Äventyret framtiden

Måndag på min blogg betyder veteranbilar och det gäller just nu och ett litet tag till. Uffe och jag, var den sista helgen i juli till Jardim Quinta da Magnôlia här i Funchal. Där hade Veteranbilsföreningen ställt ut ett trettiotal sköna pärlor. Jag har redan visat rätt många av pärlorna och om ni är intresserade så finns länkar till inläggen längst ner i inlägget av idag.  -------------------------- Idag börjar jag med en   Citroën Torpedo från   år 1923                     En glänsande röd fransos ( bakom bilen hölls ett möte av något slag)  Den uppmärksamme ser att bilen saknar portugisisk registrering. Den köptes av Cesário Rodríguez år 2006 i Frankrike då han bodde där just då. Där påbörjades restaureringsarbeten för att återställa bilen i sitt ursprungliga skick. Han fortsatte med det jobbet när han kom hem till Madeira igen med bilen i bagaget i januari 2017. Här märkte han att han behövde göra om allt från början, så bilen demonterades ned skruv för skruv (tala om entusiaster)

Uppriktigt sagt så är det svårt att ta fram bilder som är förklarande nog och i rätt ordning i det här avseendet. Hantverkarna gjorde ju så gott som allting samtidigt, de var både ute och inne, rev, slet och lade in nytt. Vi anlitade ett företag där de kunde ha drygt tio personer här samtidigt vilka gjorde olika saker utgående från vars och ens specialitet och hantverksskicklighet.   I början tog de bort alla gamla klinkers ute på terrassen och i trappan, ett skeende som vi inte hade möjlighet att vara med om och bevittna men vår mäklare höll oss underrättade om framfarten varje dag. Samtidigt togs alla järnräcken bort och fördes till en smed som heter Rui och som blästrade dem samt målade om dem. Nya räcken där lastpallarna hade stått blev också beställda samt räcken till båda sidor av trappan. Grinden längst ner i trapphuset, tog de med samtidigt för att blästra och måla om.  Samtidigt så byttes alla fönster i lägenheten ut, blomlådan togs bort, man förstärkte där det behövdes osv os

Lite märkligt kändes det att terrassen som var en av de viktigaste önskemålen för oss redan innan, då vi började söka lägenhet här, var den som var så stor orsak till att grannen under oss hade haft det så jobbigt under flera års tid. Att hitta en lägenhet så nära centrum och med terrass är ingen lätt match här i Funchal. Vi anser att vi hade turen på vår sida som fick det vi ville ha och till ett bra pris som passade vår plånbok perfekt.     Så här såg det ut när den förra ägaren hade tömt sin lägenhet och sin terrass efter att köpet hade gått igenom ett par dagar innan.  När vi kom hit första och andra gången var terrassen fullbelamrad av utemöbler, parasoll och blomkrukor i parti och minut. Det var svårt att ta sig fram; ett märkligt kryssande bland saker handlade det om innan vi nådde dörren in till lägenheten.  Här är det kutym att man får se lägenheten man är intresserad av endast två gånger innan man tar beslut om man vill köpa eller inte köpa. En mycket märklig företeelse tyck

Tillsvidare har jag vikt måndagen för veteranbilar. Bilar som vi, Uffe och jag, såg när vi besökte Jardim Quinta da Magnolia den sista helgen i juli, då veteranbilsföreningen här på Madeira ställde ut sina välskötta "pärlor". Idag visar jag nummer 15 och 16 av skönheterna.     De hade ganska trångt om saligheten så dessa två fick vara tillsammans på fotot.   Den röda är en Austin Six Tourer från 1928 men inköpt här på Madeira 1932. Klicka på länken om du vill veta mera om just den här bilen; det finns hur mycket som helst att läsa om den, historien och ägare.     Detaljer är ju alltid roligt att titta på. Bagage-korgen är förmodligen ett hantverk från Camacha, där korgfabriken fanns och snart finns igen efter det att renoveringen är klar.  Den gröna skönheten är en A-Ford från år 1928 Färgen gillar jag mycket och om du vill veta mera om bilen så klicka på länken, ta en kopp kaffe, lägg upp fötterna någonstans och bara läs allt som finns berättat om denna bil.      Givetvis s

Vi tog ett varv via Stadsparken igår när vi hade vägarna åt det hållet. Vi köpte varsin glass och naturligtvis så fick de små ödle-liven glass av mig medan Uffe höll i sin för brinnkära livet. " Nej, det är min glass, ingen ödla göre sig besvär! "      Hmm...då går det som det går. Uffe blev lite påtuggad... Han påstod att det är bra att de inte har tänder de där små "alligatorerna".  Vet jag väl, en åt ju nästan upp en lilltå på mig den 21 augusti, haha...(jodå, jag överdriver)     De är kul de där små ödlorna         Det är tur att de är små också, de där glupska varelserna.      Ha en bra dag alla!      Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira