fredag 30 december 2016

Ett nyårsbeslut

Den senaste tiden har mitt bloggskrivande varit lite si och så
Jag vill skriva men får inte till det riktigt
Men så är det kanske med oss alla i bloggosfären? Det är litet on and off.
Ibland känner jag att jag ska lägga ner bloggen, men så blir det inte
Skrivklådan kastar sig över mig, det vet jag och då är det ju bra att ha bloggen


Besök i trädgården

Konstigt nog så tycks tiden inte räcka till fastän jag har mera tid än vanligt. ??
Vi har lagt ner catering- bageri-och  kursverksamhet samt översättningsarbetet
det här året och har "bara"  vårt Sommarcafé förutom hantverket kvar.
Som det är så städar jag fortfarande undan senaste sommar och har också påbörjat
inkommande sommar. Det är en ständig rörelse där allt går in i varandra
som ständigt svallande vågor
Det är sällan havet ligger spegelblankt
Naturligtvis är jag själv upphovet till vågsvallen, för har jag inte något att göra så hittar jag förstås
på något att göra. Det där känner nog de flesta igen



Jag tagit mig an ett lite speciellt projekt.
Jag renskriver en brevsamling som är flera sekler lång
och som upptar en hel del av min tid och mitt intresse.
Allt ska vidare till Folkminnesarkivet så småningom
Som det är nu så har jag inte ens behov av
att läsa böcker.
Jag läser kulturhistoriskt intressant text istället samtidigt som jag knattrar ner
allting på pränt. Det handskrivna ska renskrivas innan allt sedan sänds iväg.
Nej, jag berättar inte mera än så.
Just nu


Vi ska förstås ha en utställning nästa år igen i Gula salen i vårt Sommarcafé.
Arbetsnamnet är "en salig blandning" och den inrymmer både olje- och akvarellmålning,
marinbiologi, hantverk och en hel del till.
Den växer själv under tidens gång....visar oss vägen.
Jag brinner för att få sätta igång, att få till det snyggt, spännande och informativt i Gula salen.
Utställningar tar tid att sätta upp. Mycket mera än man kan ana
Nu är allt i planeringsskedet men på god väg att påbörjas


Jag ser tiden an med stor tillförsikt, verkligen.
Uffe kommer igen och bli bättre för varje dag som går
Här ska mera rehabilitering till med långa behövliga dagsvandringar och annan träning därtill

Men jag har tagit ett beslut!
Jag tar bloggpaus/ Internetledigt fr.om. idag, nu i nyårstid och återkommer när det åter känns
som jag vill att det ska kännas när jag bloggar.
Vi ses här igen om någon månad eller så.

Tack för året som har gått alla ni som brukar läsa Pettasblogg!
Nu önskar jag Er alla ett gott slut och Ett Gott Nytt År 2017!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 

ps. E:posten kollar jag alla dagar :) 

fredag 23 december 2016

God Jul!




                 
           En God Jul tillönskas alla bloggläsare! 
  

söndag 18 december 2016

Beda

Alla segelbåtar som låg vid kajen och vid bryggorna tycktes guppa till lite när Albin i tidig sommarmorgon
ropade med torndörsstämma:  " Kleba- Beda är här!" Vakna!
När man i semestertider sover sin skönhetssömn i allsköns ro och abrupt blir  väckt
av någon som varken behöver megafon eller annat för att få ut budskapet än sin egen röst
är det lättgjort att man ramlar ur kojen eller gör en häftig rörelse.....
Segelbåtarna som låg som radade sillar neg till, lite hur som helst.
Det såg ut som om de hälsade lite blygt godmorgon till varandra

Det var en syn som jag fick uppleva nu och då när jag anlände med bröd till ÅSS-båthamn,
sommaren anno 1988, året då det var Tall Ships Race i Mariehamn.
Den här dagen, 24 juli, skulle Albanus, den nybyggda galeasen, sjösättas.

Så småningom dök det upp huvuden här och där ombord på båtarna, några män steg i land och
kom gnuggande sömnen ur ögonen och med håret på ända till bänken där jag satt och sålde frukostbröd.
Snart tog det färska brödet slut, några paket Segelmakarins knäckebröd blev över. De låg kvar i en av
brödkorgarna med en rutig duk i rött och vitt över sig.

ÅSS-gästhamn. Bilden har jag "lånat" från Internet

Albin som var hamnvakt och skötte om det mesta i ÅSS-gästhamn satte sig ner bredvid mig en stund
innan det var dags för min del att dra mig hemåt igen.
Det var min stund på dagen att få sitta med honom där och filosofera över smått och gott

Den här dagen skulle visa sig bli annorlunda.
Vi fick sällskap, Albin och jag. Mannen som kom var bekant med Albin sedan länge. Hans motorbåt låg en liten bit bort från oss. Han och hans fru skulle vara med om festligheterna som gick av stapeln de här dagarna.  Om jag minns rätt hette han Törnqvist. Hur som helst så satte han sig ner på bänken
bredvid mig och Albin satte sig på en stol bredvid.
En viktig uppdatering: Jag fick uppgifter om mannens riktiga namn. Han heter Lasse Törnblom och är i nuläget 92 år. Tack Inga-Britt! 

Så blir det som det blir ibland när man får en förnimmelse om att man är delaktig i något riktigt stort.
Törnblom berättade att han som ung pojke hade varit med ombord på den sista seglatsen med fyrmastade barken Viking *
Han berättade mycket mera än vad jag kommer att återge här, jag minns inte ens
allt längre, men han nämnde ofta John.
Albin tittade lite menande på mig och gav mig sedan en blink med ena ögat, men sade ingenting.
Vi lyssnade och Törnblom berättade och berättade.
Hans båda åhörare var idel ädel öron. 
 - Jag kommer aldrig någonsin att glömma John, sade han igen. Han var en klippa för mig och som en far.
Jag visste förstås vem John var vid det laget men det kände inte Törnblom till. Hur skulle han veta det?
Albin visste, därav blinkningen.

John

Törnblom fortsatte med historier som jag hade hört förut, men som jag hade tagit mer eller mindre som skrönor och lite skryt, men den ena efter den andra stämde överens med det jag redan hade hört.
Törnblom hade varit med när allt detta hände och här satt han och blev en berättande bro till
allt som var en gång och också en bro till mig från någon som hade varit mig väldigt kär.

John hade blivit änkling, hans fru Erika var död.
John var trött, sorgsen och hade nämnt att  han gärna hade dött han också; att han hade fått gå tillsammans med Erika istället för de två barnbarnen som också lämnade världen under samma vecka som Erika.
Det kändes så orättvist.

Att John hade haft mycket stor betydelse för Törnblom, gick inte att ta miste på. Han var tårögd
när han berättade. Jag insåg att jag inte kunde fara hem den tid jag hade tänkt mig. Jag ville höra mera, om allt jag redan hört, men nu fick bekräftat. Allt stämde. Jag fick veta en hel del annat också som jag inte
hade hört tidigare.
Det var verkligen en livets förunderlighet att vi satt där han och jag tillsammans på bänken.
Han pensionär, jag inte fyllda fyrtio år än.

Så blev det tyst, ingen av oss tre sade någonting. Luften kändes tät men samtidigt befriande
Jag hade varit  nära någon som hade betytt väldigt mycket för mig
Efter en stund böjde jag mig ner och tog upp ett paket knäckebröd och gav det åt Törnqvist
-"Här får du något av mig som tack för allt det du har berättat! Jag hade tårar i ögonen.
 Albin strök bort något vått ur ögonvrån med ärmen.
Törnblom tittade länge och väl på bilden på paketet som han höll med båda händerna.
Han såg nästan förskräckt förvirrad ut när han utbrast -"men det är ju John! "


Segelmakarins knäckebrödsetikett. Från början var det tänkt att det skulle heta Segelmakarens men Totto Eckerman som ritade av fotografiet på min farfar tyckte att det var vitsigt att skriva Segelmakarins, då fick han in lite åländsk dialekt och också mitt namn i det hela. På den tiden fanns förstås inte Eko-märkningarna


Då berättade jag att John brukade kalla mig lilla Erika,
för att jag liknade så mycket på min farmor
och att barnbarnen som han hade nämnt var mina syskon Erik och Anna.
John var min farfar, sade jag och gav honom en kram.
Törnblom steg upp, mycket, mycket rörd och sade att han måste gå till sin båt
men att han skulle komma tillbaka.

Han kom inte tillbaka, han klarade inte av det, sade hans fru som kom till Albin och mig där vi satt och väntade. Hon tackade med hälsningar att det knäckebrödet han hade fått skulle aldrig någonsin ätas upp.
Det skulle ramas in och hängas på väggen och där skulle det hänga så länge han levde.
Jag blev också inbjuden att komma och hälsa på dem till Korpo, där de bodde.


Jag tog upp de resterande paketen av Segelmakarins knäckebröd och gav dem till henne.
- " Ta de här då istället och ät dem! " Jag log, hon log och Albin log. I båten satt Törnqvist, mycket tagen.
Han kände att han hade fått en hälsning från någon som hade haft mycket stor betydelse för honom,
jag kände det precis likadant.
Mitt i vår vardag hade vi känt vinddraget från en evigt svävande Albatross **

Idag, den 20 december har jag fått en artikel om den Törnblom som jag träffade vid ÅSS
Artikeln är på finska.

Jaha, vad har då Beda med det här inlägget att göra?
Väldigt mycket för min del. Det var jag som blev kallad Kleba-Beda av Albin.
(Kleba är ryska och betyder bröd.)

De andra som deltar i Veckotemat som i december har Tove som rubriksättare hittas här:
Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla


*   Alltsedan 1951 finns Viking i Göteborg och fungerar som sjömansskola.
** Det sägs att när en sjöman dör finns hans själ
    under södra stjärnhimlen i form av en evigt seglande albatross.
    Albatrossen är sjömännens trogna följeslagare

 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

onsdag 14 december 2016

Att BIDA sin tid

Det är så jag tänker när jag ser veckans rubrik Bida,  som Tove har givit oss att skriva om.
Det finns många synonymer till ordet bida men jag överlåter åt läsaren av denna blogg att själv
googla om intresset finns. För min del handlar det om att vänta ut någonting när jag ser ordet.

Så måste det ju vara för ett litet frö, eller ett större frö, storleken spelar ingen som helst roll
Förmodligen tänker inte fröet som jag tänker, det bara blir någonting om det bara kommer
i jord och får lite vatten på huvud och fötter nu och då.
Väntan är förstås min högst personliga, men
som vanligt upplever jag att allt är väsensartat.
Någon form av intelligens måste ju allting ha?

Nähä??
Protester???
Protestera bara, jag tänker som jag tänker och som jag mår bra av, i alla fall! 😉

15-åring i dagsläget

Jag känner ju att jag har goda relationer med det mesta som växer.
T.ex vår enbuske vid köksingången. Den har verkligen bidat sin tid i många år
här hos oss ända från det att den var två barr stor. 
Vi såg den lilla plantan när den var riktigt nyfödd och en sådan kan man
bara inte rycka upp, ett oskyldigt litet "Två-barr" som enbusken döptes till.
Nej det går då rakt inte.
Vi pratade med vårt lilla "Två-barr" och berömde det när det blev flera barr högt.
Vi ville ju ha en enbuske vid vår trappa och så fanns den där en dag:
- "Hej, här är jag !  "😀

Två-barret i knopp, sina egna och någon annans

Sen blev Två-barret en liten fin buske,  jämn och fin.  
Vi nickade förnöjda och klappade Två-barret
i förbifarten nu och då.
Sen hände något. Två-barret kom i trotsåldern!
Den lilla enbusken slängde med armar och ben
åt alla håll och kanter så det inte såg riktigt klokt ut.

Grannarna som också såg trotset, berättade att man kunde klippa enbuskar så de blir riktigt fina.
Uffe tog fram sekatören och klippte av lilla "Två-barret"  nästan på hälften
och jämnade till armar och ben lite här och där.
Enbusken såg nästan stympad ut.

Vild och busig och med många kompisar runt sig.

Oj, stackars "Två-barret"!
Men det tog inte länge innan busken åter hade vuxit sig jämn och fin och hög igen.
När Två-barret kom i yngre tonåren fick det mera eller mindre stora fötter, sådana där
som snubblar överallt, armar som hängde och slängde och en stam/kropp som stretade hit och dit.
Då klippte Uffe till igen och jag tog till andra förbindliga åtgärder
och drog ett tjockt snöre om allt det stretande, varligt förstås men bestämt.
Det är bra med gränser när man är tonåring.

Två-barret har en kompis som slingrar sig runt omkring och överallt och som blommar så klematisvackert i början av sommaren. Ibland vill kompisen ha lite näring och givetvis får Två-barret suga i sig lite samtidigt.

Nå, tonåringar bidar kanske inte sin tid i meningen att vänta ut någonting.
Nu är "Två-barret" fortfarande tonåring, ca 15 år gammal och börjar visa
tydliga tecken på att ta sig egna vägar igen.
Det är där vi befinner oss nu.

Nå, nu i juletider hänger vi upp stjärnor och säkert lite till innan julen är inne.
Två-barret tycks förnöjt trots en viss tydlig trots.
Men det är som det ska. Vi bidar vår tid både Två-barret och vi.

Så här kan det gå, jag tänkte faktiskt skriva om halloweenpumpan i vårt köksfönster,
från frö till slutstation i kastrullformat, men
Två-barret tog över, precis så där som bara en tonåring kan.

De andra som deltar i veckotemat är:

Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska



söndag 11 december 2016

Plastad frotté

Vi slötittade på ett fredagsprogram i tv-n med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert
som handlade om möblering genom decennierna. Ungefär så.
Fredrik talade om plastad frotte´ och jag befann mig plötsligt ligga dubbelvikt
av ett nästan hysteriskt skrattanfall. Uffe tittade med förskräckt, förvånad
blick på mig.


Jag har säkert berättat det någon gång för flera år sedan
men tar en repris! 
Det var julen då jag fick en märklig julklapp av Kurre i grannhuset.
Vi gav alltid julklappar åt varandra, han och jag.

Jag kommer ihåg att jag satt med benen vikta under mig på golvet vid granen
när jag öppnade paketet . Jag var kanske åtta-nio år.
Mamma var lika förundrad som jag över innehållet, vi förstod inte riktigt vad det skulle vara till,
men så småningom efter en del uteslutningar visste vi vad det egentligen var.
Fortfarande lite förvånad över gåvan i laxrosa färg, gav jag den till mamma
som kom på att hon hade behov av den följande dag.
Men det var något som inte stämde.....


På jul annandagen kom min bästis Kurre på besök och vi donade som vanligt på med böcker, pussel,
spel och liknande som vi brukade göra när vi träffades under jullovet.
Efter några timmar steg Kurre upp för att gå hem och precis innan han öppnade ytterdörren
frågade han vad jag tyckte om hans julklapp. Mamma stod i dörröppningen bakom mig och
jag skulle just berätta att den hade kommit i användning redan,
när han sade att han hade köpt en likadan åt sin mamma
och att hon redan hade lagt den på toa-stolslocket!

På något sätt klarade jag mig ur knipan, det uppstod ett märkligt stillestånd,
jag kunde knappt andas och vågade knappt titta på mamma
som hade fått en alldeles speciell glimt i ögonen.
Kurre gick ut och hem, jag vände mig om och mamma och jag kastade oss storskrattande
i varandras armar.
Vi kunde inte sluta skratta......pappa skakade på huvudet åt oss men böjde sig åter över sitt korsord,
muttrande någonting om dårfinkar

-- Undra på att håret inte torkade, kväd mamma och så skrattade vi igen så vi kiknade och tårarna rann.
Hela juldagen hade mamma gått med toa-locksskyddet på huvudet över papiljotterna.

Det var just det som inte stämde.
Ett papiljottmössa var det definitivt inte, så plastad som den var.
Nej, vi berättade det aldrig för någon.
😂
Men vi lade julklappen på den plats den var ämnad för

Aldrig någonsin har jag sett en sådan, plastad frottéhuva efter detta.
Kanske det inte bara var hos oss den kom till fel användning?


 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


torsdag 8 december 2016

Små vackra ting

Jag vill absolut visa er några små vackra ting från det Arkeologiska museét i Gamla stan
i Rhodos stad på Rhodos

Små oerhört vackra alabasterflaskor, i användning någon gång anno 600-500 före Kristus.

Tveklöst är att det här får igång mig, min fantasi tar fart, jag ser människor och platser från förr i tiden
och jag njuter av skönheten i de mycket gamla sakerna som en gång användes
i någon annans vardag



  Utan tvekan är de oerhört vackra






Till och med det som inte är helt och hållet helt
är fullkomligt, alldeles 
förtjusande på sitt eget sätt.





   Så är det bestämt även med de små amfororna här ovan



    Definitivt, så är det ofrånkomligt,  helt säkert och utan tvekan,
    samma sak med de här också


Demeter o Persephone

  Här stannade jag till lite extra. Demeter är ju märket för biodynamiskt odlade produkter
   Det kändes nödvändigt för mig, att jag obetingat behöver ta mig tid att läsa på och lära mig
   mera om dessa personligheter. Då får jag en mera fulländad kunskap om dem även om jag vet
   att det finns obegränsat mycket att läsa om detta. Till varje pris vill jag veta mera



    Nåja, utan tvivel, jag tar kanske i lite väl, men obestridligen, så är min kunskap vad
    gäller Demeter inte fullkomlig. 😉Ovillkorslöst, så är det nog så


   En amfora blev lock till en amfora.Tvivelsutan, verkligt praktiskt


   En dam som simmar har fungerat som en sked för balsam, salva eller olja
   Man behöver nästan ha en obegränsad, ren fantasi för att  förstå användningen av föremålet
   Men tveklöst och säkert är att man gjorde så 600 år före Kristus.
   Fast riktigt tvärsäker kan man kanske inte vara helt och hållet.

   Nu tror ni nog att jag har blivit fullständigt förvirrad, men så galet är det faktiskt inte.
   Jag har, tveklöst bara lekt med synonymer till ordet Absolut som är veckans rubrik
   och påhittad av Tove.
   Varje synonym har jag gjort större och i  fetare stil.
   Exakt detta handlar det om och inget annat.


 
  De andra som också deltar i Veckotemat hittas här:

   Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

   Copyright:  Karin Eklund, Pettas ekologiska


söndag 4 december 2016

Julstädning?


    Nja, det är nog en överdrift om jag säger att jag julstädar....
    Jag skulle nog säga att jag advents-njuter istället
    Jag tycker om den här tiden innan jul
    Självklart tycker jag om att ha rent omkring mig men det finns inget måste
    att det ska skuras och fejas så hårtestarna står åt alla håll och kanter
    och jag själv blir stirrig
    Det har jag lagt bakom mig, den tiden är förbi för min del. 
   

    Jag hänger upp en adventsstjärna i några fönster, i andra står en adventsstake, i vissa finns inget alls
    som påminner om julen och bra går det också.
    Som ni ser på bilden ovan så har vi fortfarande både
    pumpa och squasch kvar att äta upp....
    I sinom tid blir det en stor soppa att avnjuta. Vi tycker om soppor.
  

    Julmaten är inte heller en stress på något sätt. Vi har inte några måsten
    De har funnits, jodå, men inte nu längre.
    Vi tar det som det kommer och som vi känner för
    Skinka?
    Vi vet inte om det blir en sådan i år, vi har inte bestämt oss,  huvudsaken är att vi har fisk på bordet
    och mycket grönsaker. En kålrotslåda, en sillsallad hör till...ja, det uppenbarar sig när
    vi kommer närmare julen.
    Man kan ju inte äta mera än man kan och julen är så mycket mera än bara mat


    I år har jag hängt upp en hel del stjärnor och flera lär det bli
    Nu när vi har lagt cateringen på hyllan och inte tar emot grupper längre så behöver vi inte
    pynta varken i cafeet eller i Gula salen
    Där råder fullständig semester från allting.
    Dörrarna är stängda dit, för att spara energi under vintern.

    Men pyntet finns förstås kvar och en del av det kommer jag att använda
    i vår privata lägenhet. Om än sparsmakat. Jag vill inte ha för mycket av det goda.
    Då försvinner det vackra, man får svårt att se trädet på grund av skogen.
    Det är de små detaljerna som gör det. 
    Julgran? Kanske. Troligen en liten en men man vet ju inte vad som flyger i mig ännu.
    Det är långt till jul
  

   Ljus vill jag ha, vill vi ha. Det får gärna finnas ljus lite överallt där vi är...
   Närmare julen vi kommer flera tar jag fram, precis på samma sätt som jag hänger upp stjärnor i fönstren.
   Nej, här kommer inte alla upp samtidigt, här kommer de upp pö om pö för att vara på plats när julen
   är inne. 







I det ena köksfönstret blir det grönt som gäller i år
De gröna flaskorna har jag hittat bakom
vedlidret.
De har poppat upp ur jorden som svampar,
när tjälen har lyft upp dem från den ursprungliga
soptippen som en gång fanns just där

 Det har varit en pärs att få dem rena, men
 de är så vackra i mina ögon
 så jobbet har varit värt att göra
 Tänk att de har klarat sig, att de är hela
 Det är nästan ofattbart



     Och på ytterdörren blir äpplena mera skalade för varje dag som går 😉
     Tydligen duger det med skumgummi i nattvistet också, till madrass kanske?
      
     Jovisst, jag kommer att göra en ny dörrdekoration, nån dag längre fram.

     I skrivande stund hörs tåget dra fram över trädtopparna, i hög bullrande fart!
     

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska