fredag 22 juni 2018

En glad midsommar!



Här stormar och regnar det så det står härliga till och vi sitter här på insidan och har det bra.
Nej, jag tänker inte klaga på vädret. Regnet är så oerhört behövligt som det bara kan vara.
Och midsommar blir det likväl även om firandet blir inomhus i år.

 

Vi har snart allting fixat och klart för vernissaget den 24 juni och för att öppna caféet den 25 juni.
Nu är det slutarbetet som väntar.

Mera om allt detta efter midsommar!

Ha en riktigt fin midsommarhelg alla!





Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 18 juni 2018

I torrtid...


   Djuren har det tufft nu när allting är så torrt. 
   Här om dagen hittade jag en död liten ekorre i  vattenbunken vid ena husknuten. 
   Det första lätta regnet som kom fyllde bunken till hälften. (taket är stort)
   Och hur den nu bar sig åt den lilla i jakten på vätska, så drunknade den. Troligen kunde den
   inte ta sig upp till kanten.Troligt är det också att den fallit ner från taket
   genom stuprännan rakt ner i bunken.
   Vi hörde ett märkligt svepande ljud på insidan och vi letade efter vad som hade orsakat ljudet.
   Men inte förrän nästa dag förstod vi var ljudet kom ifrån.

   Nu har det gamla kärrhjulet kommit till användning som frälsarkrans.
   En pinne finns att klättra på utifall att en olycka åter skulle vara framme


   Samma sak är det med vattenkannorna.
   De har nu fått krukfat till lock efter att en liten fågel drunknade i en av dem
   i jakten på vätska. Synd att alla skålar och pytsar som vi har lagt ut för alla som rör sig i naturen
   inte hade upptäckts.
   Nu är det väldigt viktigt att hjälpa till med att det finns vatten. Alla behöver vatten.
   Vi fick ett litet regn igår kväll på 2 mm. Ack så ljuvligt men ack så lite

   Idag var allting kruttorrt igen. Vinden torkar ut allting på nolltid.
   Men nu har jag förstått att midsommaren kommer med sedvanligt väder i form av
   hård blåst och regn.  Törs jag säga halleluja med tanke på regnet.
   Regn kom, regn kom!
   Man kan dansa runt midsommarstången i regnväder också.
   Vad passar bättre än att sjunga små grodorna, små grodorna då?



   Vid femtiden i morse fick jag ett lätt sendrag i ena foten och måste upp för att få det avhjälpt.
   "- Är du också uppe?" tycktes steglitsarna säga när jag tittade ut genom fönstret.
   Därute var det full fart på ätandet. Många fåglar samsades och icke samsades om frön
   och talgkorv. Nu formligen sprutar det ut fågelungar ur bona..
   ( bilden är lite suddig, men det förstår ju vem som helst att den inte kan bli annat,
    när fotografen inte var ordentligt vaken. Hon hade ju inte gnuggat sig i ögonen ens)
    Jag kröp under täcket igen efter en stund och somnade som ett barn.
    Klockan nio vaknade jag! Så en människa kan sova!


            En myra klättrar på vår kakelugn...
            Uffes myra har använts som väderleksspågubbe en gång i tiden
            Fråga mig inte hur. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att en metalltråd
            har suttit i myrkroppen som har hängts upp under taket. Vid olika väderleksändringar
            har myran rört sig än hit och dit och alltså fungerat som en barometer.
            Nu när den har pensionerat sig får den klättra på vår kakelugn.
            Vädret blir som det blir i alla fall.
           


   Det är tomater på gång! 
   Jag som var så sen med att så tomater i år har lärt mig någonting nytt.
   Jag behöver inte alls ha bråttom med att få fröna i jord. I slutet av mars räcker gott och väl


      Snart har vi egna slanggurkor. De är på gång!


    Nu just ser stora växthuset väldigt luftigt ut.. Om en månad gissar jag att det ser ut som en djungel
    där inne. Trenden tycks vara att det ska vara cirkelformat och runda bollar i år.
    Jag köper ingenting till trädgården annat än några säckar eko-jord.
    Det är faktiskt riktigt roligt att ta vara på och använda sådant som man normalt skulle kasta
    bort eller föra till återvinningen.  Det mesta får "leva" så länge det går.
    Jag utmanar mig själv på det sättet och försöker skapa något av det som finns tillgängligt.


  
    Nu är det slut på sparrisätandet för vår del. Den får växa sig hög och bli vackert grön....

 
    Den nästsista doftpionen (luktpion) har slagit ut. I år går allt så fort..

  
    Snart är också doftpionens saga all för i år. Underbart är kort!



   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

torsdag 14 juni 2018

En salig blandning


    Det låter nästan som Fazers bästa! En salig blandning.
    Fast det är ännu bättre.
    Jag befinner mig  i Malaga igen och i bilmuséet.
    Mitt eget lilla veckotema plägar bli rätt så långt.
    I nuläget har jag möjligen hunnit halvvägs, kanske inte ens så långt

    Den här veckan börjar jag med att visa en oerhört vacker dress och en speciell bil.



    Lite grann från sidan om, så ser man dressen bättre.
    Den är italiensk med basen i Frankrike och designerns namn är Nina Ricci. 
    Nina var vän med Andy Warhol, vilken gav henne inspiration till  denna luxuösa dress. 
    Uppriktigt sagt så visste jag inget om detta, men jag kan läsa innantill. 😊
    Tack och lov så är det mesta på muséet väldigt informativt. 
   
    Men bilen då?, undrar kanske någon. 
    Det är en Lancia, också italiensk, årsmodell 1939, handdesignad.
    ( V8 82 hp, 3000 cc, modell Astura) 
    Pininfarina säger det mesta, bäst att ni läser själva om intresset finns.

   


   En hel radda med hattaskar fanns det också där bland alla läckra kläder och bilar.


   
    Rosafärgade märkesväskor  (+ en vit) fanns också. Lite slarvigt och charmigt 
    låg de i en enda hög  på golvet.  

  



    Det här är en Cord
   (  från USA, årsmodell 1937, V8 170 hp 4700 cc 812 Supercharged)
    Bilen är designad av Gordon Buehrig, den bästa designern under den tiden då det begav sig.
    VIP-människor köpte den och körde den, bl.a. Amelia Earhart och Tyrone Power. 
  

    Jag är inte alls intresserad av vem som har haft råd att köpa de här bilarna...
    men ofta finns just den typen av information vid bilarna som man går förbi på museét.
    Tydligen betyder det mycket för många besökare
    Och visst, när  jag ser på bilen här ovan kan jag ju tydligt se hur Tyrone Power startar den och
    drar iväg. Till det behövs verkligen inte mycket fantasi.


    Ganska nött är den, skönheten.

  

Kvinnlig fägring hörde också till i bilvärlden.
Det går inte att ta miste på det för nästan till
hundra procent så är det en feminin docka
som står bredvid bilarna.
I och för sig är det förståeligt, för de är ju vackra
men personligen tycker jag att det kunde vara
trevligt att få se hur männen klädde sig på den här tiden också.

Klänningen har burits av Amelia Earhart .
Jean Patou´s namn nämndes i sammanhanget
men mina anteckningar var lite för otydliga.
Jag kunde faktiskt inte läsa vad
jag hade skrivit. Hujedamej, men antingen
är det Jean Patou eller Christian Lacroix som har skapat klänningen. 
Snygg är den som bara den i vilket fall som helst.




 En bil från en annan tid har smugit sig upp bakom den vackra dressen



   En blågräddvit Panhard et Levassor
   från 1938 ( Frankrike) finns med i den
   fina samlingen. ( 6 cyl. 75 hp. 2900 cc.
   Modell X77 Dynamic).

   Kallad " The Noon Devil".
   Äkta art deco-stil, med en unik kuriositet,
   ratten finns i mitten av bilen




 

     Klicka på bilderna så kan ni se klänningarna bättre...


    Tre vackra lampor

  


   Den här gången avslutar jag inlägget med en soffa och några väskor.
   Få se vad jag hittar i arkivet inför nästa veckas vintagetema. 
   

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


tisdag 12 juni 2018

Förebilden Ferdinand

Ja, han är min förebild, tjuren Ferdinand.
Jag försöker att vara som honom en stund varje dag och
för  min inre syn ser jag hur han sitter under korkeken och doftar på blommorna
istället för att vara på en arena och stångas med dumma tjurfäktare.
Så klok han är som förstår att livet går ut på någonting helt annat än att hålla på med sånt.

Jag har ingen korkek men jag vandrar omkring i trädgården, när jag behöver räta på ryggen
efter alla möjliga övningar som kroppen utsätts för i det här anarkistiska paradiset.

"Petunian Pia Berta Gunilla" , kärt barn har många namn som ni vet..

  Doftar gör hon inte "Pia Berta Gunilla", men ack så vacker hon är och så stor.
  Hela stora bykgrytan från källaren och skoltiden är proppfull av skönhet (och kompost förstås).
  En enda stor planta är hon.


    Däremot är den här skönheten, som fortfarande står i knopp mycket väldoftande.
    I all synnerhet  mot kvällen till.
   Jag säger doftpion, för luktpion kan ju inte dofta så gott tycker jag...
   Vilken dag som helst kan jag visa hur vacker "Alice" blir.
  



   En dag till eller så, så har bondpionen gjort sitt för i år vad gäller blomningen.
   Men som den har levererat under den sommarfagra maj månad och juni (så här långt)!


   Det som återstår ligger på marken i väntan på förmultning. Maskarna får hålla pionkronbladsfest.
   Just nu tror jag att maskarna är i Kina. De visar sig inte i den här torkan.
 
 


    Märkligt nog så blommar den stora vallmon fortfarande. Många av dess blommor har slängt av
    sig kjolarna men många är fortfarande i knopp och många har nyss dragit på sig de vackra
    flamencokjolarna som frasar så mjukt i vinden.  Om en vecka är det säkert slutdansat för i år.

   

   Nu undrar förstås någon av er hur det har gått med bönorna?
   Om det är Big-Ann eller jag som har "vunnit" kampen ?


    Skulle ni se mig nu skulle ni se hur jag ler med hela munnen....
    Som man kan se av bilden så har bönorna faktiskt kommit upp i år.
    Big-Ann har inte ätit upp dem.
    Några fick hon i sig men de flesta lyckades ta sig livslevande förbi fasannäbben.
    Bakom den vita duken som ligger över jordgubbarna,
    ( för att hon inte ska äta upp dem heller, det ska vi göra)
    så ligger reserv/garderings-landet med bönor
    och faktum är att också de har klarat livhanken.
     Men jag vaktar och vaktar- för Big-Ann vet man  aldrig var man har.
    I år har nog bespetsat sig på persilja verkar det som för en tredjedel av den bädden
    sprätte hon  allsköns väg här om dagen.
    Nå, persiljan kommer nog igen men inte där den såddes.


         Tänk om hon skulle tycka om kvickrot istället! Då slapp jag rensa bort den ur landet.
         I fjol när jag var sjuk (borrelia) så blev det lite si och så med ogräsrensandet.
         Det märks i år, så jag har gjort rena djupdykningar för att rädda örtalandet i nordvästra övre
         hörnet på landet. Operation förändring är på gång men den operationen blir lång.
         Åtminstone varar den till nästa vår.


         Jag springer ( i skön takt) mellan alla hötappar som finns.
         Dagarna flyger iväg och fastän det finns hur mycket som helst i förberedande syfte att göra
         innan vi öppnar för säsongen, så hittar den här kvinnan på saker som inte alls har varit
         planerade och som det egentligen inte finns tid till.
         Men när ilet kastar sig över en så måste man ta vara på det.
         Kvinnan konstaterar högt att tid är det enda vi har.
 
        Några vätteväsen måste plötsligt skapas
        och bli klara innan utställningen som snart har vernissage.

        Ja, vad är nu ett vätteväsen för någonting då?
        Uffe som är pragmatisk av sig kallar dem till vårfågelspöken.
        Och jag skrattar, för det är ju precis det de är.

        Så där nu visade jag ett litet smakprov på vad som komma skall.
        Snart kan jag visa mycket mera.

       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

lördag 9 juni 2018

Modellstad


   Jag har förstås besökt Mariehamns museum redan ett antal gånger, men likväl är det
   nästan alltid som att göra det på nytt. Det finns så mycket att upptäcka i staden Mariehamn
   under 1920-talet.


   Mycket har ändrat och nästan till oigenkännlighet, mycket har försvunnit sedan den tiden.
   Givetvis, så är det alltid. Tiden talar sitt språk över allt.

   Det ska nästan alltid hända något för att det ska hända något...
   Ni kanske förstår vad jag menar.
   I alla fall så blev en grupp pensionärer i M:hamn medvetna om värdet av sina byggnadsskatter
   när man började med omfattande rivningar av gamla hus under 1960-talet och kulmen
   kom när det anrika Societetshuset fick ge plats åt Självstyrelsens parlament
   och ämbetsverk år 1975. Av det gamla Mariehamn fanns nästan ingenting kvar...


   Tiden gick men i december 1987 fick man ändan ur vagnen och en grupp som kallar sig
   Nybyggarne påbörjade arbetet med att åskådliggöra hur staden mellan Västerhamn och
   Österhamn hade sett ut på 1920-talet.  En miniatyrmodell av bebyggelsen från tiden har
   byggts upp under drygt trettio år. Imponerande, storslaget och allt är gjort på frivillig grund

   Många, många timmar har lagts ner på modellstaden, mycket forskning har gjorts, många
   frågor har ställts till människor som fortfarande kunde komma ihåg hur det var en gång,
   gamla fotografier har synats från kant till kant medan staden har vuxit fram genom
   flitiga och skickliga händer.


 
    I  huset ovanför här i bild bodde jag för 18 år sedan, innan jag flyttade till Geta. Ingången
    var densamma som då under 1920-talet, den lilla verandan var en fin plats att vara på...
    Under "min tid" mellan åren 1996 - 2000 var huset vitt och hade grönt tak och allting
   var mycket lummigare. Mariegatan 14 är adressen. I kärt minne bevarad.
   Mitt barndomshem på Köpmansgatan 12 finns det ingen modell av, för huset byggdes i slutet
   av 1940-talet och nu finns inget kvar av det längre...


    Mer än 600 byggnader har byggts i en skala där 1 m motsvaras  av 1 cm.
    Husens många detaljer, stadens och gårdarnas planteringar, inplacerade människor, djur, fartyg
     och bilar gör stadskopian levande och unik.
    Modellen som är inrymd i 11 stora vitriner invigdes 5 juni 2016.


   Museets målsättning är att bidra till att öka lokalbefolkningens och hit-resandes intresse för
   Mariehamn och dess historia. Dit ska ni gå bästa läsare när ni besöker Mariehamn.!
   Adressen är Ålandsvägen 42, under Mathis Hallen i före detta restaurangen Sabina.

  Som vanligt finns det precis hur mycket som helst att skriva om alla eldsjälar som har brunnit
  och fortfarande brinner starkt för den här modellstaden, men jag avstår av det enkla skälet
  att det sist och slutligen är modellstaden som Nybyggarne vill att folk ska se och beundra.
  De själva håller sig gärna i bakgrunden. Många finns inte kvar av dem längre och de söker
  om inte precis med lykta och ljus men ditåt i alla fall, yngre förmågor som vill komma med
  i gemenskapen och så småningom också ta över när de själva inte finns kvar längre.


  Jag återkommer hit igen, men idag visar jag vårt parlament av idag, där Societetshuset låg ända
  fram till år 1975,  med anledning av att vi firar vår Självstyrelsedag. Vi närmar oss 100 år..
  Idag var jag dit på en mottagning där det delades ut förtjänstfulla medaljer, samt arbets- och
  kulturstipendier. Det var fint att vara med på ett hörn som inbjuden åskådare.
  Ett bra sätt att fira vår självstyrelse på.


   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

torsdag 7 juni 2018

En liten sväng in på bilmuséet



Så var det åter dags för mitt eget lilla veckotema....
Jag tar klivet in på bilmuséet i Malaga igen och hoppas förstås att någon av er som brukar läsa min blogg också kommer med för att beundra alla vackra bilar och kläder

 Idag blir det USA som blir först med att visa upp
 en väldigt vacker Studebaker från 1931.
( 8 cyl. 80 hp, 4100 cc, Model FD Commander")


Det här är en typisk amerikansk bil som man kan
se i många Chicago- gansterfilmer.
Det händer sällan att jag ser en sådan film, kruka som jag är när det gäller gangsterfasoner, mord och pina.
De är ju inte snälla precis de där film-killarna i de snygga bilarna. Och om jag mot förmodan skulle se en film av det slaget så sitter jag helst med en kudde till hands
så jag kan gömma mig bakom den
när det hettar till på filmduken.




Uffe har aldrig förstått det här, för" Morden i Midsummer" klarar jag av att se,
konstigt nog, men visst hittar jag på annat när det drar ihop sig till själva mordet.
Då måste jag gå på toaletten eller blir törstig eller så...
När de väl är  mördade, offren, så är allt ok.
Då följer jag noggrant med i det polisiära arbetet
och försöker räkna ut vem som är mördaren.
För det mesta är det den personen som verkar mest oskyldig.
Ofta en kvinna, vilket förargar mig lite grann, för sååå blodtörstiga
är vi ju inte som vi framställs som i filmerna.

Stackars Studebakern, den kan ju inte hjälpa att jag är som jag är.
Snygg är bilen i alla fall och man måste inte vara gangster för att köra en sådan. Förstås.  :)
Bilarna var mycket bra och komfortabla medelklass- modeller.
De var mycket populära, år 1915 såldes 45 000 Studebakers och 239 000 st år 1949.




                 Apropå kvinnor så ....
                 Den stora målaren Sonia Delaunay, kallad Unic, var också en fabriks-designer.
                 Till vänster i bilden ovan kan man se hennes unika sjal, vilken hon klädde sig
                 i medan hon levde i Madrid.....
                 Jag visar också den vackra bilen i bakgrunden,
                 som jag skriver mera om i slutet av inlägget,
                 kappsäckar högt travade  och en annan klänning
                 som inte alls har med Sonia Delaunay att göra.
                 Bilden bara blev så...

                 

    Bilen ovan på bild har hon målat, vilken är liksom hennes namn, unik.
    Bilmärket heter Unic, är fransos och  årsmodell är 1924. ( 4 cyl. 9 hp, 1900 cc. Modell 1,3.
    Bilen är en tribut till Sonia Delaunay, som var den första målaren som någonsin dekorerade
    bilar på tjugotalet. Som den stora franska artisten som hon var, med egen utställning i Louvren,
    blev hon trendsättare för målade bilar som fortsätter än idag.




    Jag fotograferade ett fotografi av henne bredvid bilen Unic. Hon var född i Gradizhsk i Ukraina 
    år 1885. Hennes make, Robert Delaunay, var också målare och designer och liksom Sonia, 
    så målade han modern konst med mycket färg,  abstrakta konstverk.
    Hon var en mycket kreativ och profilsättande konstnär inom det textila. 
    I Madrid mötte hon den stora koreografen Diaghilev, med vilken hon designade kostymer för den 
    ryska baletten. 
    Hon levde i Spanien från 1915- 1920 och blev fascinerad av den Andalusiska flamencon och 
    de rörelser som uppstod i de färgfulla kläderna som passade så bra till rytmen i musiken. 
    Det finns mycket mera att berätta om Sonia och hennes stora fascination av flamencon och vad 
    den förde henne till. Hon kallades the "Queen of Art Deco". 
    Hon dog i sin ateljé i Paris den 5 december 1979. 



   Veckans sista bil blir den spanska Hispano Suiza från 1923.
   ( 4 cyl. 59 hp, 3000 cc, Tipo 30)
   Hispano- Suiza var ett spanskt företag  som tillverkade luxuösa racerbilar.
   Titta på klänningarna också, gott folk.
   Bilen på bilden, hittades via olika vägar, av museiägaren (som äger alla bilar och saker där!!!)
   i Barcelona.  Den presenterades i Paris år 1919.

 ****************
  Idag får det räcka så här långt.
  Jag har tvättat 24 fönsterrutor och fortfarande har inget regn fallit...
  Om jag hinner så tvättar jag lika många till i morgon.
  Men först ett välbehövligt fotbad.

  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska.