fredag 12 maj 2017

En pläd på grönbete

Så kan det gå....
Efter många långa år har den äntligen fått tassar.

Redan innan jag kom in i bilden här i huset, på den tiden då Uffe var gift med Carola
så började den hemvävda plädens historia.
Svärmor Birgit älskade att väva plädar, dukar och allt som föll henne in.
Generös var hon också, hon delade gärna med sig och bl.a.
så fick Carola och Uffe varsin pläd av henne.

Carola tvättade plädarna en dag och Uffes pläd blev väldigt liten.....
hennes med, men inte lika liten som Uffes.
Den var inte en riktig pläd längre, helt enkelt.
Bara en tovad någonting.
Lite bubblig, ojämn och så



Pläden blev den där tavlan som man läser om i serierna,
den som tas fram ur gömmorna
och hängs upp när faster som har givit den i gåva kommer på besök,
fastän tvärtom.
Här gömdes pläden undan på vinden när Birgit kom på besök
Gull och rar på många sätt och vis var hon,
men gud nåde den/det som misshagade henne...
Bättre fly än illa fäkta gällde.

Så gick åren, Carola blev svårt sjuk och dog efter ett tag,
Uffe blev änkeman.
Så småningom hittade han och jag varandra, gifte oss och jag flyttade hit.
Jag såg pläden när jag gick upp på vinden och funderade vad det egentligen var med den
Uffe berättade och konstaterade att det var väl bäst att kasta den helt enkelt.

Men det tog emot.
Inte kastar man ett välgjort hantverk även om det är förstört.
Så mycket hantverkare är jag själv att jag vet hur många timmar
som lagts ner på att väva en pläd, på det fina garnet och så vidare.
Den fick ligga kvar.
Kommer dag, kommer råd

Och den har legat där i snart sjutton år nu ända tills
en morgon för någon vecka sedan, då jag vaknade och plötsligt hade helt klart
för mig hur pläden skulle användas.
Jag är ju mycket för att återvinna som ni vet,
ni som har läst min blogg genom åren.
Till att börja med slängde jag in den i tvättmaskinen och tryckte på 90 grader
och 1400 varvs centrifugering.
Och ut kom så småningom en ännu mindre pläd


Nu har pläden fått tassar och är ute på grönbete i vårsolen
efter den instängda tiden på vinden.
Några ögon och en Pettas-stämpel ska sys fast på hararna
och några andra små finjusteringar ska till, 
innan de läggs upp på butikshyllan.
Mönstret till hararna har jag själv skapat och faktiskt fått pris för för många år sedan
I vanliga fall tovar jag ull och syr till harar men nu blev det så här istället

Ja, Birgit och Carola är troligen båda väldigt nöjda med plädens slutliga öde så här långt.
De sitter säkert tillsammans någonstans, dricker änglakaffe
och skrattar åt pläden som blev fyra harar.
Carola säkert förlåten vid det här laget....

Och på något sätt så har vi alla tre ett finger med i spelet, eller hur?


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

16 kommentarer:

  1. Men gud så söta!! OCH så påhittigt att göra sådana gulliga harar av en förkrympt pläd.
    Det var bland det gulligaste och mest påhittat jag sett. AWWWW!!!!
    Ja, jag tror att de bägge ler i sin himmel när de ser hararna i gröngräset. Äkta Pettas-stuk!!
    SÖTT som bara den!
    Ha en finfin helg nu, Karin. En sådan där hare skulle jag vilja ha, awwwwww.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika!
      De hittade på sig själva i det undermedvetna nattetid tror jag :)
      Så synd att det är så stora vatten emellan oss annars kunde de skutta till Overthere!
      Ha en finfin helg du med ! <3

      Radera
  2. En sådan rörande berättelse. Det var nog det mest perfekta avslutet för den här pläden och jag tror som du att det skrattas gott på änglakafferepen. Jag önskar er en trevlig helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel!
      Det känns riktigt bra att pläden fick bli till harar.
      Jodå, de har säkert roligt på änglakafferepen :)
      Jag önskar er precis detsamma! :)

      Radera
  3. En sån underbar plädhistorisk kärleksberättelse, om hantverket, om återbruk och människornas vägar och vissa djurs tillblivelse av det hela.
    Det värmer min själ Karin då jag i dag besöker tillfälligt!
    Hälsning til er båda där i det gröna!
    <3

    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tove, så roligt att du upplever det så! :)
      Du värmer min själ med dina ord i din tur <3
      Vi båda hälsar till dig förmodligen också i det gröna, sköna, vårliga.
      <3<3

      Radera
  4. Ja, det händer i de bästa familjer - även jag har en förkrympt filt. Fast den går utmärkt att använda som filt fortfarande, så jag kan inte bestämma mig för om den ska få fortsätta att värma mig på nätterna, eller om den ska förvandlas till en jacka som värmer mig på dagarna.
    Ofrivilligt krympta tröjor har jag gjort kuddvar av.
    Margaretha
    som nog får
    hämta filten
    om hon ska
    kunna fortsätta
    att sitta ute

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog det! Jag har en röd tjock fin tovad sak som var en filt en gång, att sitta på på stentrappan. Aldrig kallt om rumpan mera.
      Och så är det ju det också, allt måste inte vara perfekt, det är ju perfekt om man ändå kan använda det. Huvudsaken är att det värmer.
      Här skiner solen och värmer oss lite mera än igår men fortfarande måste man klä på sig vintervarmt.
      Ha det skönt ute med filten runt dig Margaretha!

      Radera
  5. Oj så söta och vilken historia ,trevlig morsdag ,Nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nette! :)
      Tack detsamma! Ha en fin morsdag du med!

      Radera
  6. Ahhh, what a lovely story :-) Well done,
    xx

    SvaraRadera
  7. Vilken underbar historia! Och resultatet är ju rent underbart! Jag beundrar dem som har en kreativ ådra som du har, som liksom bara får snilleblixtar och dessutom förverkligar dem! Jag kan väl någon enstaka gång få en idé men därifrån till att göra slag i saken är steget på tok för långt. Jag skulle behöva en idespruta att umgås med ibland, som skulle smitta mig med basilusker fulla av kreativitet. Som idag, vad gör man med två jyckar när det är fyra snåla grader och regn ute, hundarna har meddelat att de inte går nerför trappen utan ringlar ihop sig ovanpå sängöverkastet? Pinnar eller bollar hjälper inte...jag får väl lura dem med godis! Ha en fin måndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack Paula! :)
      Det var nattens undermedvetna krafter som gjorde det, tror jag. Jag vaknade med idén och då är det bara ett genomföra det.
      Jag skulle göra som jyckarna, ringla ihop mig ovanpå sängöverkastet och sova mig förbi det eländiga vädret. Vem bryr sig om pinnar när man ändå kan ha det skönt. Ja, godis får nog fart på dem, men få se om du får dem nerför trappan? Lycka till Paula! <3

      Radera