torsdag 26 april 2018

Centre Pompidou


    Blickarna drogs genast till den här byggnaden i Malaga när vi var där i februari i år.
    Det går ju inte att undvika ett så glatt och stort blickfång
    Det drar en till sig utan tvekan...
   

    När solen glimtade till mellan molnen så smälte de glada färgerna in i skuggan som
   föll mot marken på andra sidan


   Det fina i det hela är att man får gå in och titta hur det ser ut från den sidan också
   Mot inträde förstås
   Daniel Buren, som är född år 1938 i Boulogne-Billancourt i Paris är "pappa" till verket.
   Han kallar sitt verk Incubado på spanska,  Incubated på engelska.


  Den fascinerande glaskuben som är hem för all slags konst är en modern byggnad
  och strukturen har en yta på över 6 300 m2.
  Allt som allt är utrymmet uppdelat på tre rum där varje avdelning är
  ca. 1 665 m2 och det är i dessa tre rum den permanenta konstsamlingen ställs ut.
  De tillfälliga utställningarna har sina dedikerade utrymmen på en mindre yta som mäter dryga
  360 m2 och denna sal ligger i mitten av museet.


Centre Pompidou öppnades först i Frankrike år 1977, på initiativ av den franska presidenten Georges Pompidou
År 2015 öppnades nästa Centre Pompidou, då alltså i Malaga.
  
Idéen till Pompidou i Malaga kom till under en fotbollsmatch år 2008, då Malagas fotbollsklubb var värd för en vänskapsmatch mellan landslagen i Frankrike och Spanien.
Under matchen så lyckades de två dåvarande presidenterna att hitta ett gemensamt samtalsämne, nämligen konst.*
Innan matchen var slut så hade man påbörjat kommunikationen som förde projektet vidare, tills det slutligen tog form

Och det var där vi var Uffe och jag, mitt i resultatet av samtalet
mellan presidenterna.
 
*Alla olika regioner i Spanien är autonoma med varsin president
trots att Spanien i sin helhet är ett konungarike

  





Uffe på väg in under "taket" till/vid Muelle Uno. På andra sidan ligger Centre Pompidou

Vill man ta sig till Pompidou så ska man gå till den nybyggda hamnen i Malaga centrum
vid namn Muelle Uno.
Jag har länkat till en svensk sida som beskriver hamnområdet och allt som finns i Muelle Uno.
Titta gärna in där.



Utsikten från andra hållet när man står på plattformen till Centre Pompidou

Som ni säkert förstår så fanns/finns det oerhört mycket att fästa blickarna på inne i Centre Pompidou, att fundera över, att få inspiration av, att sucka och stöna till....
Ja allt det där som konst föder inom var och en av oss men på olika sätt, infann sig.
Man blir uppslukad, helt enkelt.
Idag ger jag bara ett par smakprov från vår vandring inne i centret.


Jag föll genast för de här fåren...
Jag har ju varit fårägare en gång i tiden och jag måste ju lite skämtsamt ropa "tackorna, tackorna, taackoorna" , med tredje taackoorna lite i falsett. Då brukar de komma springandes. Men ingen i den här fårskocken rörde sig det minsta lilla . De tycktes inte höra något alls. Kanske lite ludd i öronen?


    I den här sängen skulle jag helt säkert känna mig som en sardin...i olja kanske, fastän
    tomatsås inte är helt fel det heller. Förhoppningsvis skulle ingen skruva fast locket igen.

    Synd nog har jag blandat ihop konstnärernas namn.Jag vet helt enkelt inte vem som har
    gjort vad och då är det lika bra att låta bli att skriva ut dem eller hur? 

    Här stannar jag till idag, min tid vill ha mig till att göra annat än att blogga.
    En bokning är på gång, mycket ska förberedas.
    Men om ni känner för det så titta in igen till nästa inlägg så ska jag ta er med på
    en liten konstrunda. Alla konstnärers namn är inte ihopblandade 😉

    Ha det gott så länge!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   

   


tisdag 24 april 2018

Får jag lämna några blommor

ur  mitt bildarkiv ?

Första gången jag såg dem prunka i oerhörd mängd och mångfald var på Madeira. (2007)
Jag bara måste stanna till och titta på dem, känna på dem och också dofta på dem,
fastän doften är rätt anspråkslös, ja nästan obefintlig.
De finns överallt där.
Det är så otroligt vackert med denna slösande blomprakt
som väller ner över murar, terasser och pergolor.

Bild från Madeira
Tidigare om åren kunde man se enorma blomtak som sträckte sig över de s.k. barrancos,
(flodbäddar), som leder vattnet ner från bergen igenom Funchal, ut mot havet.
Nu ser man inte mycket av dessa blomtak längre.
Efter den stora katastrofen, med jordskred och stora vattenmassor
( över 40 personer dog) år 2010, har man byggt om
för säkerhetens skull och bougainvillean har fått stryka på foten.
Men den kanske tar sig igen.
Förhoppningsvis, för vackrare syn kan man inte tänka sig.


Mot en husvägg i Gamla stan i Rethymnon på Kreta vajade denna kvist av och an

"Boggeville" brukade Hilma, min saliga vän, kalla blomman.
Jag säger så själv, mycket för att jag  minns henne lite extra just då.
Bougainvillea glabra är det latinska namnet. Trillingblomma är namnet på svenska.
Helt logiskt, eftersom både högblad och blommor är tre men det är sällan man kallar den så.
De flesta säger Bougainvillea.
De s.k. blommorna, som har en säregen lyskraft, är egentligen bara högblad
och de riktiga blommorna är de små gröngulvita "sakerna" i mitten, ofta kallade pistiller men
det är fel. Pistillen finns inne i den lilla, lilla blomman.

Bild från Rhodos

   Man kan förstås undra varför en blomma har ett så krångligt namn. Man vrickar nästan tungan
   av sig när man ska uttala namnet,
   ändå envisas de flesta av oss med att kalla den vid det latinska namnet,
   trots att det är mycket lättare att säga trillingblomma.

  
Bild från Madeira

  Orsaken till namnet är en fransk amiral och upptäcktsresande, Louis A. de Bougainville, som
  under en världsomsegling 1766-69 hittade, dels en liten ö öster om Nya Guinea, som sen fick hans
  namn och dels med hjälp av medföljande botanist en del förut okända växter.

Bild från Kreta
     Den verkliga höjdpunkten, trofén, blev bougainvillean från Brasilien, som man tog ombord
     i  Rio de Janeiro år 1768. Alla kände stor förtjusning och blev totalcharmade.
     Den spred sig snabbt med människans hjälp till bl.a. hela Medelhavszonen, under amiralens
     namn, där den blommar från februari till senhösten, ibland ännu längre.


Först kallades den Paper Flower, för att man tyckte att högbladen såg ut som papper.

När den går i vintervila, tappar den alla eller nästan alla blad.

När vi var på Kreta i september-17
och besökte en av byarna i bergen
var klippning av bougainvillea
på gång.
Den måste tydligen hållas efter...





 I närheten av Platanes, Kreta i sept-17

     Den sista bilden kunde gott vara med på en Skyltsöndag, ett tema som jag har sett att många
     av mina bloggvänner deltar i.
   
     Snart börjar blomningen på allvar i hemknutarna och då ska jag plocka blommor igen
     på det här sättet. Tillsvidare är det krokus, scilla, blåsippa och någon enstaka vitsippa som visar
     sig. Ja, förstås tussilago också.   



     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
   

söndag 22 april 2018

Tidlös elegans



   Så är det dags igen med en gnutta vintageskönhet och elegans
   Idag hoppar jag lite hit och dit när det gäller årtal

   Damen i soffan får man inte göra sällskap, sittande i alla fall.


   Tidlöst vacker eller hur?
   


   Vad ska jag berätta om den här märkliga bilen från 1914?
   Särskilt vacker som så är den kanske inte men spännande och speciell.
   Det här är prototypen som designades av Barron Ackroyd,
   en Royal Force pilot, som dog i en luftstrid mot the Flying Circus och the Red baron
   (säga vad man vill men att blogga gör en allmänbildad, mitt i allt så har jag läst massor
   om den Röda baronen och saker som jag inte kände till tidigare)
   Bilen blev kallad "El Pampero" eftersom Argentina var mycket på modet/inne just den här tiden. 
   

    Att dekorera med hjul kan man också göra. Om man har så här snygga hjul i alla fall.








Så sken solen in genom ett av
de höga vackra fönstren
och  dressen glittrade till lite extra
som av guld

Man kan skymta dressen
också på de två föregående fotona.
Naturligtvis så är den från samma tid
som "El pampero"







    Mitt i allt en hatt...
    En Nina Ricci






Såå....
Vad är nu detta?

Vi ska tydligen gå på teater
Museipersonalen har förmodligen haft väldigt
roligt när de har plockat ihop kostymer och
annat som hör till ett teaterbesök
i början av 1900-talet

Man har kallat hela arrangemanget
runt bilen "Att anlända till teatern"



   Till teatern åker man förstås i en Renault från 1912 ( 4 cyl. 12 hp. 2400 cc. Modell CB)
   Ska det vara fint så ska det. Titta på signalhornet!
   Den här stadsbilen " Copue de Ville"  blev grunden till den stora framgången för Renault
   En modell fanns också  med ombord på Titanic när hon sjönk
   Bilen på fotot är filmstjärna för när filmen om Titanic gjordes så finns bilen med
   i den romantiska scenen mellan Leonardo DiCaprio och Kate Winslet.

   Den franska medelklassen tog modellen till sina hjärtan.
   Kläderna är original från revyteatern Folies Bergère i Paris ( invigd år 1869)
   ( namnet Folies Bergére lär betyda herdinne-galenskap) .

 

                    Lite Shell-reklam bjuder jag också på. Så här såg bensinmacken ut på den tiden...
                    och faktiskt mycket längre än så. Jag har själv stått och pumpat upp bensin i en
                    liknande mackapär (långt ifrån lika vacker) i mitten av 1970-talet.
                    Jadå, det är Uffe som står i bakgrunden och läser en affisch.





















  Ovan en De Dion-Bouton
 
  Det hela började med markis Albert de Dion i Frankrike, som på 1870-talet  blev "biten" 
  av ett intresse för ångbilar. Han tog kontakt med George Bouton 
  som tillsammans med sin svåger Tréoardoux drev en verkstad som tillverkade ångvagnar.
  År 1883 bildades firman De Dion, Bouton & Tréoardoux. 
  Det första patentet togs samma år på en tubulär ångpanna med utbytbara tuber. 
  Samma år framställdes den första lätta ångvagnen. 

  Albert de Dions far som inte uppskattade sonens mekaniska intresse lyckades samma år 
  få honom omyndigförklarad för att hindra honom att ruinera familjen genom sina mekaniska   
  äventyr. 
  Företaget visade sig dock gå bra och fick beställningar på ångvagnar från många ansedda kunder.
  Senare fick man lov att anpassa sig efter tidens melodi och bilarna "blev med motor" och därmed 
  också bensindrivna.


    En liten hattparad. Som ni ser på hattaskarna så är det inte vilka 
    märken som helst som "damerna" har på huvudet. 
    Damen längst till vänster, låt oss kalla henne Ettan, bär en Dior, 
    Tvåan i mitten bär en Balenciaga och Trean gillar Chanel. 

    Hmm....hattaskarna skulle jag inte ha någonting emot att ha men vete gudarna om jag ville
    ta någon av hattarna på mig. Jag passar nog bäst i en yllemössa som går ner över öronen....
    fast, förstås, det går knappast för sig om man ska vara fint klädd och gå på fest. 

    Nå, nu ska jag inte gå varken hit eller dit.  Jag ska avsluta  mitt eget temainlägg om vintage
    för den här gången. Det får räcka med det.





    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
    
  
   Ps. För den som tittar in här för första gången kan jag berätta att jag 
         gör ett Temainlägg om vintage varje vecka, någon av dagarna. 
         Till grund ligger mitt besök i Malagas bilmuseum i februari i år. ds.



lördag 21 april 2018

Vardagliga vyer

           
           Jag förvånar mig själv nu och då med att ta bilder som kanske inte så många skulle
           ta när de är utomlands på en semesterresa.
           "Vad ser du för vackert i den där? " (bild ovan) frågade Uffe
           och tittade förundrat på mig
           när vi var på Kreta senaste höst. 

           Det är svårt att förklara vad det är jag ser men på något sätt
           så känner jag av livet som levs, har levts och en folksjäl som lyser igenom.
           " Den är ju inte ens hel, krukan på taket" fortsatte min make.
           " Nej, men någon har lagt en flat sten på den av någon anledning, den används
           till något?"
           Sedan ser jag stenarna som travats på varandra i husknuten,
           ser händer som lagt dem på plats...
          

                        Givetvis funderar jag ju själv ibland....
                        Varför tog jag en bild av det här huset?
                        Förmodligen funderade jag just då, när vi var där,
                        på varför det nedre fönstret är "förstärkt"
                        eller åtminstone ser det så ut, av järnlister.
                        Men också på kabeldragningen ovanför och en skorsten,
                        möjligen en ventilation, som är utdragen rakt  igenom väggen
                        med öppningen framför det övre fönstret.
                        Allt ser jag på några sekunder, tar foto och vandrar vidare
                        med en smått oförklarlig bild på minneskortet i kameran.
                       
                   


    Bilden ovan tog jag för att jag verkligen tycker att den är vacker.
    Den är nästan som en målad tavla, ett stilleben. Jag kände mig hänförd ...
    En mycket vacker, troligen handdrejad urna, en äldre motorcykel med punktering
    vilar mot muren och som kronan på verket, järngallret på muren bakom.
    Vem har suttit på motorcykeln? Vad har personen upplevt när den
    susade fram i de kretensiska bergen.
    Var är ägaren nu?
    Så går mina tankar.





En mindre urna har gått sönder.
Delarna är lagda
på varandra och en vacker
växt har rotat sig

Vinet som slingrar sig

Den stora urnan
kan man ju bara dö för











   En bakgård någonstans där vi gick förbi 
   Ett uppslaget parasoll, en fin gunghäst, plastkorg, arbetsredskap, en motor,
   en bil under ett enkelt takskydd, några stegar uppresta mot en vägg.
   Det finns en stilla puls i bilden som jag tycker om


   En  kruka på ett tak,  med en liten tunn sparrisplanta (kanske), förtorkad men skir och vacker.


    Jag inte vet vad det här är...
    Materialet ser ut som terracotta.  En gravlykta skymtar framför men
    det är ingen gravplats, allt är troligen bara ditlagt för att man ska lägga saker någonstans



    I väntan på en buss såg utsikten ut så här.
    Kanske det inte var menat så men med tiden har det blivit ett skrotupplag
    Ju mera man tittar på bilden desto mera ser man...
   

    Vid en annan hållplats såg det ut så här. En cykelliknande ställning med
    små krukor med blommor i, hängandes under styrstången och i hjulen.
    Framför står en ännu mindre cykel.
    Vem har sagt att det är tråkigt att vänta på bussen?
    Det finns hur mycket som helst att "vila" ögonen på.
    (Bussen kommer  för övrigt när den kommer, tidtabeller till trots)


     Blå dörrar, en halverad urna och vinet som hänger ner och rör sig sakta i vinden...

   
   

  
      En jägare körde upp
      framför oss
      i en by någonstans i
      bergen
      Han parkerade
      och sju hundar
      vällde fram och ut
      från sina platser
      i bilen.

      Två har redan
      försvunnit upp för
      hemmets trappa
      en liten bit ifrån,
      tre är på gång
      på flaket och
      två väntar i framsätet.

     Trots att det var mycket
     folk i rörelse just där,
     så gjorde de som de ska
     göra, bara drog iväg
     uppför trappan och
     husse/jägaren gick sist
     upp med ryggsäcken
     på, förmodligen  med
     bytet i.
     Fågel, hare?







     Jag har städat igen i mitt bildarkiv, den här gången i Kreta-mappen.
     Hur gör ni? Har ni också en massa bilder som är varken det ena eller det andra?
     Som är mitt i på något sätt, men smått belysande om hur livet är i vardagen hos andra,
     indirekt också hos en själv.
     På något sätt.

     En skön helg önskas alla bloggläsare!

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 



Headern visar en torr gräsplätt fylld av vita saker som sticker upp här och där.  Troligen har det någon gång för inte alls så längesedan funnits en trädgårdsförsäljning här men så kom finanskrisen/kriserna och andan gick bara ur som när man spräcker en ballong. Ägaren lämnade allting vind för våg, gick hem och stängde dörren bakom sig.
Jag tycker bilden visar skönhet men också förtvivlan och uppgivenhet. Kris.

fredag 20 april 2018

Här hemma ....


        på gården går livet sin gilla gång.
        Våren är senare i år än den har varit under ett antal år i rad, men säkra tecken
        på förändring åt rätt håll syns mera dag för dag.
        Blomningen är inte yvig precis, men krokusarna börjar sticka upp sina vackra huvuden
        på södra sidan av huset.
        Och bina är inte sena gäster. Nu måste allt tas tillvara ....


                          Filip är här i stort sett hela tiden, vaktandes någon av sina hönor
                          när de äter. Igår fick vi veta av grannarna att det åtminstone finns
                          en tupp till i byn. ( Förmodligen är det Filips avkomma, som han
                          jagade bort härifrån i höstas) . Vi börjar bli "fasansfullt" rika i byn
                          på fasaner. Klockan fem, just i den allra tidigaste gryningen tutar han
                          till så åtminstone jag vaknar till, svänger mig på sida och lägger kudden
                          över örat. Det är lite väl tidigt att stiga upp herr Fasan!


                             Ekorrarna far på som vanligt från träd till träd, från den ena till den andra
                             grannen och länsar matställena. De har också tagit över byn, kan man säga


   Bull-Måssan anlände härom dagen, nog med en stor hop släktingar med sig
   men de har dragit vidare och Måssan har stannat kvar.
   Måsse visar sig med jämna mellanrum och vill ha Måssan med sig
   men, men...
   Ofta sitter de på takåsen. Precis som vanligt. Bulle har hon inte fått ännu...

   Svea och Sven Dufva har varit här ett tag redan. Nu har jag lärt mig att det ska finnas hela
   vetekorn hemma när de kommer.  Ett par andra duvor försökte landa här men
   då blev det fart på paret Dufva. Inte hit, inte hit! Bort, bort!


    Rådjuren är fortfarande kvar här vid matlådan. Men snart blir det andra bullar. Så snart gräset blir
    grönt så försvinner de ut i periferin, vilket är bra, för jag är inte säker på att det går att få tag
    på renfoder åt dem längre. Nätterna är fortfarande kalla . Energi behövs när naturen
    inte bjuder till riktigt ännu. Om lådan är tom så står de här och blänger på oss...
    och undrar vad vi är för ena typer som inte sköter om dem. 


   Vi har blivit med trana. I år finns en trana nedanför vägen som går mellan åkern och oss.
   Den står där och ropar till en annan trana som bor lite längre västerut bakom grannen.
   Undrar vad de säger åt varandra?-" Kom hit, det är bättre här än där! ". Om båda ropar så,
   så lär det inte bli ändring. Var och en blir på sin plats istället.

   Ja, ungefär så går dagarna för djuren på gården. Vi själva då?
   Jag röjer så det står härliga till, barkar aspsly,
   jobbar med Nakenhäcken ( jag gav den två år och i år är det två år, mera om det
   senare).
   Jag tittar på trädgårdslandet och känner mig rätt lugn ännu.
   Det är inte dags ännu att sätta lök och så ärter.
   I växthuset har jag sått basilika, vallmo och persilja i krukor med plast över.
   På fönsterbrädet grönskar små tomatplantor....

En liten järnsparv mellanlandade ett dygn och drog vidare igen

   Igår blev bilarna vårstädade, tvättade och vaxade. Nu glänser de i kapp bredvid varandra...
   Så länge det varar.
   Fåglarna som kommer i stora sjok för att tanka lämnar visitkort, många, många.
   Och prickiga blir bilarna.

   Kvällarna vigs för det mesta till hantverkandet.
   Snart är det bara två månader kvar tills vi öppnar
   sommarcaféet med hantverk och utställning i Gula salen.
   Livet lunkar på trots att tiden flyger iväg.

   En liten mellanrapport blev det mellan alla inlägg om resor kors och tvärs, lite hit och dit.


   Headern visar Filip som inspekterar min nyklippta Nakenhäck. Nej, han ser inte alls nöjd ut
  och det 😌 med full rätt.  Finjustering genomfördes senare.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska