Äventyret framtiden

   Senaste fredag, den 22 december gick jag till Sé Catedralen för att lyssna på en julkonsert. Jag tänkte     att jag kanske skulle få lite extra julstämning i och med vacker musik i juletider. Jag var ute i god tid    för antagligen tänkte andra som jag gjorde, var min tanke.    Jag kom för tidigt, jag kom dit i en pågående gudstjänst...    Vilket i och för sig var rätt spännande för min egen del. Jag har aldrig deltagit i en katolsk gudstjänst.    Jag är nyfiken av mig och vill veta hur det går till, "så varför inte, jag sätter mig ner och är delaktig",    tänkte jag. Om jag förstod någonting? Allt tycktes gå på latin, jag kände i alla fall inte igen ett ord     som lät som portugisiska, vilket i och för sig inte säger så mycket annat än om mina     språkkunskaper. Däremot kände jag igen apostlarnas namn som nämndes...    Jag har ju blivit konfirmerad en gång i tiden, jag tyckte om att läsa religionshistoria i skolan,     Helt borta med vinden är jag inte vad gäller kriste

Vanligtvis så brukar jag duka vårt julbord med en vacker linneduk som Uffes mamma har vävt, men i år blev det annorlunda. Fina grannarna ovanför oss, Z och A. kom med  en stor julgåva till oss kvällen innan.  Bl.a en stor fin madeiraduk, som passar perfekt till vårt bord när båda inläggskivorna är outdragna. Bordet kan bli dubbelt längre men den här storleken räckte gott och väl åt oss sex runt bordet på julafton.  Jag blev så rörd, så rörd. I brevet som följde med gåvan stod det att de aldrig någonsin tidigare har fått kramar så givna med hjärtat av någon granne . (A voz do coracão). Tårarna rann, den bästa julgåvan i ord, någon duk hade inte behövts alls, men givetvis är vi väldigt tacksamma och stolta över gesten.  Vi har så bra grannar i vårt hus, alla hjärtliga, varma och generösa. Vi har det bra!  Lika glad blev jag när tre av RIM -killarna ställde sig i rad och gjorde någon slags boa-tarde- honnör då jag gick förbi dem i torsdags. De fick kanellängder med russin och mandel som e

Bloggvännen BP håller i förvaltandet av Skyltsöndagen och jag hänger med som vanligt. Äpplena skyltar att det är jul, äppel hör till julen eller hur? De andra som brukar vara med i skyltsöndagen har jag länkat till här nedan: Angelgirl,   Anki ,  Byblixtra ,  Carita   ,  Christian ,  KajsaLisa ,  Klimakteriehäxan ,   Ko nst  el. konstigt ,   LillaSyster ,   Paula ,   Susjos  , Stefan , Tony ,  Åke ,  Åsa   Nej, det blir ingen dans runt granen här hos oss. Den är så liten vår gran; en gran som jag fick på midsommarafton för övrigt. Det var nog första gången men någon gång ska vara den första... En sällsam midsommarblomma i och för sig men så kan det gå.  Ja, vart ska det stora barnet som bor i min kropp gå om inte till Stadshuset och se vad de små barnen har skapat av återvinningsmaterial? Det hör till sedan några år tillbaka i tiden. Jag borde kanske skriva åter vining smaterial vad gäller Do Vinho à vida, översatt till  livets vin men jag kan också tänka mig att vin är livet 😉.  Sto

 Hoppa på tåget med mig idag, dagen innan julafton! Välkommen med!  Jag vet att väldigt många av er har fullt upp med juliga förberedelser just nu, så även jag, men det fina i den här blogg-kråksången är att man kan vara ute i god tid ändå.  Nu tänkte jag själv att jag skulle dra till med ett juligt minne men så blir det inte alls.  I minnenas kvarter ( min hjärna) dök det istället upp det jag kallar  Syndernas bekännelse, om hur tossig en mamma kan vara (läs Karin) när hennes små telningar ville ha igelkottar. Jag har skrivit om det här tidigare men då med lite andra ord, det inlägget finns inte längre men jag gör en liten repris. Är det ett minne så är det ett minne.   Snart är det dags att börja odla igen, förkultivera etc. Kanske det här är ett tips för någon av er? Jag bjuder gärna på det. Hos oss visade det sig att fungera bra. Jag har alltid haft ett gott förhållande till mina barn och som vuxna har de blivit mina bästa vänner. Vi är rakt på rödbetan , vi säger saker som de är

💝Jag hoppar på LillaSysters färggranna fredag idag igen.  Julen är nära, det kan man kanske se på mina foton🤶🎅 Det hände sig på den tiden då ...ja, ni vet det där med skattskrivningen för drygt 2000 år sen. Det är därför vi firar jul utifall att någon har glömt det? Födelsen i Betlehem har kommit i skymundan.  Så kan det kännas när man rör sig ute på stan. Stressade människor springer kors och tvärs från affär till affär för att köpa mat och julklappar. Julfrid? Vad är det?  Framför mig i kassakön på Continente rök två stressade kvinnor ihop så "stopporna" yrde härom dagen.. Mitt i allt så ville den ena av dem involvera mig i striden,🤸‍♀️  Jag tog det som ett gott tecken eftersom hon tydligen trodde att jag var en kvinna härifrån, (vilket jag i och för sig är nu för tiden)  Utan solglasögon och solhatt, inte ens en ryggsäck på så fanns det ingen som helst turiststatus skrivet i pannan på mig.   Nå, jag behövde inte agera fredsängel .  Det fixade sig och så småningom stod

      Tro nu inte har jag har blivit så geschwint på att skriva portugisiska att jag går på       skrivarkurs här i "Portugallien".       Nähä, så roligt är det inte ännu, men roligt ändå när jag hittade fotografier,         daterade i mars-15, då jag var på skrivarkurs tillsammans med min vän Gunilla Wahlsten.         Gunilla hade redan anmält sig och frågade mig "varför kommer du inte med?"      Prästgårdsallén  -Ja, varför inte, sade jag, anmälde mitt intresse och så fick jag besked om att jag också var välkommen!  När dagen väl var inne minns jag att jag inte kände för det alls. Det skulle vara så mycket skönare att krypa ner i sängen en stund till.  Ett lättjefullt motstånd infann sig men Uffe pushade mig och tyckte att det var självklart att jag skulle fara iväg, att sådana tillfällen inte växer på träd precis och att kursledaren Birgitta Boucht hade en meritlista som var lika lång som hans underarm... Det var nog det där sista som avgjorde allt.  Med ett sk