Äventyret framtiden

Jag hoppar över följetongen/sagotongen den här söndagen och fortsätter lite grann med det vi var med om under senaste vecka som omväxling.  “Skyltsöndag” är ett tema som bloggvännen  BP   är god förvaltare av. Skyltar av olika slag gäller och med mycket fri tolkning.  Jag finner stort nöje i att vara med i skyltgänget. Vilka som är med kan ni se längst ner i inlägget.  Från övre våningen på Mercado dos Lavradores kunde man se var chokladutställningen/försäljningen befann sig senaste onsdag.  Pilen visar uppåt, uppåt och visst blev man uppåt av att se allt både nere och uppe på marknaden.  Tummen upp fick jag av den glada konditorn som deltog i chokladutställningen . Han hade nog smugit in lite annat i sina degar också  tror jag. Allt är inte choklad som glimmar... På torsdagen gick vi ju ut för att köpa tomater och blev utskällda lite nu och då. Husse och matte har lagt upp en skylt på väggen  bakom hundarna om att de har Directe Alarme.  Månne det är hundarna som står för det? Larma

 Vi bestämde oss för att ta en liten omväg för att fylla på tomatförrådet. Det låter ju väldigt ambitiöst det där med förråd, men det handlar om en skål som alltid står i köket med tomater i. De ska ju vara rumsvarma för att vara som allra godast och sen är det förstås det också att de helst ska ha vuxit hos någon bonde som levererar sin skörd till en av de mindre grönsaksaffärerna. Vi har några sådana som vi besöker nu och då för att få det åtråvärda hemodlade. Sagt och gjort, ryggsäckarna togs på och så började vi vandra.... Här har vi redan 300 meter bakom oss när vi ska gå över en av de större gatorna. Framför oss på andra sidan bakom den gula muren flyter en ribeira. Det finns många av dem i Funchal. Skulle vi gå raka vägen till den närmaste lilla grönsaksaffären, så skulle vi gå rakt fram längs gatan där en grönskande allé syns men nu hade vi ju tänkt ta en liten omväg så...     och då skulle vi ta vägen uppför backen där många bilar är parkerade... Så här ser ribeiran ut ur en a

Jag vet inte särskilt mycket om hur man firar påsk på Madeira, trots att det är den andra påsken vi befinner oss här. I år som heltidsboende.  Under pandemiåren -20 och -21 höll många kyrkor stängt under påskhelgen; men de stora mataffärerna som Continente och Pingo Doce hade öppet, så nu  också i år både under Långfredagen och Påskdagen.  Pandemin finns här fortfarande men liksom i övriga världen har allt stabiliserat sig och alla är inte helt vettskrämda längre. Allt har öppnat upp igen och folk vågar umgås på ett annat lite mer befriat sätt än tidigare.  Vaccinationerna har gjort sitt. En sorts Protea,  det finns många olika sorter Jag minns att jag var förundrad för ett år sedan.  Jag pratade om att vi måste handla tillräckligt mycket mat inför påsken, för sen stänger mataffärerna . Men döm om min förvåning att det inte alls var särskilt mycket stängt och alla såg ut som om det var precis som vilken vardag som helst. Jag kände mig snudd på lurad på konfekten för jag ville så gärna

Äntligen blir lådorna tömda och kläderna får flytta in i den nya garderoben som blev beställd redan i oktober-21. Vi har tillgång till en finsnickare som heter Dinarte och som fixar till skåp och lådor åt oss enligt måttbeställning. Han har flera medhjälpare i sitt lilla företag och eftersom kvaliteten är bra så får de mera jobb hela tiden. Han har redan inrett vårt kök så vi vet att killen/killarna kan.  Vår lägenhet är liten, bara 74 kvm ( i jämförelse med de 300 kvm vi hade när vi bodde på Åland).  Den är inte "skräddarsydd" på något sätt, utan ombyggd och påbyggd någon gång efter den första begynnelsen på 50-talet. Eller kanske det är just det som är skräddarsytt?  Här tar man vara på utrymmen på sitt särskilda sätt som faktiskt har givit oss glada skratt. Vi gillade lägenheten och planlösningen redan första gången vi var här och tittade oss omkring, så pass att vi bestämde oss på stående fot. Sen dess har förstås oerhört mycket hänt. Lägenheten är totalrenoverad nu trots

Ja, käraste nån. Jag kan inte alls hålla löften och tider längre. Det är längesedan det var mitten av februari, då jag räknade med att komma igång med bloggandet igen. Inget blir som jag vill just nu men det blir likväl inte helt tokigt i alla fall. Mycket vatten har runnit i Ribeira da Nora, vattendraget som vi bor bredvid,  sedan jag skrev några rader senast.  Jag tillstår att min tanke många gånger har varit att nu slutar jag blogga helt och hållet. Jag får inte till det alls som jag vill få till det och har känt stress av tanken på att jag inte har hunnit med som jag vill. Jag har gjort några sporadiska besök hos några av er bloggvänner men även det har jag fått lämna bakom mig för tillfället.  Utsikt från vår terass när mörkret har fallit. Även  om jag har haft tid så har jag inte orkat. Jag har satt mig ner med en bok istället ( oj, så jag har läst böcker den första delen av år 2022, makalöst många) Jag vilar helt enkelt i orden, får näring och kraft av dem. Som omväxling till lä

 Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Från det första steget till det andra har det tagit tid minsann och faktum är att också det här lilla avstampet bara blir som en liten fjärt i rymden tills nästa steg tas någon gång längre fram. Jag får bara inte till det ännu även om den goda viljan finns.                                             Det finns många orsaker, ingen direkt otrevlig sådan men byråkratin tar sin tid när det handlar om att flytta utomlands för permanent boende. Kvarnarna mal långsamt trots att vinden här kan vara rätt häftig. Men inte bara här mals det långsamt utan också i Finland, vårt hemland. Kanske ännu långsammare där än här trots att det digitala livet fungerar bättre där än här. Jag ska inte tråka ut någon vad gäller det byråkratiska livet, jag kommer till det längre fram med glimten i ögat. Men byråkrati tar tid, energi och så vidare...Nu är vi i alla fall helt i hamnen vad gäller tillstånd att bo här, skatteverket och sjukvården. Vi fortsätter betala sk