Äventyret framtiden

    Vi gick förbi någon som har många röda t-skjortor.      De passar bra ihop med rosor och tagetes.     Torkade eterneller håller längre än färska blommor om man vill minnas och hylla någon..     Om det är så vet jag förstås inte säkert men jag gissar att en olycka     med tragisk utgång hade hänt längs gatan där vi befann oss      Vi gick också förbi ett ödle-solarium     Den här skottkärran har vi gått förbi många gånger under årens lopp.      Nu är den ganska så nymålad.      Förundrat tittar vi på den. Hur kan det växa så mycket och så stort     i en liten skottkärra?  Den här väggen går många människor förbi utan att ens ge den ett ögonkast.  Hur man nu kan låta bli? Så vacker som den är med sina gamla kakel. Jag stannar alltid upp och beundrar kakelväggen, ser mig omkring och ser att jag är ganska ensam om att beundra. Alla har så bråttom, bråttom... Hoppas att ni alla får trevliga saker att se på när ni går förbi idag, var än ni gör det! Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madei

Så tog vi steget in i rosenträdgården på quintan, så skir och så ljuvlig. Tydligen är det bara rosor som har funnits på quintan sedan tidigare, rosor som har överlevt genom åren och som man nu tar hand om lite extra med tanke på framtiden.  Jag skrev ett inlägg om quinta Magnôlia här också. Här nedan kommer några rosor rakt av, rosor som inte har namnskyltar utan bara får vara rosor :  Här slutar jag med rosenparaden annars tar inte inlägget slut någon gång. Det finns mängder av rosor i trädgården, gamla och unika sorter, den ena vackrare än den andra. Jag kommer säkert att återkomma lite längre fram när vi har varit dit och bara varit igen.  På de flesta ställen i trädgården som är stenbelagda är det s.k. "madeirastenar" som gäller.  Allt är lagt för hand, vilket är mycket vanligt här fortfarande.  Behöver det repareras så fixar de kunniga stenläggarna det hela på en kort stund.  Stensättningen är utförd av små, runda, ganska flata svart/gråa basaltstenar,  ibland är de hal

Senaste söndag gick Uffe och jag till Quinta Magnôlia här i Funchal bara för att vara och för att njuta av allt som finns att njuta av i den vackra trädgården dit man har fri entré.  Det är en skön oas för alla och envar att besöka men i all synnerhet ser man det egna folket där.  Många barnfamiljer är på plats när det är söndag.     När vi kom dit var restaurangen bokad för en familjefest så vi smög oss förbi....     I bakgrunden syns barnens lekplats     På sin höjd var det den här sötnosen som lade märke till oss, om den ens orkade .      Den var med på kalaset förstås     Quinta betyder gård och innan det här ljuvliga stället är vad det är av idag,      så tillhörde stället ( i början av 1800 talet) den amerikanske konsuln och vinköpmannen      John Howard March.      I början av 1900-talet togs den över av dr Herbert Watney, läkare på St. Georgesjukhuset i London.     Hans son i sin tur sålde anläggningen år 1931 till den då grundade British Country Club.      Quintan blev naturli

    Jag har en mapp i bildarkivet som jag kallar "detaljer".      I den här stan går man förbi mängder av detaljer varje dag     Detaljerna är av olika storlek och utförande men den gemensamma nämnaren      för dem jag visar upp idag är att de är av gjutjärn och troligen gjutna i sand på fastlandet (Portugal)     Det allra sista är jag inte helt säker på men nästan helt säker..     ja, hur jag nu fick till det där men jag tror att ni förstår hur jag menar ;) . 98 % ungefär.                 Är de inte vackra? Jag kan inte se mig mätt på alla de olika mönster balkongräckena har..   Det rosa huset är nyrenoverat i gammal stil helt enligt hur det var och såg ut tidigare. På vissa gator i stan har man ställt sådana krav på dem som äger bostäderna. Modernt får det vara förstås men det ska se ut som tidigare i stort.  Klokt och bra i mitt tycke. Men sekiner krävs givetvis...     Ett väldigt snyggt räcke...återbrukat (blästrat och ommålat)    Längs gatan bredvid det nyrenoverade huse

Jodå, de lever alla fem (på bilden är två av dem ute på vift i dammen) och är riktigt duktiga på att förse sig själva med mat. Vad de nu hittar där bland stenarna? Något gott och smaskigt är det i alla fall, det syns tydligt.      Ibland får man tääänja på sig lite extra för att nå dit man vill... Det är roligt att se att de fem har klarat sig så bra. De är stora "tonåringar " nu i jämförelse med de andra som har hackat sig fram ur sina ägg. Det har nämligen kommit några nya små ankungar till ankdammen. I fredags när vi gick förbi fanns där plötsligt fem små nya ankungar som for på som små skott . Stora som tändstickaskar, paddlade de på med sina fötter, men då hade jag inte kameran med så vi gick dit igen på lördagen då vi ändå hade vägarna förbi. Dessvärre var de bara tre kvar av de fem på lördagen. Två fanns inte längre.Vi såg en av dem flyta i dammen, den hade dukat under, förmodligen för att den inte fått tillräckligt med föda i sig eller någonting annat. Naturens villko