"Alien" , Jaguarer och Flower Power.

    " Tribute" är namnet på dressen ovan. Modedesignern Issey Miyake föddes 1938 i Hiroshima.
    Mirakulöst nog så överlevde han atombomben.  Han är känd för sina tekniskt och
    konstnärligt avancerade plagg och för sina parfymer.
   

     Den här bilen kallas rätt och slätt för "Alien".
     Det är en prototyp från 2010, tillverkad i Tyskland för bilmuséet i Malaga,
     där jag och Uffe var den 26 februari i år.

     Det speciella med Alien är att bränslet är vatten samt att bilen har en mekanism som bryter ner
     vattnet och konverterar det till elektrisk energi.
     Den energin i sin tur matar ett batteri som sätter igång en propeller som i sin tur startar bilen.
     Jag måste tillstå att jag funderar om jag har läst fel för det låter så otroligt...
     Men tanken är att det här är framtidens melodi. Tillsvidare dock en prototyp.
     Skynda, skynda vetenskapen....
   
   

   En annan typ av framtidstro kallades " Hoppet".
   Bilen är en Rosengart, från Frankrike år 1939.
   Den har kört rakt in i "spenaten" och där står den och förstör...
   men hoppet är att naturen tar över.
   Men drömmen om en grönare och renare planet är långtifrån inte löst ännu.

   En grann granne hittade vi precis bredvid den vildvuxna trädgården.
   En jaguar skulle förstås passa bra i den vildvuxna växtligheten, men just den här,
   kallad Conservative, är av plåtmodell, tillverkad år 1946 i England,
   6 cyl. 125 hp. 3500 cc, modell MK IV 3½ litre " Saloon" ,  lär ha varit mera populär
   på gatorna i Londons finanskvarter.

    Bilarna stod väldigt tätt och det var svårt att fånga dem på bild, på det sätt som jag helst hade velat,
    men man får göra det bästa av det mesta .
    Bentleyn från 1949, också från England, kallades "King of Disco"
    ( 6 cyl, 137 hp. 4300 cc. Modell Mark VI )
    Här kommer lite grann panter in i bilden, eller rättare sagt i bilen. Säten och annat skinnbeklätt
    bestod dessvärre till stor del av  panterskinn. Huu, men så ser sanningen ut
    Så skulle det se ut under femtiotalet hos dem som levde nattklubbsliv i London.
   

 Så här kunde någon av
 den tidens nattklubbsgäster
 vara klädd

 Designer var Antonio Cánovas
 del Castillo, som också designade
 smycken för Tiffany & Co.

    Jag avslutar besöket i bilmuseet för den här gången med lite Flower Power.
    Några målburkar, penslar samt  ett fritt och öppet sinne kan förändra vilken Rolls-Royce som helst.
    Den här är av årsmodell 1969, (England) 8 cyl. 200 hp. 6200 cc, Modell Phantom VI.

    John Lennon har ett finger med i spelet.
    Han skapade motivet, lite grann psykedeliskt som representerade hippiefilosofin.
    Bilen användes av Beatles på höjden av deras succes. Senare lånade Lennon ut den till stjärnor
    som Rolling Stones och Bob Dylan.

   Nästa gång jag delar med mig från bilmuséet i Malaga visar jag mera kläder.
   Jag har rundat det sista hörnet och har raksträckan kvar till slutet av vårt besök där.
   Men den är rätt lång. Frågan är om det är en tröst eller ...

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En liten fortsättning

              Jag fortsätter lite till på det tidigare inlägget om den oväntade svampskörden.
              På vägen hem med svampkorgen mötte vi grannbyns sötnosar som ställde sig
              på två ben när de fick se oss...
               

               De var tre "flickor" som var ute och motionerade med sin matte.
               Och visst kan man ju smälta som  smör i solen när man tittar in i Madonnas milda ögon.

  Väl hemma på gården igen såg vi att någonting hade hänt...
  Bredvid min bil låg en sparvhök. Död.  Troligen hade den flugit rakt in i bilen och brutit nacken.
  Antagligen hade den jagat en liten fågel eller en ekorre som klarade sig undan med att
  ta sin flykt till under bilen och så gick det som det gick

Jag tog bilden uppifrån på vår kökstrappa...

                Sparvhöken är en väldigt vacker fågel
                Jag tog genast kontakt med Ålands Landskapsregering och
                en av deras naturvårdsintendenter.
                -"Jadå, kom hit med den bara !"

                Nu ska den vackra fågeln bli uppstoppad.
                Vad som sedan händer vet jag inte riktigt,
                men jag antar att någon av de åländska skolorna får fågeln så att barnen
                lär sig hur sparvhöken ser ut.

                Vi har redan tidigare gjort samma sak,
                när en sparvhök flög rakt in i vårt köksfönster och bröt nacken för några år sedan.
                Arma fåglar!
                Jag har klippt ut svarta hökprofiler som jag har fäst på rutorna men tydligen
                skulle det vara bra att ha alla bilfönster "profilerade" på samma sätt också....
                Men då får jag säkert problem med trafikpolisen.

Slemmern, en av havsvikarna som omger Mariehamn syns inte alls i Östra hamnen, allt är vitt, vitt.

Här har varit mera än fullt upp under  några dagar.
Jag har varit på flera intressanta möten i stan,
kört dit i tjock dimma och kört hemåt i liknande väderlek
November är ingen dum  månad alls i mitt tycke.
Visst mörknar det snabbt på kvällarna men så ska det ju vara den här årstiden.
Utan mörkret kanske vi inte skulle uppskatta ljuset lika mycket som vi gör när det återkommer.
Nu är tid att kura skymning på ett annat sätt än tidigare.

När jag har den här utsikten till vänster om mig på vägen hem har jag ca 2 km kvar att köra...

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Oväntad skörd

    Vi har för vana att ta en ca 1 timmes promenad/vandring varje dag om bara vädret är på vår sida,
    vilket det för det mesta är. Att ta sig över stock och sten hör till och då ligger
    skogsområdena runt omkring oss bra till för våra motionsrundor.
    Att gå upp och ner i terräng är väldigt bra för Uffe som tränar för
    balansens skull mera än någonsin. Hans rörlighet efter stroken för drygt två år sedan
    har blivit mycket bättre och stabilare. Rörelsen är oerhört viktig i det här sammanhanget.
    Givetvis så är det bra för mig också som får all rörelse liksom på köpet

Bara början här...korgen blev halvfull

    För säkerhets skull tog vi en svampkorg med oss och otroligt nog kom vi hem med den
    halvfylld. Mestadels med Karl-Johan ( 5 nov!!!) , några trattisar, en smörsopp och....

    fem kantareller. De första för året!
    Förmodligen också de sista men man vet ju aldrig.
    Den här hösten överraskar.
    Trattisar har vi plockat ända fram till nyår tidigare men
    inte kantareller och allra minst Karl-Johan.
    Och jag som trodde att det inte skulle bli någon påfyllning i svampförrådet
    den här hösten.
    Men tack och lov så trodde jag fel. 
   

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Ormvråk

    Ibland händer det att vi får besök av det mera ovanliga slaget
    I och för sig så är det snart två år sedan det här hände, men  av någon märklig anledning
    har jag glömt bort att visa gästen
    som damp ner här den 1 december 2016.

    Jag var så säker på att jag hade gjort det men när jag tittade efter
    så märkte jag att nähä, det har jag inte alls gjort ett inlägg om.
    Så nu blir det av istället, sent omsider.

    Ormvråken i sig är inte ovanlig alls men vi har varken förr eller senare fått besök
    av den så här mitt framför våra ögon som vi fick då.
    Över åkern nedanför oss har vi sett den ryttla och flyga i cirklar i jakt på sork och annat
    men då på högre höjder.
 

    Jag kände mig nästan skurkaktig när jag insåg att den stackars vråken
    trodde att den hittade ett lämpligt (blodigt) byte som låg på marken,
    men fångsten blev inget annat än resterna av ett granatäpple.
    Rådjuren ville inte heller ha den sortens äppel så därför låg det kvar på marken
    nära deras matställe.

 

    
      Efter en liten stund på marken lättade den och flög till sparvhökarnas pinne.
      Där brukar de sitta nu och då, spanande efter lunch och middag.

      Så gjorde även ormvråken....

   Att våra skator tror att de är allra minst örnar har vi nog förstått redan tidigare

   och nu vi fick också bekräftelse på det när den ena av dem satte sig mitt framför näbben

   på ormvråken med bara en 30-40 cm avstånd emellan dem.

   Undrar vad den sade åt ormvråken? 

   "Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig"? 

   Så där som man själv ropade då man 

   lekte" ta fatt" när man var liten, åt den som jagade en. 

   Aningen dumdristigt tycker jag att det var, för till ormvråkens föda hör bl.a. småfåglar men 

   den tar också fåglar i storlek med fasan om det kniper. 

   Kaniner lever också farligt. 

   (ormar hör inte alls till favoritfödan, trots namnet)

   Nu verkade den mest förtrytad över att den bara fick tag på ett granatäppelskrutt

   och blev "retad" av en skata. 

   En stund senare flög den sin väg. 

   Kanske mot Afrika, för där brukar de hålla till från december fram till mars-april följande vår.

  

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

   

Ytterligheter

    Så är det fredag igen och veckan sjunger mot sitt slut.
    Det är dags att ta tag i mitt eget lilla vintagetema.
    Jag vandrar åter på golvet i bilmuséet i Malaga.
    Vid det här laget har jag kommit till andra änden av det stora huset där samlingarna finns.
    Runt hörnet längre fram på bilden där en jaguar hänger väntar den sista slutrakan
    Men rakan är lång. Efter en överblick av det hela så kanske jag är klar lagom till Lucia?
    Få se hur det går ?

    Roligt är att flera av er så tålmodigt följer med mig/oss bland all glitter och glamour.
    Det är också en sida av livet och som åskådare är det kanske ännu roligare än
    att vara ägare till all glans. Är man fri som fågeln själv och inte har ett ägaransvar
    är det lättare att njuta av det här kalaset som bjuds att tittas på för den som vill.
   

   Dagens första bil är en Rolls Royce, from England "you know", årgång 1987
   V8, 200 hp, 6700 cc, modell Silver Spirit
   "The Jet Set Car"

   Kan ni tänka er att ha en bil dekorerad med Swarovskikristaller ? ( Susana Martins står för
   designen).
   Om min lilla "Virtanen", Toyota Corollan, skulle stå och gnistra
   på samma sätt så skulle alla fåglar i närheten få huvudbry och kanske göra allt för att
   få bort kristallerna, med hjälp av både näbbar och klor och slutligen fullständigt
   skita i (läs på) allting.
   Det jag menar är att var och en på sin plats.
   Här hos oss skulle en RR med Swaroskikristaller vara väldigt malplacerad.
   Men där den står är den gnistrande på alla sätt.
   Museét framhåller att en bil av den här valören skulle säkert ha passat Elisabeth Taylor som hand
   i handske och att Michael Jackson skulle ha passat som chaufför åt henne i densamma.

   En syn och tanke jag kan dela, absolut. Där sitter de ju, de goda vännerna!

   Kläderna har de hängt av sig, Michael bakom bilen och Liz Taylor på sidan om ...
   Hennes päls består av tre olika pälsslag, bl.a. mink och panter.
   Pur och ren elegans och en garanterad succé i Hollywood. 

    Från den ena ytterligheten till den andra 😀
 
    Vad sägs om en fransos vid namn  Helicron 2 från 1932 ?
    Ja, det är en prototyp, färdig att ta en flygtur ( Ready to take flight)
    Prototypen var skapad av Marcel Leyat efter slutet av det första världskriget.
    Under den tidsperioden var det nödvändigt att återvinna många slags motorer.
    Det finns endast två kända exemplar av Helicron. Det andra finns i Lane Motor Museum
    i Nashville i Tennessee.

    En riktig läckerbit är det i mina ögon. Undrar hur det skulle vara att köra den i snöoväder?

Nu tar vi ett hopp ända fram till år 2009 och Solar, kallad Spaceship
Också en prototyp, som är identisk med den berömda SolarWorld No 1, vilken år 2007, vann priset för den vackraste "solar car in the world,
i Australien.  Denna är  tillverkad i Bochum i Tyskland.  Bilen är täckt av solpaneler som transfomerar solljus till elektrisk energi som fyller batterierna.

Smart!

    Väggdekorationer kan se ut så här också

   

   Plötsligt så befann vi oss i Star Wars. 

   Prototypen Aire Comprimido är från 2011

   Särskilt vacker är den inte men likväl rätt rolig att betrakta.

   Mannen, bakom mannen i mitt liv, gjorde inte mycket väsen av sig på något sätt

   Han bara stod där som en stod.

                                             Att fotografera svarta katter och svarta damer
                                             är ingen lätt match alls, men ni kan säkert ana
                                             att klänningen är snygg i alla fall.

Så denn ja, som dansken säger. Så här långt kom jag idag!

Jag önskar alla en skön Allhelgonahelg!

En god väninna vigs till den sista vilan imorgon.
"I kärt minne bevarad käraste Tove, tack för alla fina stunder vi har haft och fick tillsammans! "

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Månadens sista dag

Väderleken är vad den är den här årstiden.
Stormen ryter lite mindre än vad den gjorde under gårdagen, då många ställen på Åland
blev strömlösa av och till.

Här klarade vi oss helt och hållet utan att bli strömlösa, fastän elen någon gång "lovade"
avbrott, blinkade och tycktes svaja och gunga, innan den ändå bestämde sig för att stanna kvar.
Jag såg till att ha ficklampan bredvid mig eller i handen var än jag rörde mig i huset; jag vet ju hur ohemult mörkt det blir när strömmen går. Mörkt ute, mörkt inne (men inte i sinnet)

Många har haft flera timmars avbrott och givetvis kan man ha roligare än så.
Men sist och slutligen så är det sådant vi får leva med av och till här ute i havet
Om man ser sig om ut i världen så borde jag överhuvudtaget inte ha skrivit det jag nyss skrev.
Allt detta är som en pytteliten förnäm fis i rymden.

Jag behöver knappast ge några exempel på hur hemskt folk har det på så många olika ställen
p.g.a översvämningar, jordbävningar, terror, krig och gud vet allt.
I jämförelse har vi det mera än gudagott att vara.

Jag imponeras av hur bra mycket fungerar här p.g.a. människors stora välvilja.
Katthjälpen på Åland r.f. har under det senaste veckoslutet fångat ett stort antal av de fyrbenta hemlösa raringarna och låtit kastrera och sterilisera dem.
En veterinär har skött om den sysslan
i dagarna två utan att ta det minsta betalt, en annan har upplåtit sin klinik,
frivilliga hjälpare har funnits runt omkring och skött om allt det andra praktiska .
Efter ingreppen har katterna fått, om inte nya hem, så tillfälliga hem under tiden man letar
efter ett nytt hem åt dem. Och folk ställer upp i den mån de kan.
Folk ger mat och annat till katthjälparna som finns i Mariehamn men som verkar runt hela Åland.

Vi diskuterade också här hos oss om vi skulle ta emot ett par katter, men insåg att vi inte kan det
eftersom vi ofta är på resande fot. Vi älskar katter, både Uffe och jag och känner ett stort ansvar
för att de ska ha bra på alla sätt och vis.Just därför avstår vi. Katten ska ha sin människa.
Däremot tänker vi bidra med torrfoder och burkmat och eventuellt annat som behövs.
Vi drar vårt strå till stacken på det sättet och det känns bra att kunna vara med
på ett hörn på något sätt.

Sen är jag förstås urförbannad på folk som lämnar sina sommarkatter vind för våg när hösten kommer.  Synen på katten är fortfarande väldigt låg.
Något borde hända via lag!  Dyra böter (pengar) brukar få folk att tänka till.
Jag tänker ta tag i några av mina politikervänner och jama till ordentligt.
Om det behövs så kan jag klösa till lite grann också.

Jag tänkte inte alls skriva det jag skrev, men nu är bokstäverna på plats.
Bilderna jag har använt i inlägget är sådana som jag har "hittat" i oktober-arkivet.

Vem bryr sig om att titta ut på granarna som viker sig dubbla och regnet som drar
förbi i horisontalt läge när man kan minnas hur det har varit under denna ljuva oktober
som nu sjunger på den absolut sista versen för i år

Imorgon skriver vi november.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

En grytlig historik

 Nu och då brukar jag titta bakåt i bildarkivet och se hur det såg ut för exakt ett år sedan.

 Så ock idag. 

 Det visade sig att idag på dagen är det ett år sedan jag med Uffes vänsterhandsbistånd, 

 lade den stora, gamla bykgrytan på den gamla stenkvarnen vid vårt grindhål (utan grind och staket)

 Bykgrytan har en riktigt gammal historik egentligen, inte bara en ettårig, men i grindhålet har den

 bara funnits ett år. För övrigt är den över hundra år, den rostiga skönheten, nu med hål borrade 

 i botten så att allt överloppsvatten rinner ut. 

 Att byka i den över öppen eld, blir alltså inte av längre.

 Den har gått i pension för längesen från sin huvudsyssla under den tid,

 då numera vårt hem och hus var skola för traktens alla barn. 

 Undrar vad allt den har tvättat rent? 

   Så blir det som det blir ibland. Jag blev nyfiken på vad jag själv har tagit för bilder under
   grytans ettåriga "liv" i grindhålet.
   Nästa bild jag hittade i arkivet var från den 25 december (-17), då mörkret föll över byn.
   Att grannarna, både på Mellangårds och Vestergårds är hemma går inte att ta miste på.

    I tallriset i grytan hängde jag gamla lyktor. Numera har de gått hädan via Returdepån.
    Efter några vintriga stormar suckade de till och mörknade. Nej, det gick inte att byta ljus i dem.
    I år blir det något annat som plockas fram ur förrådet som får lysa upp istället.
    Allt har sin tid, även en slinga med plastiga lyktor.

Här skriver vi Tjugondag Knut-18

Julen har sopats ut, de gamla lyktorna
är ett minne blott och granen fick
vara kvar ett tag, placerad i
grytan.


Efter det så blåste det småspik
och sydostliga vindar...
Grytan föll av pinn!

En omöjlighet skulle jag tycka,
men vinden tyckte annat. Lätt som en plätt
sjöng den och så brakade det till i den gamla
rostiga grytan.

Där stod grytan på sniskan, fastfrusen
i marken, ända tills våren åter var i faggorna.

( Vi rymde till Malaga några veckor
så vi såg inte eländet)

När vårens sol hjälpte till att tina bort vintern, fick jag hjälp av Ritva, glaskonstnären att lyfta upp grytan på dess piedestal igen.

Tung som attan var den, fylld av frusen jord.

Tallris och granruska eldade vi upp
när det blev Valborgsbrase-tider.

     Wilhelm var här med sin mamma under Valborg och 1 maj.
     Han placerade sina ballonger i grytan i väntan
     på att fara hem igen.
     Innan hade jag lagt glasflöten och murgröna i grytan som prydnad
     men visst är det mycket vackrare med glada ballonger.
     En idé som jag antagligen tar över.

     I maj hade jag tusensköna, vårlökar och liknande i grytan men ingen bild finns...

   Så fick vi en petunia, kallad Pia Berta Gunilla efter givarna,  som har varit helt otrolig.
   Så den har blommat! Så stor den har varit!
   Bilden visar hur den såg ut i slutet av maj.
   Den blev mera än dubbelt större under sommaren.
  

    Igår såg blomman ut så här...
 

    Allt har sin tid, även om man heter som man heter. Nu har jag inför november
    dekorerat med mossa, murgröna, kärleksört och romersk riddarsporre. Några grankvistar
    också lite grann på sidan om.

    Till julen blir det andra bullar av 😉 Då får grytan ett nytt utseende igen.

    Till historien hör att jag använde grytan i trädgårdslandet ett tag. Jag tyckte jag var så fiffig så,
    när jag planterade pepparmyntan i den. Alla vet ju hur pepparmynta är, man blir aldrig av med
    den.  Hur det nu gick till så lyckades jag över förväntan med att ta död på pepparmyntan i
    grytan, fast det inte var ursprungstanken.  Den bara dog! En omöjlighet egentligen....
    men innan dödsfallet hade myntan sett till att överleva fröledes medan rötterna förtvinade.
    Pepparmyntan sticker upp lite här och där i hela trädgårdslandet nu istället.
    Så tji fick jag.

    Så här kan det bli en helt vanlig måndag, när vintertiden har inträtt.
    En grythistorik blev till!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska