måndag 22 januari 2018

Sköna vinterdagar


    Ja, det har vi just nu.
    Lagom med snö och lagom kallt.
    Det vita lyser upp som kontrast till allt det mörka som har varit en längre tid
    Det piggar upp och ljuset återkommer lite mera för varje dag som går

    Ca ett hundratal gulsparvar förser sig med havre ur  kärven som vi fick till julen som gåva.
    Varje dag. 
    Det tog ett tag innan den blev välbesökt, så jag var snudd på att ta bort kärven.
    Jag trodde helt enkelt att det inte fanns ett endaste litet havrefrö kvar i den.
    Lyckligtvis så fick jag inte ändan ur vagnen och nu visar det sig att det
    finns mycket mat för de små bevingade att äta upp ännu. 


   Vid rådjurens matplats samlas de också, de gula flockfåglarna. Det var egentligen där
   de visade sig första gången för ett antal år sedan och sedan dess har de återkommit så snart
   vi har lagt ut havre åt rådjuren och gulsparvarna.
   Varifrån de kommer har vi alltid undrat över, men någon skvallrar tydligen
   Djungeltelegrafen fungerar. Vips så är de här!

   Gulsparven är en rätt vanlig fågelbordsgäst för övrigt.
   Den lever av insekter och frön men är en av få fåglar som äter havre.
   Jag skulle våga påstå att de älskar havre.
  
   Jag googlade på namnet gulsparv och fann följande skrönor om den söta lilla sparven:

"Trots sin skönhet och sitt beskedliga väsen har Gulsparven blivit föremål för mycket ovilja i många länder. I Skottland säger man att han har fans blod i sina ådror. Han kallas också för djävulens fågel, som varje morgon i maj får tre droppar blod från hin håle. Därför river man ner hans bo så fort tillfälle ges och barnen skriker så snart de får syn på honom. Över hela Skåne och delar av Småland och Halland har man trott att, flyger en Gulsparv över taknocken just då man stiger upp, och innan man fått lägga sängdynan till rätta efter sig, får man gulsot. För att få bot får man äta en stekt Gulsparv eller också koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket att ätas av fåglarna. Trots faran för gulsot har man dock överallt varit rädd om Gulsparven. I trakterna runt Lund ansågs det lika illa att döda en Gulsparv som att skjuta en stork. Fågeln kom också med ett glatt budskap varje år, ty enligt folktron var han den första fågeln som förkunnade vårens ankomst. I Danmark hette det, att när Gulsparven kom var det tid att så korn."

 Jag tröstar mig med att jag hade gulsot som nyfödd så jag klarar mig säkert om sparven flyger
 över vår taknock. 😏


  Fasanerna och koltrastarna hör till den dagliga bilden. Här är de och pickar i sig frön med jämna
  mellanrum.


       Sidensvansarna gjorde besök i dagarna två och lämnade mängder av visitkort i form av
       rosa blaffor på bilen. För första gången fick jag veta att man också kallar sidensvansen
       till silverklocka p.g.a. det plingande lätet. Själv tycker jag att de ser ut som små punkare


                                                  Blåmes, svartmes, talgoxe,
                                                  pilfink, domherre, steglits
                                                  och nötskrika kommer hit
                                                  varje dag



 
    Rost och snö är vackert eller hur?
    Förmodligen är det kontrastrikedomen
    som fångar ögat och sinnet


    Ja, till och med ett litet förfall
    av annat slag kan plötsligt  bli riktigt vackert

    I alla fall i mina ögon.
    Snart står man och rycker och sliter i allting
    som ska städas bort när våren gör sig mera
    påmind.
    Men inte än på ett tag.
    Tack och lov!
    Nu får vintern vara här !





   Isen har lagt sig på innervikarna. Jag tycker om vinter. Också.
   Faktum att jag tycker om alla årstider. Det är härligt med mångfald.
   
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

torsdag 18 januari 2018

Snällhet

Puh!
Har det hänt att någon av er som läser det här brukar bli trötta på er själva?
Jag blir det med jämna mellanrum och brukar säga högt åt mig själv och  min omgivning
att jag borde bytas ut...
Det hjälper förstås inte, jag är här och jag ställer till det för mig själv med jämna mellanrum.
Varför i fridens namn har jag valt en rubrik som heter Snällhet? (Veckans rubrik)
Det är ingen lätt nöt att knäcka, det här med att skriva om snällhet.

En ko på Madeira (2012)

Nå, jag får ta tjuren vid hornen och försöka få till ett inlägg.
Egentligen borde jag kanske ta till en ko i det här sammanhanget;  man brukar ju säga att kossor är snälla.

Ko i Santa Pola (2017)


      De ser väldigt snälla ut i alla fall men säkert är det med dem som med oss andra dödliga.
      Sedan frågar jag mig varför kor anses vara snälla (och dumma) i jämförelse med t.ex
      ett kattdjur. De har ju bara olika förutsättningar, de är olika, precis så som vi människor är.

      Det händer att man får höra ordet snäll användas med negativ klang när en
      människa anses vara alltför snäll.
      Då anses den personen vara lite dum i huvudet, lite svagsint...
      någon som inte kan säga ifrån. 
      Det är inte särskilt snällt alls att säga så.

     Att vara svag, att ha en oförmåga att säga ifrån eller att försvara sig själv är inte detsamma
     som att vara snäll/alltför snäll. Det är något helt annat.



   
      Så finns förstås den falska snällheten, den som söker bekräftelse på någon annans bekostnad.
      En godtrogen människa går lätt att manipulera för den som med överdriven vänlighet
      vill vinna fördelar i eget syfte.
      Gör man sig till ett "snällt" offer så faller andra lätt  till föga och tycker så oerhört synd
      om den bemästrande personen
      Den snällheten är riktigt dum
      Den snällheten är skenhelig.

     Att vara snäll är förmågan att kunna behandla sina medmänniskor väl.
     Det finns en snäll intelligens, som vi var och en kan utveckla till något bra och bättre.
     Det handlar om omdöme och att ta ansvar för sig själv och samtidigt för andra.
     Snällhet är att ha mod att våga vara ärlig,
     även om det till en början kan upplevas som hjärtlöst.
     På lång sikt kan det visa sig vara det bästa för andra människor och för en själv.
     Beroende på vad det handlar om förstås. Det handlar om omdöme och
     omtanke om andra och om sig själv.

    Hur nu det här gick till så blev det en hel del om snällhet skrivet trots allt.
    När jag väl kom igång.
    Nu gäller det att få till ett avslut, en summering på det hela.

    Jag tror att vi alla vinner på att vara snälla på ett ärligt sätt.
    Det kräver förstås en del insikt om sin egen person, att våga se sig själv i spegeln
    Är jag ärlig eller är jag falsk?
    Förmodligen både ock. Trösten är att man kan jobba på saken...
    Livet går ut på att utveckla sig själv.

    Till syvende och sist
    så handlar det om att bemöta andra människor som man själv vill bli bemött.
    Det vi gör för andra, det gör vi också för oss själva.



     De andra som deltar i Veckans rubrik är:
     Englundskan,  Karin i Stockholm, Anna,  Paula
     Ulla, Musikanta, Anki, Matfreaket,  Olgakatt

     Titta gärna in hos dem och se vad de skriver om snällhet!



      Huvudbilden visar en spansk tjur av plåt.

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
    

tisdag 16 januari 2018

Årskrönika på mitt sätt

Januari 2017


    En aning sen är jag förstås, men jag tröstar mig med bättre sent än aldrig
    Det hör inte till min vanliga tradition att göra en årskrönika över året som har gått, men
    nu gör jag ett undantag. Det bara blev så när jag "städade" i bildarkivet.
    (jag gör ju inte något annat än städar, tror jag 😉)
    Kriteriet jag ställde mig själv var att inte använda bilder av djur och blommor.
    Två bilder per månad blev gränsen...




       I januari var vi till Madeira. Det känns som en evighet sedan !
       Den första bilden är en vindflöjel på ett kloster i Funchal.
       Jag blev så glad av ängeln som kliver på där uppe i skyn för sig själv.
   
       Den andra bilden visar en man som spelar munspel för att få några cent i hatten
       han hade på marken framför sig. Han spelade bra och med inlevelse.Visst, jag tömde min börs
       på mynten jag hade, trots att jag är restriktiv när det gäller tiggare i vanliga fall.
       Men mannen på Cabo Girâo fick mig på andra tankar.

                                                               Februari


     Vi var på Madeira i fyra veckor så en bild från början av februari får också komma med därifrån
     Jag borde veta vad statyn heter men minnet det minnet.... Mannen befinner sig precis nedanför
     Katarinaparken i Funchal i alla fall. ( har en känsla av att det handlar om folket, det arbetande
     men är inte helt säker som sagt)


    Under sportlovsveckan i slutet av månaden var jag tillsammans med Wilhelm. Förstås. Och då
    var han fortfarande en öm liten pappa till Båtsman som blev nedbäddad på ryamattan.
    Som sig bör så ville förstås Augusta också vara med på ett hörn. Gosingen.


                                                                      Mars


    Lite förvånad blev jag över denna bild från mars, så tydligen hade vi ett snöoväder på gång...
   


    Den allra sista halloweenpumpan från hösten 2016 blev till en soppa, långtifrån kokad på en spik,
    den räckte länge och var mycket god med tomat, lök och chili i. Mums!


                                                                   April


   Påskägg som prydnad fick dottern med familj


    Våren var här igen, forsythian blommade på söderväggen och de gamla vaserna i fönstret
    glimrade i kapp med solen.

                                                                       Maj


    Den ihjältvättade svärmorspläden blev till fyra harar som fick skutta omkring i trädgården
    lite på måfå. Ögonen var inte på plats då ännu men senare under sommaren skuttade de fullt seende
    vidare ut i världen....En stannade på Åland, en for till Finland och två är letter vid det här laget.
    Så kan det gå för en pläd.

 
    Som vanligt så jordbrukade jag en hel del. I krukorna växte vackra och goda sallatsblad lite senare
    på sommaren och ärter klättrade på det nätförsedda fönstret


                                                                            Juni


                    Vägrenen lyste gul av trädblom.....


              I trädgården, lite varstans placerades krukor och andra prydnader ut till allmän förnöjelse


                                                                          Juli


          I juli var det redan dags att ta tillvara frön....


                  En främmande fågel landade här hos oss (gåva av tyska stamgäster)


                                                                  Augusti


    I augusti är allting redan härligt mättat och solen hänger lägre igen på himlen och färgar
    fönsterrutorna så skimrande vackra. Handblåsta glas går inte av för hackor precis.


    Sommarlovet tar slut och skolorna börjar igen. Ensamma kvar på fönsterbrädet i Fritiden står
    Dino och tittar ut.  Och mormor har vinkat adjö för den här gången!

                                                                        September


   I september drog vi iväg till Kreta på två veckor. Där finns massor av vackra krukor


                      På väg med bussen in i Rethymnon såg jag att man tvättade trafikljusen med Ajax


                                                                    Oktober


     I oktober gav vår väldigt gamla torktumlare upp andan. Tack för god tjänst!
     Nej, det blev ingen ny. Tvätten får lufttorka nu för tiden och vi sparar både
     energi och en hel del dammansamlingar i klädvårdsutrymmet. Allt har sin tid


    Den gamla tvättgrytan från skoltiden blev lagd på stenkvarnen vid grindhålet för att fyllas med
    årstidernas växter och prydnader som en välkomnande gest
 

                                                              November


                                 I november gjorde vi en sväng av och an till Spanien
                                 Den rostiga damen knäpper händerna i den lilla staden Eche


   I hamnen i Santa Pola låg fiskebragder på tork


                                                                  December


    Vi kom hem lagom till första advent och pepparkaksbaket...


    Julmånaden gick i ljusets tecken för att skingra mörkret


    Det är bara att konstatera att man hinner med väldigt mycket på ett år.
    Ser man sig bakom en stund så är det lätt att inse att det är så trots att man också upplever
    att tiden går väldigt fort.


    Inläggets huvudbild är från Umeå, dit jag var i mitten av november
    Året som gick, gick riktigt bra.
    Jag tackar allra ödmjukast och ser framemot det nya året som vi redan har
    klivit in i. 
    

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

lördag 13 januari 2018

Rörelse

Nu är det nog dags att få lite rörelse på gång här på bloggen...
Dagarna rinner iväg och mitt i allt så har snart en vecka gått igen sedan senaste inlägg
Jag har själv hittat på rubriken för den här veckan.
De andra som deltar i temaskrivningen
hittar du länkar till mot slutet av inlägget.

Hur man än beter sig så rör man sig på något sätt.
Rörelsen är mera eller mindre ständigt igång.
Även när man sover rör man på sig och om inte annat så rör det på sig under ytan
i drömmarnas värld.

Ursprungstanken var att jag ville ta er med på en vandring vi har gjort men den får bero
ett tag framöver.
Jag tar er istället med på en liten stunds vardaglig vandring i den närmaste omgivningen.

Stora stenen är drygt en meter hög.

Idag hade jag ärende till stora stenen...
Jag går inte dit alla dagar, men när det har blivit animaliska rester över från matlagningen eller måltiderna, då går jag dit. (enbart vintertid)
Det blir aldrig stora givor som jag ger åt himmelens alla fåglar,
(eller de som flyger över/till stenen ), men det lilla som finns blir ditlagt.
När jag har gått ca 10 meter därifrån så hör jag det första fågellätet.
Djungeltelegrafen är i rörelse nästan omedelbart.
Vips så är allting borta från stenen.
Renhållningen är effektiv i naturen.


    Jag gjorde en liten extra rörelse idag för att titta till Timothys och Wilhelms
    (barnbarnens) mojäng-koja.
    Rimfrosten låg så vackert över alla rostiga mojänger....
    
 


 


 

 Någon gång i tiden har en jordbrukare/bonde haft allt detta i en ständig rörelse för sin
 egen överlevnads skull. Jag känner mig alltid lite andaktsfull när jag ser mojängerna
 (som pojkarna kallar dem).
 Jag känner stor respekt.

 På sätt och vis så har vi ett litet lantbruksmuseum i mojäng-kojan, pojkarna och jag.
 Ja, jag måste ju tillstå att jag också är i rörelse när insamlingarna har skett och sker
 Mormor är med, förstås.
 Det blir liksom mera legalt att vara barnslig
 när man har de yngre förmågorna med sig. 
 Timothy börjar bli lite väl gammal, tycker han själv, för att vara med, men
 så länge Wilhelm är lika barnslig som sin mormor, så fortsätter vi med mojäng-samlandet.


Nå, så småningom efter all beundran jag lade ner på allt skrot (och längtan efter mina koj-kompisar) gick jag hem och lastade skottkärran full av björkved till kakelugnen.
Ved värmer, inte bara när den brinner upp, utan
långt innan dess också. Det ska sågas, klyvas, huggas och bäras innan det är dags att elda.
Sedan ska askan ut efter det också.
En stor värmealstrande rörelse i många moment är vad det är.

Här är länkarna till de andra som skriver om rörelse den här veckan:

Englundskan,  Karin i Stockholm, Anna,  Paula
Ulla, Musikanta, Anki, Matfreaket,  Olgakatt

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

tisdag 9 januari 2018

Jag känner ingen stress

Amaryllisarna har blivit snittblommor

    Lite grann i förbi farten plockar jag bort julen. När jag är på väg upp mot vinden, där 
    julsakerna bor under lågsäsong, så tar jag någonting med mig. Jag har inte bråttom
    att få julen på plats i ett huj heller, så varför ha bråttom att få undan den? 
    Det viktiga för min del är att hänga upp adventsstjärnan i köksfönstret till första advent. 
    Sen fyller jag på  sakta mak under hela adventstiden. Än tänds en stjärna här och än tänds 
    en stjärna där. Ungefär..och så gör jag när julen är över. Än släcks en stjärna här och en där...



    I år fick jag hjälp att få ändan ur vagnen.
    När stormen drog fram över Åland natten mot måndagen
    sopade den rent på trappan. Ut med julen nu!!
    Enriskvistarna med stjärnor och ängel fick sig en rejäl luftfärd innan de landade
    längre ner i trädgården.
    Nej, jag lade ingenting tillbaka på sin plats, julen får vara avslutad på trappan så när som
    dörrkransen som får hänga med någon vecka till.
   

    Julgranen på insidan har blivit avklädd under dagarna tre.
    Fåglar, kulor, ljus, änglar och så vidare har nu lagts i lådor och ligger där de ska ligga till
    nästa jul.


                  Granen, som visade sig ha nya skott får  "leva" vidare ett tag till (innan eldbegängelsen)
                  i stora grytan tillsammans med tallriset som också har klätts av.
                  Jag kände mig nästan som en mörderska som slängde ut någon
                  som vill leva. Förlåt, förlåt...
                  Utebelysningen är puts väck den också. I ordets rätta bemärkelse.
                  Den är på väg  till återvinningen.
                  Nästa jul ska enen Tvåbarr vid trappan få bli utejulgran.

                 

Kalt ser det sannerligen
ut nu på trappan...
och kommer att så få göra ett tag till.

Först när påsken gör sig påmind
händer det saker i dekorationssyfte

Nu vill jag ha trappan ren för att
ha lättare att sopa bort eventuell snö
som faller.






            Nu återstår adventsstakar och -stjärnor att njuta av. Vilket vi gör. Det är skönt
            med stämningsfull belysning i mörkret, även om januarihimmeln bjuder till
            så det står härliga till , både morgon och kväll.
            Lite till ska vi suga på julkaramellen...åtminstone till Tjugondagknut. 

           Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska