onsdag 13 september 2017

Väjningsplikt, full stopp och Nu


    Jag har redan tidigare knystat lite grann om att jag inte kan delta i Veckans rubrik under september
    med riktig ordning, vilket innebär en rubrik per vecka. Nu slår jag alla tre återstående flugor
    i en och samma smäll vad gäller september.
    Det är Tove som är rubrikmakerska den här månaden.

    I Helsingfors har alla väjningsplikt när spårvagnarna kommer....( nu råkar det stå Kirurgen
    på spårvagnen jag tog bild av. Med en liten glimt i ögat så är det nog där man kan hamna
    om man inte tar det här med väjningsplikt på djupaste allvar)


    Utanför Svenska Teatern blev det  fullt stopp när vi körde förbi. Till vänster
    kunde vi inte ta vägen så det var bara att vänta på grönt ljus.
    Här förelåg också en slags väjningsplikt


   De här herrarna lärde mig allt om väjningsplikt och om stopp när jag tog körkort för många år
   sedan.  (40 år sedan)
   Trafiksinspektör Lillie till vänster och bilskolelärare Jahrén poserade snällt när de
   blev förevigade efter fullgjort jobb och jag hade fått mitt körkort.
   Nu finns ingen av dem i den här världen längre men i gott minne är de bevarade.
   Jag minns dem båda med varmt hjärta


                 Och ibland blir det fullkomligt stopp när kung Bore knackar på....



                       Stopp och belägg! Så där kan man väl inte göra på offentlig plats?
                      
                  
                      NU lyser min egen stoppknapp röd och ska så göra i drygt två veckor
                      Då är jag förhoppningsvis tillbaka igen på bloggbanan
                      och kan berätta vad jag har gjort i det dagliga Nuet medan jag
                      har varit borta från den här sidan.

                     De andra som deltar i temat Veckans rubrik hittar ni på Toves sida.

                     Ha sköna höstveckor tills vi ses här igen!

                     Ett stort tack till dig Tove som startade upp Veckans rubrik för september!
                     

                    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska


måndag 11 september 2017

Händer

Sannas rubrik för den här veckan är händer
De övriga som deltar hittar ni på hennes sida.


Mitt ena bidrag är en bild från Funchal på Madeira
Konstverkets symbolik är tydlig för min egen del
Vackert och storartat är det hur som helst eller hur?


Min andra bild är från en tandläkarklinik i Tyskland någonstans
Utan händer blir det svårt att laga tänder....
På bilden studerar två tandläkare röntgenbilden av någons tänder

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 8 september 2017

Skördetider

Det hör väl nästan till att skriva den rubriken varje höst

Den här hösten har vi inte lika mycket att skörda som tidigare år men likväl
blir det en hel del.


    Dill fick vi rikligt av och allt är infruset i lagom stora portioner



    Persiljan är också skördad och doserad i lagom stora askar i frysen. Bara att ta till när behovet
    uppkommer längre fram under höst och vinter



    Särskilt mycket kantareller har vi inte hittat den här sommaren och hösten, men
    det gör inte mycket. Frysen är fylld, vi klarar oss utmärkt på svampfronten
    Vi äter så många olika slags svampar. Karl-Johan hör till de absoluta svampfavoriterna och
    ifjol fanns den svampen överallt. Vi har många olika sorters svamp, bara att ta till
    när ilet kommer över en. Och det gör det ofta och gärna. Vi gillar svamp.


 Lingon har vi mera än tillräckligt av nu, men jag vet att det troligen blir några liter till när vi
 tar oss ut i skogarna. Det går inte att gå förbi de röda tuvorna och barn och barnbarn tycker
 mycket om lingonsylt.  Själva är vi inte några sylt- och marmeladätare men äter gärna
 bär som vi har frusit ner, blåbär, hallon, jordgubbar, tranbär och....



   havtorn. I år har vi mycket bär att plocka och ta vara på. C-vitaminbehovet är tryggat


    Det blir mycket nypon i år men jag tar dem inte till vara längre. När frosten har varit framme
    äter jag ett par tre stycken från busken varje dag under vintern. Mycket gott och mycket nyttigt.
    Med både nypon och havtorn i kroppen blir det nästan överslag av c-vitaminer. 😋


   Som vanligt blir det rätt mycket zucchini att äta här hos oss.
   Det såg dåligt ut ett tag, för familjen Fasan använde zucchinibäddarna till spa
   under försommaren så fröna sprättade åt alla håll
   och kanter, när fåglarna burrade ner sig i jorden och gjorde stora gropar
   som såg ut som kratrar på månen. I dem låg de sedan och gosade sig.
   De trivdes med sitt spa så vi hade inte hjärta att fösa bort dem.
   Det räcker nog åt oss allihopa i alla fall, tänkte jag.

   En del frön åkte rakt ner i magen på de befjädrade vännerna. Men man får ju inte ge sig så
   lätt. Jag sådde nya i växthuset som jag sedan lade ut i trädgårdslandet och byggde fästningar runt.
   ( Någon måtta måste det ju vara 😉 )
   Trots den torra sommaren tycks det bli en bra skörd i alla fall av både runda och långa,
   gula och gröna.
   Lika gjorde fasanerna i bönlandet. Två påsar frön gick hädan. Gott, gott tyckte fasanerna.
   Dem, bönorna gav jag upp.
   Men nästa år ska jag ha bönlandet där de inte slipper till, de söta vännerna.
   Jag får bygga bönlandet högt, på något sätt. 
   Sockerärterna har vi redan ätit upp. De är så goda och dem fick vi ha i fred.


   Nu är tiden då vi äter enbart egenodlade tomater, olika sorter och storlek. Sakta mak skördar jag
   och tömmer växthusen. Snart är det dags för en rejäl höststädning i dem båda.
   I fjol hann jag inte med  så det finns att göra.
   Men hösten är lång....


                    En hel del smålök fanns kvar när jag vände upp och ner på lökbäddarna här om dagen.
                    Torkan har gjort sitt men för min del gör det ingenting.
                    Det är gott med smålök i grytor....


 Potatisskörden blev god. Fyra välfyllda hinkar tog jag upp i slutet av förra veckan.
 Vi har så vi klarar oss hela vintern. Vi äter inte särskilt mycket potatis så det räcker gott och väl
 till att bjuda andra på middag också någon gång.

 Ja, naturligtvis så finns det en del till att ta vara på. Basilika, sallat, gurka m.m....
 Men snart ska trädgårdsskafferiet vara tömt och skördat.
 Om en månad är det oktober och de säkra frostnätterna är här.
 Under tiden njuter vi av det nyskördade och äter gott.

 Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

tisdag 5 september 2017

Ask



Gems weekly photochallenge vecka 36. Sanna har valt rubrik
Titta in hos henne så får ni se vad andra deltagare har valt att visa den här veckan


Personligen  tänkte jag inte alls delta i veckans tema ASK men så händer det saker
Ett litet städil avgjorde saken när jag hittade askarna som vi bara inte kan
göra oss av med


Det går ju bara inte, för varje gång vi ser dem så ler vi båda två....
Man kan ju inte annat eller hur?
En gång i tiden innehöll de en mugg var med samma motiv på som på asken.


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 4 september 2017

Ordet är fritt / vägmärken

Tove har givit oss veckorubriker för september
och för min del så ska jag försöka hänga med efter bästa förmåga och tid.
Jag vet redan nu att jag inte deltar i temat varje vecka under hösten
Det finns annat som kommer att kräva min person till hundra procent
Annat som jag behöver och måste prioritera allra först

Ordet är fritt är den första rubriken
Här kunde jag få till ett långt inlägg om att så är det ju egentligen inte.
Ordet är inte fritt för alla.
Det blir vi vittne till varje dag, via tidningar, radio, tv och Internet
Vi får höra om åsiktsförtryck, om jämställdhetsförtryck...
och jag kunde utveckla de här tankarna hur mycket som helst.
Men jag tror förstås inte att det är det Tove tänkte när hon lade rubriken

Utan helt enkelt att ordet är fritt, du får välja själv vad du vill skriva om, berätta om
och visa bilder till

Och som vanligt har jag funderat hit och funderat dit och så blir det nästan ingenting
av det hela i alla fall, för uppslagen är alltför många.
Jag blir som åsnan mellan hötapparna
Vad vill jag orda fritt om?


Jag berättar lite grann om Filip Fasan och hans fruar, så får det bli
Ni minns kanske att de i tur och ordning heter Bettan, Secondan och Big-Ann
Efter att vi hade dem här av och till under halva sommaren, så blev det väldigt
lugnt och stilla mitt i allt.
Alltför stilla.
Inte någon av dem syntes till, inte ens Filip. Vi hörde inte ens hans töt-tötande 
på avstånd.
Nu har de nog ledsnat på oss funderade vi. Här går det för mycket folk
dagarna i ända....
De har säkert dragit vidare till lugnare ställen. Så diskuterade vi medan vi
lite ängsligt tittade ut över åkrarna i närheten, längs vägkanterna och hemma på gården.
Vart tog de vägen? De måtte väl inte ha hänt dem någonting ?


Dagarna gick men plötsligt en dag så var Filip här i sluttningen igen.
Nu något rumphuggen. Hans vackra stjärtpennor var ett minne blott.
(på bilden ovan har de redan vuxit ut igen) 
Många tankar flög fram och tillbaka. Har någon varit elak och ryckt dem av honom?
Han såg ju moloken ut...han töt-tötade inte ens. Men han var här och det om något kändes
bra. I alla fall.
Kanske de bara ruggar ett tag på sommaren och vem skulle för den delen
ha möjlighet att springa fast Filip?
Tankarna var många.

Så kom Uffe in en dag och sade att han hade sett en liten, liten fasan och Bettan i det höga gräset
runt fågelbordet och brödträdet.
Ja men naturligtvis ....
Plonk, plonk. polletten föll på plats.
De har ju legat lågt så att säga
Alla fruarna har ju ungar.
Tillsammans blir det många ungar och Filip är förstås trött
och slut av allt nattvak.
Nu finns många som det ska vakas över både natt och dag.


De finns här igen!
Trots att de har ett stort område till sitt förfogande, så ska de ta sig över vägen nu och då.
De bryr sig inte alls om att jag har bett dem hålla sig här hos oss.
Nu är det lugnt här igen, turistsäsongen är över och caféet har stängt för sommaren.
Men som vanligt är gräset grönare på andra sidan staketet.
När de har tagit sig över till andra sidan vägen så
ska de tillbaka hit igen efter ett tag.


Nu funderar jag på om vi måste anhålla om tillstånd för  att få bygga en tunnel under vägen
eller en lång och hög bro med fin utsikt över den.
Kanske både ock?
Då kan de välja vilken väg de vill ta....
En fasansfullt fin och hög bro som de kan trippa över skulle ju  inte vara helt fel
Då skulle de få en utsikt som heter duga och som de aldrig skulle glömma bort
Gör man den extra bred så kan rådjur och alla andra djur också använda sig av den.

Troligen skulle vi få avslag.
Vår infrastrukturminister har så många andra funderingar.
Kortrutt, brobyggen, färjor och kanske t.om. en tunnel så småningom i skärgården
Man vet aldrig vad som händer när Landskapsregeringen får upp farten....
Det finns liksom ingen hejd
Sånt kostar plenty of money.
Pengar som egentligen inte finns, (men de kan säkert trolla med knäna i regeringen)
Så vi får troligen nöja oss med att vara utan och köra försiktigt och hoppas på att
andra tänker göra detsamma


Vägmärket har jag lånat från Internet



Men ändå..
Ett vägmärke kanske?
Är det för dyrt?

"Här har vi fasaner.
Kör försiktigt!"

Jag måste förstås måla dit fasaner istället...
Kanske jag fixar ett eget vägmärke och låter bli att fråga om lov...
Inte har de styrande tid att titta åt
det här hållet alls. De tittar ju bara österut och på Mariehamn nu för tiden. 






   I skrivande stund känner jag inte till vilka andra som deltar i Veckans rubrik men när jag
   vet mera så uppdaterar jag givetvis.  Mitt i allt så märker jag att jag fick till Veckorubrik
   nummer två också. Två flugor i en smäll. Så kan det gå!

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska.

torsdag 31 augusti 2017

Man börjar snart själv höra till historien....

Tingsplatsen i Kvarnbo, vid kyrkan

    Det är bara att inse fakta, var min tanke när jag tog bilen och drog iväg till Saltviks kyrka senaste
    lördag där det skulle bli ett återseende mellan konfirmander, lillvärdinnor och prästerskap.
    Det har gått 50 år sedan skriftskolelägret!
    Otroligt! 50 år, ett halvt sekel!

Där fanns också en kultplats en gång i tiden
Handelsplats



Att vi hade vår  mötesplats i Saltviks kyrka var förstås naturligt för det var där konfirmationen gick av stapeln.  Lundell var präst och Joe Brandt adjunkt, numera präst sedan länge. Joe var nygift med sin Pirkko som övade sång med konfirmander vid olika tillfällen.
Vi bodde i Rangsby skola på gångavstånd från kyrkan 
och vi hade innerligen roligt och trivsamt fast det i väven förstås fanns inslag av allvar och många funderingar runt kristendomen och livet i allmänhet. 
Själv var jag redan konfirmerad sedan april det året och var med
som en av två s.k. lillvärdinnor eller storasystrar.
Jag brukar lite på skämt säga att jag har konfirmerat mig två gånger....
Och ändå så hjälpte det inte.

Saltviks kyrka är helgad åt jungfru Maria, Jesu moder


    I dagsläget hör jag inte till kyrkan, jag skrev ur mig för många år sedan
    Men för den skull så hindrar det inte mig att besöka kyrkor.
    Det handlar inte om byggningarna så att säga


 
   Det är längesedan jag har varit till Saltviks kyrka.
   En julkonsert för många år sedan var den sista
   gången och innan dess när min mormor jordfästes.
   Nu besökte jag den tillsammans med nio andra
   "konfirmander" samt Joe och hans Pirkko.


     
        Som vanligt, eftersom jag inte har frågat de närvarande om lov att visa bilder på dem,
        så blir det mera anonymt och lite bakifrån-bilder.
        Här är vi på väg in för en stunds andakt, tal  och sång.
        De som mycket förtjänstfullt  har jobbat för att få ihop konfirmandgruppen
        berättade att vi var 25 på den tiden
        3 av oss har lämnat den här världen och några har inte gått att nå,
        trots ihärdig efterforskning, några lämnade återbud i sista stund
        av olika familjeskäl, sjukdom och liknande.
        Nio konfirmander,  prästparet och jag räknades in, minnesdagen till ära.



   Efter ihärdiga försök att låsa upp kyrkporten under Joes nära överseende, brast vi alla ut i ett
   glatt skratt när det konstaterades att den hade varit öppen hela tiden.
   Undra på att den var svår att öppna!



    Efter en gemytlig stund med sång, bön och lite annat prat och skratt tågade vi alla vidare
     till församlingshemmet utanför kyrkmuren


     Där intog vi hembakad smörgåstårta, väldigt god och på det en söt marängtårta till kaffet

     Det händer mycket under femtio år så vi försökte var och en av oss att hålla oss rätt så kort
     när det blev dags för en liten presentation på vad som hänt oss under de femtio år som gått.
     Det blir ju alltid många diskussioner och naturligtvis
     fanns alla minnen att ventilera från skriftskolelägret som var orsaken till att vi träffades.
     Vi hjälptes åt att minnas, det den ena inte kom ihåg, kunde någon annan fylla i och så vidare.

     Födelsedagar med gipstårtor; Joes säng som hängde på utsidan av fönstret, alla kläder som
     försvann och hängde på lina högt ovanför  marken från hus till hus, svåra att nå för den som
     behövde dem och mycket, mycket mera....
     Allvarsord och många skratt klingade i församlingssalen.
     Vi var åter 15-16-åringar,
     nu med lite mera erfarenhet i bagaget förstås än just då det begav sig.

 
     Efter drygt tre timmar försvann vi ut i våra egna världar igen, de flesta med bil och den närmast
     kyrkan boende med cykel.  Den var så charmig så den bara måste bli förevigad

    -" Nu måste vi ha träff om 25 år igen", sade någon  men möttes av ett unisont frustande skratt.
    -" Nää, men kanske om 5 år!"
     Så blir det nog också och jag ser redan framemot att få träffa alla igen,
     kanske ännu flera som var med en gång för längesen.

     Det fina i den här kråksången är att när allt kommer omkring så var vi alla inte en dag
     äldre idag än vi var då. Bara lite visare....

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

     Bilderna är rätt mörka, men det var en mulen dag vi träffades, nordan låg på och 
     det kändes rejält kallt.

söndag 27 augusti 2017

Oj, söta rara....

så svårt det kan vara att få ändan ur vagnen ibland.
Många gånger har jag tänkt visa fortsättningen på utställningen Kalevala
 i Eckerö Post o Tullhus,
den som jag började visa redan här

Men livet är intensivt, det händer saker hela tiden och en ann har svårt att hänga med i svängarna
Plötsligt så finns det hur mycket som helst att skriva och berätta om men en sak i taget som det heter....

Några fina hantverk som föll mig i smaken särskilt mycket vill jag dela med mig av åt er









Konstnären bakom de handsnidade fåglarna
 är Synnöve Nordström (Alandia Birds)

 Hon har en mästerlig hand som kan göra dessa fåglar så
 naturtroget, ett öga som ser dem som de är.

Här ovan kniphonan som slog sig ned på vattenmoderns knä, den flicka som Ilmarinen förvandlade till en skriande mås

(Bilden av måsen blev som den blev.... )😐

    Så här fick hon till  göken som gol för Väinämöinen


    och så Tuoneälvens svan


Smeden Tanja Spormann-Karlssons uggla (som hon hittade i de djupa skogarna i Kalevalaeposet)
Urtjusig i mitt tycke


           Barbro Xenia Erikssons ägg med namnet "I begynnelsen fanns ordet "....mixed media
           " Skapelsen beskrivs i den första sången där Ilmatar, luftens dotter, höjer sitt knä ur havet,
           så att den förtvivlade anden kan bygga sitt bo och lägga sina ägg i hennes knä.
           Anden lägger sju ägg"



    Susanne Jansén har förfärdigat Pohjas gästabud (vävning, smide och keramik)
    Den objudne bröllopsgästen Lemminkäinen krävde förplägnad och blev till sist serverad
    ett stop med kräldjur




    Peter Lindbergs ljuvliga träsmycke Luna



    Kerstin Kronqvist, Faster Kerstin har skapat Louhis stol
    Ilmarinen gjorde en stol åt Pohjas husmor av en gammelgäddas käkar och
    vann med den sin hustru, Louhis dotter. Sitsen beskriver olika
    skeden i bortrövandet av Sampo


    Annika Lahti kallar sin skapelse i silver till Skogens drottning
    " Jag har låtit mig inspireras av Hiisi och gjort smycken som ett skogsrå kunde tänkas bära"

   Några smakprov blev det den här gången.
   Jag har flera i bildarkivet och mitt i allt så visar jag
   några till när andan faller på......

   Fortfarande finns det möjlighet att besöka utställningen, några dagar till (3 sept).
   Har ni vägarna förbi, bor nära (på Åland) så passa på.

   Tänk ändå, att vi skriver den sista söndagen i augusti. Tiden rinner iväg så det sjunger om det
   Här är vi mitt uppe i skördandet, att ta in trädgårdsmöbler (caféets) m.m.
   Men mera om detta i ett senare inlägg

   Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

   Headern har inget som helst att göra med Kalevalautställningen men är man kattmormor
   så är man. Augusta heter skönheten.