Ska vi ta en runda

innan middagen? frågade Uffe i lördags när vi hade stängt caféet för dagen.
Och jag var inte sen att haka på, för rundor gillar jag när det handlar om
att gå rakt ut i naturen runt omkring oss.
Efter intensiva arbetsdagar är det en lisa för kropp och själ att få lufta på sig lite grann.

   Veckorna rinner snabbt iväg när man är i ständig rörelse men lite grann hinner vi trots allt med
   den här sommaren i alla fall i och med de promenader vi tar nu och då när andan faller på
   och tiden räcker till.

   Vid vår infart har vi länge och väl haft en liten plätt med hälleknopp (sedum album) som jag har
   lärt mig att den heter men kärt barn har många namn; Uffe har lärt sig att den heter vit fetknopp
   och båda namnen är rätt. Fastän hälleknopp börjar höra till hedenhös har jag förstått
   Nu har den, oberoende av vad vi kallar den vuxit sig stor, vid och bred och är en fröjd för ögat
   
 

    Vi gick till att börja med västerut längs Getavägen med kvällssolen i ögonen.  Den lyste upp
    rödklövern ( Trifolium pratense L)  som finns överallt i dikena nu i mitten av juli

    Så många rödklöverblommor som jag har plockat!
    Den är så fin i buketter tillsammans med t.ex prästkrage, blåklocka, rölleka och gulmåra
    Fast jag måste tillstå att jag inte plockar så många buketter längre annat än till vaserna i Gula salen
    Blommor är oftast vackrast där de står. Och bin, humlor och fjärilar behöver dem.
    Enligt Linné kan blommorna torkas och malas till mjöl, vilket var vanligt på Irland under nödår
    förr.

      Stora blåklockan ( campanula persicifolia L)  piggar upp med sin ljuva blåa färg
      Det är något alldeles speciellt med den stora blåklockan där den växer i större mängder
      Jag kan inte se mig mätt på skönheten

    Den lilla blåklockan (campanula rotundifolia)
   gör vägkanten vackrare än vacker. Jag hade shorts på mig och lät de fjäderlätta små klockorna
   smeka mina ben när vi gick förbi varje liten tuva av dem.

    Det räcker inte bara med stora och lilla blåklockan i dikena här hos oss.
    Nässelklockan (campanula trachelium L.) blir allt vanligare för varje år.
    För några år sedan så blev jag så glad att få se den i diket här hos oss så bara för att "rädda"
    den från landskapets släntklippningsmaskin så jag grävde upp plantan och grävde ner den
    igen i vårt trädgårdsland.  Den fanns där den sommaren men
    vart den sen tog vägen vet jag inte.Den blev kanske rädd av räddandet? Vad vet jag.
    Men nu finns den i alla fall rätt så rikligt i vår närmaste
    omgivning.
    Förr använde man nässelklockan mot olika halssjukdomar



   " -Men vad är det där? "
   Jag undrar hur många gånger som Uffe har hört mig fråga på det sättet,
   under alla år vi har varit gifta med varandra.
  "- Det där är ju en pamp", fick jag till svar. "-Pamp?"
  "-Ja, så brukade vi kalla dem när vi barn jagade varandra med dem som tillhugg."
  Helsingforsungar, tänkte jag, inte brukade vi jaga varandra på Köpmansgatan i Mariehamn
  med varken det ena eller andra tillhugget
  men hur som helst så är det en "misshandlad" Skogspipa (angèlica silvèstris),
  också kallad Strätta.
  Den hade blivit avklippt av Landskapsregeringen (nå, av deras släntklippmaskiner)
  Väldigt vacker var den i all sin blommande härlighet, trots att den kortats av rejält på höjden.
  Nu var den ca 40 cm mot det mera normala 2 meter.
  Linné påstår att om man använder blommorna till växtfärgning så blir garnet gult.

   Och när vi nu är inne på gult så kan jag berätta att vi har oerhört mycket gulmåra på Åland i år.
   Gulmåran (galium verum L) lyser upp så gott som överallt just nu.
   Den på bilden växte i en bergsskreva

   

   Så här ymnigt breder den ut sig på marken.
   Enligt en legend i Bibeln så lades det nyfödda Jesusbarnet i en krubba bäddad med halm.
   Som alltid söker man "lösningar" som passar den trakt där man själv är född och uppvuxen i,
   så enligt nordisk tradition från bondesamhällets tid blev krubban en vagga och halmen byttes
   ut mot gulmåra istället.
   Det sägs också att jungfru Maria själv låg nedbäddad i gulmåra och efter det kallade man
   växten till Jungfru Maries sänghalm. Undrar var man får allt ifrån? Tiden gör sitt förstås,
   det ena blir det andra i sakta mak.
   Förr lade man också gulmåran på salsgolven när det blev gästabud, men tydligen bråkade
   folk så mycket med varandra under dessa så man slutade med den seden.
   Men gulmåran fick i alla fall namnet trätogräs.
   Stackars gulmåra!

Sömntorn

     Och så dessa häftiga små insekthem!
     I år har jag sett flera stycken
     Nyponrosens knopp blir intagen av små larver som sedan utvecklas till steklar.
     P.g.a. dessa larver uppstår en  gallbildning (onormal tillväxtförändring),
     som ser ut som ett skärt och rufsigt troll.
     Hur som helst så tycker jag att de
     s.k. sömntornen är härliga på något sätt i alla fall.
     Ordet sömntorn ger mig en sagokänsla. Törnrosa-torn? 
     När steklarna lämnar hemmet tas hemmet över av andra insekter och småkryp.
     Den sinnrika naturen är spännande eller hur?
     

     Just efter sömntornet lämnade vi vägen och gick rakt in i skogen genom Alfridafällen
     och sönderkörda skogsvägar. Så blir det när fallna träd ska tas vara på och forslas vidare
     Men....

Karl-Johan! Stensopp!
Faktum är att vi hittade några stycken till och på det några små kantareller.
Vilken lycka! Svampen visade sig trots att vi har haft det rätt så torrt en längre tid.

Mannablod (Hypericum perforatum L) växer både här och där i våra trakter.
Äkta Johannesört heter den också men i min värld heter den mannablod, ett ålderdomligt
namn, men så hette den på den tiden då jag samlade växter till mitt herbarium under sommarloven.
Nu vet jag att man också kallar Sommarfläder (sambucus ebulus L)
till Mannablod i Sverige, men det må man göra.
För min del är sommarfläder ( den giftiga flädern) blott och bart sommarfläder och inget annat.

Äkta johannesört, mannablod, används till kryddning av brännvin, men den kan också användas som färgväxt. Blomknopparna ger en rödlila färg och olja eller brännvin med johannesört, så kallad pirkumolja eller pirkumbalsam, användes utvärtes för att läka hugg- och skärsår.
På senare år har artens medicinska egenskaper på nytt uppmärksammats.

Artnamnet perforatum betyder perforerad och syftar på bladens genomskinliga körtelprickar. Det äldre namnet mannablod kommer av de krossade blomknopparnas röda färg.

   Vid det här laget på rundan hade vi kommit så pass långt att vi kunde se Kalvfjärden.
   Där ute i närheten av den lilla ön brukade vi pilka abborre under vintrarna innan Uffe fick stroke.
   Mitt i allt så kan vi göra det igen. Jag hoppas.
   Det är så härligt att stå där ute på isvidderna och höra "sjöberg" ropa och att lyssna på tystnaden
   när det mitt i allt rycker till i pilken och en abborre kan dras upp ur ishålet.
   Härliga naturminnen.
   Senast vi var därute var i februari-mars 2016.

    Längs den sista sträckan hem såg vi många Arctium lappa, stor kardborre.
    En mycket dekorativ kardborre, som jag gärna tittar på lite extra när jag ser den.
    För många är den ett besvärligt ogräs men jag njuter av den och tycker att den är vacker.
 
    Den lär vara en riktigt njutbar grönsak. Rötterna är mycket näringsrika, de skalade stjälkarna kan
    anrättas och ätas som sparris. Det ni!
    Medicinskt lär växten vara känd redan under antiken, som blodrenande, urindrivande
    och väderdrivande. Essens som bereds av roten används vid hudåkommor utvärtes.
    Kanske jag får ta mig tid att "prata" lite extra med skönheten nästa gång.
    Jag menar att den blir förberedd på att bli använd på något sätt, inte bara beundras
    skönhetsmässigt.

   Väl hemma igen rensade jag svampen, som normalt inte alls ser så här smutsig ut när vi har hittat
   dessa läckerheter. Vi brukar rensa svampen i skogen, men den här gången blev vi överraskade
   och hade varken korg eller svampkniv med borste med oss.
   Behöver jag tala om att middagen blev utsökt god. Egen nypotatis, nyskördad dill, svampsås och
   en grönsakssallad på det. Himlen vare lovad!

   Nu har det gått exakt en vecka sedan vi gjorde den här lilla rundan.
   Exakt en vecka har det tagit att skriva inlägget klart.
   Under den veckan har mycket annat trevligt hänt men det får jag berätta mera om
   igen, förmodligen om en vecka. Så tycks landet ligga till just nu.
   Jag tar en stund för bloggskrivandet när jag hinner
   Nu har vi tre veckor kvar av vår öppethållning.
   Otroligt så tiden rinner iväg.

   Ha det bra bästa bloggvänner och läsare!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Några smakprov

Berit Olanders tavlor, Redskap och Emalj

    Numera kallas vår Gula sal också för Galleriet.
    Givetvis för att vi har konst upp på väggarna där varje sommar.
    Årets utställning heter Målarglädje som jag berättade om tidigare här på bloggen.
 
    En av de tre kvinnliga konstnärerna är Berit Olanders , som i grunden (bl.a.) har en 4-årig
    konstnärlig utbildning från högskolan för Design o konsthantverk i Göteborg
    Berit är född och uppvuxen i Vandö i Finström men har rört sig runt om i världen hela sitt
    vuxna liv innan hon åter landade här på Åland. 
    

Kristall, av Berit Olanders

     
        Ovanstående konst är akvarellmålningar.
        Berit är oerhört skicklig på allt hon tar sig för.
        Hennes textila vävnader är inte av denna värld; så välgjorda, så utsökt vackra så när jag
        fick se ett par av dem i ett annat sammanhang, gick jag ner för räkning.
        Jag blev fullständigt golvad.
  
        Förhoppningsvis så får vi möjligheten att få visa upp några av dem i framtiden.
        Hjärtat ska gro av drömmar...som det heter.

     

Vågor ( akrylmålning Ulla Hagström)

    Ulla Hagström, (Hofors/Uppsala) heter upphovet till tavlan ovanför och under den här texten.
    Ulla har fått sin inspiration till målandet från sitt hus i Stockholms skärgård och från resor
    i bl.a. Italien, Spanien och Frankrike.
    Hon har jobbat som gymnasieadjunkt i svenska, historia och geografi
    men är nu som pensionerad, en passionerad målare, vilket inte går att ta miste på

Fruktskål av Ulla Hagström

Tre får av Gunilla Olsson

                      Gunilla Olsson var en av fjolårets utställare här i fjol också.
                      Gunilla är ursprungligen från Umeå, men har jobbat som lärare i Uppsala
                      i många år. Hon är gift med Anders som har anknytning till Geta, Åland
                      och på det sättet har hon hittat hit till oss med sin mångsidiga konst.
                      Det är först som pensionerad som hon har haft möjlighet att ägna sig åt
                      sitt stora intresse att måla, vilket hon har gjort i många år vid det här laget.
                      

                                 Skog och natur var förhärskande motiv i fjolårets utställning, men

                                 i år har Gunilla tagit steget in i sagornas värld  förutom

                                 alla härliga djurbilder och annat som nu hänger här på väggarna 

                                 

                                Om ni tror det eller inte, men det har tagit mig några dagar att få 

                                till det här korta inlägget. 

                                Tid till bloggen är för tillfället en bristvara

                                Men äntligen har jag fått ge ett litet smakprov på allt det vackra

                                fina som Målarglädje står för. 

                                Ha en fin helg alla!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Det är ett tag sen

jag gav mig tid att ta en kvällspromenad.
Normalt brukar Uffe vara med men ikväll hade han annat för sig så jag gick ensam.

Rätt typiskt är det också att fast jag har så mycket att berätta om allt som har hänt här
hos oss sedan vi öppnade caféet, så väljer jag att skriva om något helt annat.
Cafélivet tar jag  nästa gång.

Nu behöver jag bara landa i mig själv och vad är bättre
då än att bara gå rakt ut i naturen.
Det har alltid varit min melodi.
När jag har mycket omkring mig, vilket jag har just nu, så är det tystnaden
i naturen som hjälper mig att landa.
Naturen är som ett kontrolltorn som tar ner mig på marken på bästa sätt.

Fast tyst och tyst.
När har måsfåglar varit tysta?
Jag fick för mig att jag befann mig i en sagovärld när jag såg dem dra iväg
över mig mot sin nattplats?

Vittrorna?
Visst påminner de om Astrid Lindgrens vittror i Ronja Rövardotter.
Tur att min vandringsväg låg en bit ifrån, annars kanske de hade störtat ner mot
mig och slitit mig i håret ?

Vitfåglar mot en mulen kvällshimmel är vackert i mina ögon.
De blir så härligt akvarelliga.
En liten stund senare hade "vittrorna"  försvunnit.

Jag vände näsan mot hemmet och tog mitt plocka upp-"fynd" med mig hem.
Returdepån blir berikad igen av ett tillfälligt stilleben som jag hittade i naturen.
Det är mitt sätt att tacka "kontrolltornet".
Jag städar i naturen. 

Jodå, alla bloggvänner, jag tittar snart in till er igen.
Ni är inte alls glömda. Långtifrån.


Ha en fin helg!
 
Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Efter midsommar

I bakgrunden akvareller av Berit Olanders

    Nu har vi redan passerat midsommar och snart skriver vi juli. Juni rinner ut...

    Här har hänt så mycket att jag helt enkelt inte har haft möjlighet att skriva en endaste liten rad.
    Jag har fattat "pennan" ett antal gånger men jag har inte fått till det,
    något annat har kommit emellan som har krävt hela mig
    och när kvällen har kommit har jag bara slocknat,  rakt av.
    Jag är som en on och off-knapp just nu. 
    Ungefär.

    Vi hade vernissage för utställningen Målarglädje den 22 juni, på vår öppningsdag.
    Vi räknade ut att vi har arrangerat 12 utställningar hos oss genom åren
    I år är det 13-de året vi håller öppet. Tiden går när man har roligt.
    Jag visar några bilder från vernissage-dagen...
    
   

Många gäster kom både till vernissaget och till caféet. Här ovan sitter några av gästerna och njuter av Kim o Mariannes sång och musik.

Kim o Marianne förärade oss en musikstund
även under fjolårets vernissage.
Glädjande nog även i år.
Helt på eget initiativ som vi tackar dem för! 

                    Senaste tisdag fick vi trevligt besök. Säkert är det flera av er som känner
                    igen getabocksriderskan? Javisst är det Ditte!  Hon kom hit tillsammans
                    med maken Bo, sin svåger och svägerska.
                    Faktum är att jag blev förvarnad någon dag innan. Svågern Bertrand,
                    ville veta om jag skulle vara hemma ( var annars? ;)) för att de ville överraska
                    Ditte och ta henne med hit till oss.
                    Vi hann prata lite, lite innan de for iväg åt sitt håll och jag försvann
                    in i caféet igen. Tack för en trevlig stund fina Ditte och ni andra tre!

                   Så här långt kom jag idag och det tog flera timmar med många avbrott.
                   Så småningom tittar jag inte till er andra som jag brukar titta in till.
                   Snart har jag "landat" i den här vardagen igen och räknar med att
                   kunna ta mig lite tid nu och då i bloggvärlden.

                   Jag har ju så mycket att berätta om  och visa er, här händer så mycket hela tiden.
                   Som sagt.

                   Ha det bra alla!

                   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En glad midsommar!

    Nu just så har vi så mycket att göra inför säsongöppning av caféet på midsommardagen (22 juni)
    så jag hinner inte med att skriva blogg på några dagar.

    Jag återkommer förstås om några dagar, efter att vernissaget är över och vi är i gång
    igen som vi brukar vara.
    Här finns mycket att både berätta om att visa bilder av.


    Men tills dess önskar vi, Uffe och jag,  Er alla som tittar in här på bloggen en

    Glad Midsommar!


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Tidig morgon

Ibland vaknar jag mycket tidigare än vad jag behöver.
Idag var en sådan morgon, som fortfarande är morgon i skrivande stund
Även om jag gärna skulle ha fortsatt att  sova så var det omöjligt och istället för att ligga kvar i sängen och svänga mig av och an till ingen som helst nytta så steg jag upp.
Lika bra att få något gjort var tanken
Tanken var att jag skulle plantera örter i några krukor som ska placeras i en gammal byrå
som i år får "dansa" sin sista sommar utanför cafédörren.
Så sagt och gjort...

   På vägen till stora växthuset, där en säck med jord förvaras, såg jag att doftpionen är på väg att
   slå ut. Den doften kan få vem som helst att knäa av förtjusning, hänförelse och gud vet allt.
   Vilken doft....

   Innan jag nådde växthuset kom jag på att jag skulle ta bort slangen som låg i trädgårdslandet
   sedan igår kväll då jag lade på bevattning. Det är nämligen torrt här igen trots litet regn
   här om dagen ( i torsdags, då jag för övrigt var i Mariehamn och där det  ösregnade rejält men inte
   här hos oss). I och med det så ville jag kolla om mårdhunden hade varit här i natt.
   I trädgårdslandet är det lätt att se spåren, men nada...inte den här natten.
 

    Men däremot hittade jag de här luringarna, små och nästan "osynliga" där de poppar upp ur gräs-
    mattan där de förmodligen har legat som ägg.
    Spanska skogsnigelbebisar,  mördarsniglar kallade.
    I vanliga fall så brukar jag ha en liten lämplig sax med mig för att klippa sniglarna itu
    men inte den här gången.
    Tur att jag hade handskar på mig för att jag skulle jobba med jord.
    

   Det var en enkel match att plocka upp 17 stycken mördarsnigelbebisar, som jag nu i vederbörlig
   ordning har nackat längs midjan och låtit fara till snigelhimlen i så snabb takt jag kunde med tanke
   på den klibbiga verkligheten som gärna ställer till det.
   De är så slemmiga att de knappt har några fiender alls de sniglande varelserna.
   De äter däremot gärna upp varandra både som levande och döda. 


   Det fåniga i allt det här skeendet var att när jag stod med  rumpan upp och synade gräsplätten
   där de slemmiga hade sin födelseplats, så brakade det till bredvid mig bakom häggmispelhäcken.
   En stor vacker rådjursget blev störd och det med besked.
   Lika skrämd blev jag också, där jag stod med slemmiga behandskade händer och i harm inte
   kunde ta bild av henne trots att kameran hängde runt halsen på mig.

Flädern har börjat blomma

   Hon tog till flykten över åkern nedanför oss, skällandes hela vägen.
   Troligen har hon killingar  här i  närheten.
   Jag har sett en läga(eller lega vid vår fläder, så antagligen är det där de håller till
   nattetid. En vanlig plats den här tiden på året, när det höga gräset fortfarande skymmer dem från
   övriga världen. Hon kanske har vuxit upp där själv som liten killing.

   Och så kommer den här människan upp och stör alltför tidigt.
   Somliga däggdjur borde hållas i sängen den tiden på morgnarna, när de som bor i naturen
   är vana att i lugn och ro ha trädgården för sig själva.

Våra växthus

    Längre än så här kom jag inte på min tilltänkta planteringsstund. Jag avstod från att vara ute
    åtminstone så länge så att de som bor här hos oss skulle få morna sig ordentligt utan att bli
    alltför störda.

    På vägen mot kökstrappan såg jag att schersminen har börjat blomma ....

    --och att en av kajorna satt i björken och låtsades som om det regnade när den såg mig. Vi är inte
    riktigt överens, kajorna och jag. De är många, minst 17 st de också och de vill förstås ha talgkorv
    åt sina bebisar, de också, men jag tycker att de ska flytta till kyrkan och inte bo i ödehuset
    här bredvid oss.

    Så vi för en rätt så viftande, flaxande konversation, kajorna och jag.
    Grannarna måste tro , om de hör mig,  att jag inte är  som jag borde vara när jag ropar rakt ut
    med jämna mellanrum som från en minaret "att far till kyrkan och det genast"!
    Men de blåögda kajorna flyttar inte. De tar sig ner genom skorstenen i ödehuset.
    Undrar hur det ser ut därinne?

 

                 På väg upp för trappan såg jag att en vinbärssnäcka hade sin tillflykt för natten
                 uppkrupen på vår andra trappa som för upp till övre våningen. De snäckorna
                 får gärna vara här i motsats till mördarsniglarna.
                 Man har sina vänner och sina ovänner, fast jag säger ett tyst förlåt varje gång
                 jag nackar en mördarsnigel. Men det finns gränser

                Ha en fin måndag alla!  Så småningom ska jag fortsätta där jag slutade på min
                vandring mot växthuset. Planteringen väntar.
                Men först frukost .





                Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

  

Det kom lite annat i vägen..

Tanken var att ni skulle få komma med på den andra delen av rundan runt huset här hemma hos oss men som läget har varit ett par tre dagar så har jag knappt hunnit runt huset själv.

Det händer massor just nu inför säsongöppningen och mycket ska införskaffas till caféet och 

möten ska hållas i stan och så vidare 

Jag har rundat på lite längre vägar än runt huset. 

    Just innan kommungränsen till Finström, när man är på väg antingen till Geta eller ut ur Geta,
    lyser vägrenarna lysande gula. Så har det varit under några år och förmodligen är det
    landskapets släntklippningsmaskin som  har ett bett (finger) med i spelet.
    Den är en spridningsfaktor, utan tvekan.

    Det växer vejde på allt flera ställen längs  vägen.
    Också riktigt nära oss, som från platsen som bilden ovan visar, finns ca 7 km längre bort.
    Jag som tidigare i mitt yngre liv, gärna växtfärgade, känner att jag kanske borde göra det igen,
    nu när blå-färg växer i diket 😊



    Gula böljande hav brer ut sig
    Första gången som vejde hittades på våra nordliga breddgrader var redan under 1600-talet.
    Vejde var en mycket viktig färgväxt på den tiden och senare än så, innan indigo (  lusen) blev
    känd i Europa. Vejde var den enda växt som gav blå färg.

Vår allas Linné, skriver i Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar 1742, efter sin
öländska och gotländska resa år 1741, att vejde växte både på Öland och Gotland, men att ingen förstod att använda den till färgning av garn och tyger.

Under 1700-talet gjorde man försök i Sverige ( då tillhörde också vi på Åland Sverige), att odla vejde för att på så sätt kunna minska importen av såväl indigo som vejde och därmed minska statens utgifter. Men hundra år senare kunde konstateras att resultatet gav ett magert resultat.
Största orsaken var tydligen att man inte förstod eller hade tillräcklig kunskap om hur man skulle utvinna blå-färg ur växten.

 Det svenska namnet vejde kommer av germanskans vaid, latinets vitrum,
 ett namn som användes redan av Caesar år 54 f. Kr
 Det är med andra ord en riktigt gammal kulturväxt som växer längs vägkanterna här i Geta.

Själv har jag haft en vanföreställning att det är roten man ska använda till färgning men det är mycket enklare än så. Det är de gröna bladen, roten ska stå kvar så man kan använda växten nästa år igen.
Här kan ni läsa mera om hur man växtfärgar med vejde. 

Vad vore livet utan Internet? Så enkelt det är att lära sig både det ena och det andra, bara med att googla. Man behöver inte uppfinna hjulet själv. Praktiskt och bra.

Nu måste jag återgå till de praktiska övningarna igen och så småningom, under kaffepaus och liknande, tittar jag in och läser andras bloggar. Ha en bra helg alla!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska