Äventyret framtiden

Vi skriver snart ett nytt årtal i tideräkningen men lite jul är det nog ännu Rulle får stå vakt t.om. trettondagen, absolut. Det känns lite jobbigt att han ska hoppa ner i den röda kappsäcken snart igen. Han är ju så kul att prata med, den där killen.  ( Kanske jag måste sy vinterkläder åt honom, kanske han kan agera tupp eller hare när påsken är inne? Badpojke eller fågelskrämma på sommaren, ett vackert lövat troll /eller ett halloweenspöke på hösten? )  Jag har inte ens uppfyllt hans önskningar om en söt liten Rulta, någon han kan ha sällskap av i kappsäcken ända fram till december nästa år. Det måste nog bli en runda på stan nu. Sen får vi se vad som kan hända under resten av året. Kanske det hoppar ut ett dussin Rulle/Rulta-ungar ur kappsäcken? Gud vad kul! Sagotanten har vaknat igen, det märker ni väl?  😉 Nå, hur som helst, just nu håller Rulle ett öga på allt vad som sker, både på insidan och på utsidan. Han gillar korgen som vi fick i julklapp av Z o A. Just det, inte bara den

                                   I förra inlägget om konsertbesöket nådde jag nästan julgranen. Nu är jag där, hos granen Första julen som vi firade här i vår lägenhet, så blev vi överösta av julgåvor i form av likör, kakor etc och naturligtvis så ville vi ge någonting åt givarna/ våra grannar i vår tur. Det blev vin, det blev konsthantverk och så hade vi bra ljus som vi också gärna delade med oss av.  Nu vet jag inte om det är vanligt hos alla här på Madeira men man tänder inte ljus i sina hem fick jag veta annat än när någon har dött.  Men tacksamt togs ljusen emot i alla fall av grannen Z. som skulle ta dem till Nossa Senhora das Dores i någon Igreja/kyrka under julen. Jag såg säkert ut som ett frågetecken men i fredags kom jag på vad som menades..... Jag träffade Senhora das Dores i katedralen och hos henne kan man tända ljus för någon annan och för sin egen del. Allt ramlar på plats, pusselbit läggs till pusselbit. Jag blir lite, lite mera portugis för varje liten stund som går

   Senaste fredag, den 22 december gick jag till Sé Catedralen för att lyssna på en julkonsert. Jag tänkte     att jag kanske skulle få lite extra julstämning i och med vacker musik i juletider. Jag var ute i god tid    för antagligen tänkte andra som jag gjorde, var min tanke.    Jag kom för tidigt, jag kom dit i en pågående gudstjänst...    Vilket i och för sig var rätt spännande för min egen del. Jag har aldrig deltagit i en katolsk gudstjänst.    Jag är nyfiken av mig och vill veta hur det går till, "så varför inte, jag sätter mig ner och är delaktig",    tänkte jag. Om jag förstod någonting? Allt tycktes gå på latin, jag kände i alla fall inte igen ett ord     som lät som portugisiska, vilket i och för sig inte säger så mycket annat än om mina     språkkunskaper. Däremot kände jag igen apostlarnas namn som nämndes...    Jag har ju blivit konfirmerad en gång i tiden, jag tyckte om att läsa religionshistoria i skolan,     Helt borta med vinden är jag inte vad gäller kriste

Vanligtvis så brukar jag duka vårt julbord med en vacker linneduk som Uffes mamma har vävt, men i år blev det annorlunda. Fina grannarna ovanför oss, Z och A. kom med  en stor julgåva till oss kvällen innan.  Bl.a en stor fin madeiraduk, som passar perfekt till vårt bord när båda inläggskivorna är outdragna. Bordet kan bli dubbelt längre men den här storleken räckte gott och väl åt oss sex runt bordet på julafton.  Jag blev så rörd, så rörd. I brevet som följde med gåvan stod det att de aldrig någonsin tidigare har fått kramar så givna med hjärtat av någon granne . (A voz do coracão). Tårarna rann, den bästa julgåvan i ord, någon duk hade inte behövts alls, men givetvis är vi väldigt tacksamma och stolta över gesten.  Vi har så bra grannar i vårt hus, alla hjärtliga, varma och generösa. Vi har det bra!  Lika glad blev jag när tre av RIM -killarna ställde sig i rad och gjorde någon slags boa-tarde- honnör då jag gick förbi dem i torsdags. De fick kanellängder med russin och mandel som e