet. Att hoppa rep för flickor var inte att tänka på då, för risken var stor att de skulle visa sina vrister. Så flickorna fick vänta ända till 1700 talet med hoppandet och då sjöng de ramsor och sånger samtidigt som de visade sina vrister. I USA började flickorna hoppa rep i slutet av 1800-talet, då familjerna flyttade till städerna från landsbygden. De släta stadsgatorna var perfekta för att hoppa rep på.  (Wikipedia har hjälpt mig med infon)  På Köpmansgatan hoppade vi  barn  rep först inne på gården, som var "cementerad" till en vis

Nu och då får jag frågan om jag saknar något  hemifrån (Åland). Saknar jag något?  Egentligen inte, men jag minns med glädje vissa saker och i all synnerhet nu i vårliga tider då fjärdarna ligger öppna och sjöfåglarna är i full färd med att bli flera. Skärgården i nordliga sammanhang är unik och det kanske man inte förstår när man bor mitt i den unika världen som finns längre norrut i världen.   Uffe och jag brukade ta båten och fara rakt ut på Västerfjärden, stänga av motorn och bara sitta där och guppa med och i vågorna och lyssna på gudingarnas lockrop. Det är underbara minnen som sitter som berget i min själ. Så länge jag kan minnas så är jag där när jag behöver det. Det ena förtar inte det andra. Det går inte äta kakan och ha den kvar samtidigt. När vi flyttade hit så var vi verkligen mogna för att göra det, för att lämna Åland och för att landa här i den vulkaniska jorden.  Det känns rätt, det känns helt. Ett äventyr är det, absolut, ingen dag är den andra lik. Vi lär oss nya sak

Jag fick en förfrågan om hur det går på  andra sidan gränden och med bygget där ? Jodå, det rör på sig och det rör på sig mycket.  Enligt nordiska förhållanden skulle säkert alla våningsplan och tak med mera ha varit på plats, men  nu är det enligt madeiranska/portugisiska mått som vi får tänka . Här finns det inte fabriker som tillverkar färdiga element, här finns det  inte utrymme för förflyttning av stora saker  annat än med lyftkran. Här gör man allting mera gediget och rejält; i och för sig bara en stark känsla som jag själv har men  från min horisont sett så är det så. Då måste det ju vara så eller hur?😏   Det har varit och är, väldigt intressant att följa med hur nödvändigt materiel och material flyttas av och an  hela tiden och under tiden växer byggnaden, byggnaderna. I stort sett så handlar det om väldigt mycket hantverk, det handlar om långa arbetsdagar, (från kl. 08.00-19.00) det handlar om 6 heldagar i veckan som arbetsfolket är på jobb. På lördagar går de hem kl. 17.  Un

Här firar man också första maj men i all synnerhet att våren har tagit över efter vintern och det gör man med sedvanlig Blomsterfestival, som egentligen startade redan den 27 april, men igår den sista april gick den stora paraden av stapeln, nere vid stranden längs Avenida do Mar.  Vi deltog inte på plats, utan satt hemma och tittade på paraden i tv-n. Live. Ett enormt fint jippo är det och alla är engagerade och glada, gör reklam för denna blommande ö bland tiotusentals besökare längs paradgatan.  Alla foton i det här inlägget har Noticias och Madeira Islands News tagit, jag har inte tagit en endaste liten bild själv, er till kännedom. Vi iddes inte ens gå ner till paradgatan för att få se en skymt av all härlighet, vi bestämde oss för att delta från vår lilla tv-soffa för att få den största behållningen.  Det är underbart att få se allt detta och  i all synnerhet de mindre deltagarna. De går in för det här med hull och hår för att hjälpa alla blommor att blomstra, ibland med mindre f