söndag 23 september 2018

" Dom kan vi använda igen.....

mormor ! ", tyckte Wilhelm när alla muffins var uppätna.


Jag tillstår att den tanken inte fanns hos mig.
Men eftersom W. är en kille som kommer ihåg
så får pappersformarna stå där han ställde dem i väntan på nästa gång som vi ska baka tillsammans.

Kastar jag dem så får jag nog höra både det ena och det andra om hur man ska spara på miljön.
Så sant så, ägget har talat och hönan lyder.
(Inom familjen kan vi göra så här.)

Klarar formarna en nästa gång så får jag spara dem igen
Helt säkert om jag känner Wilhelm rätt och hans granskande öga godkänner dem.



  
Det är bra med återvinning och bra att den efterkommande generationen
visar sig ha hållbara tankar om sakers vara eller inte vara.
Mormor ler med hela munnen och blir varm i hjärtat.
Det finns hopp för framtiden.

********************

För det mesta avslutar jag mina dagar med en liten stunds läsning (godnattsaga)
På mitt nattduksbord ligger för tillfället en bok av Jo Nesbö,
en författare jag har hört talas om men
aldrig har läst tidigare.

Innehållet är ibland så hemskt att jag nästan vrider mig av illamående
Vanligtvis så skulle jag ha slagit igen boken och lämnat den vind för våg.
Men inte nu...

Jag var snudd på att göra det, för våldtäkter, mord, tunga droger och ont uppsåt känns inte uppbyggande alls men han har språket. 
Det fängslar mig oerhört och jag bara måste läsa varje ord han skriver
Jag tar plats i Harry Hole, den norska polisen och bara hänger med mot alla odds.


Att jag sedan drömmer eländiga drömmar under natten tar jag.
Jag vet att jag är färgad av innehållet i boken,  att det är en process i läsandet.
Men boken ska jag läsa till det sista ordet
Jag kan inte annat.
Jag vet också att jag kommer att bläddra fram och tillbaka i den och läsa
några avsnitt igen innan jag slutligen lämnar den vidare till nästa läsare.


Nesbö är en skönlitterär deckarförfattare. ( mina ord)
Att beskriva vidrigheter på ett sådant sätt som han gör...
Vidrigheterna är vad de är men mitt i allt detta förmår han ge omgivningen, händelserna
och människorna ett gyllene skimmer.
I allt det förfärliga som sker, så lyckas han ta fram humor, kärlek, närhet,
vänskap, natur och skönhet på ett sätt som får mig att buga av vördnad.
Skriva kan han! 

"Varför läser du en bok som du tycker att är så hemsk?" undrade Uffe.
Ja, säg det! Jag kan inte annat, trots att jag beklagar mig för maken.
Nu kommer jag helt säkert att leta efter författarnamnet Jo Nesbö igen
Jag har fått mersmak.

Jag hittade Fladdermusmannen i Pettas lilla antikvariat innan vi for till Teneriffa.
Någon har lämnat den här åt oss.
Tanken var att jag skulle ta den med mig för att läsa under flygresan.
Men jag glömde boken hemma så jag fick läsa alla tidningar i tidningsfacket
framför mig i flygstolen istället.
Många gånger om.

Boken väntade här hemma och snart har jag kommit till slutet.
Det märkliga är att jag kommer att vara glad över att nå slutet,
trots att den har fängslat mig så pass mycket som den har gjort.
Kanske just därför?
Det ska bli skönt att stiga ut ur Harry Holes kropp.
En upplevelse har det varit som heter duga.

Han skriver barnböcker också denne mångsidige författare och allt vad han nu är. 

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

fredag 21 september 2018

Något riktigt vettigt att komma med

det har jag inte....
Men det är kanske vettigt att vara lite ovettig också

Uppriktigt sagt så har jag gått i stå eller i sin precis så där som kossorna brukar göra
Jag känner att jag vill skriva men vet inte vad jag ska skriva
Jag känner att jag vill fotografera men där är det precis likadant
Motiven är desamma tycks det som och så är det ju.
Så mycket händer ju inte på ett litet ställe (en sanning med modifikation förstås)

Jag står på stället och stampar, hostar och nyser.
Ja, febrar också, som brorsan
sade, när han var liten då han hade feber.
Kanske det är därför allt stampar på stället ?
Förkylningen är orsaken.
Nu är det bestämt att det är så.



Annars så väntar vi på den utlovade stormen Knud just nu
Trädtopparna har börjat vaja oroväckande mycket så något är på gång över havet
Vårvindar friska har blivit höstvindar, mörkret blir mörkare för varje dag som går
Här inne sitter vi och kurar.  Jag funderar på olika hantverk som jag ska göra
under höst, vinter och vår inför nästa sommarsäsong.
Sommarn hinner knappt ta slut innan man är igång med nästa sommar.



På Åland är det Skördefest i dagarna tre den här helgen.
Den första dagen har redan försvunnit i väster och jag hoppas att alla som deltar
får sälja riktigt mycket.
I år är det otroligt nog sex år sedan vi var med för sista gången
Hoppas att höstvindarna inte ställer till med allt för mycket elände för alla deltagare

Vi tänker inte fara någonstans utan stannar hemma och ser till att vi blir
fria från förkylningen som golvade oss redan för en dryg vecka sedan.
Lugn och ro är en bra medicin att ta till


Den enda större rörelsen jag tog idag var att gå över Pettas domäner för att se till att ingenting
löst fanns ute som kan ryka iväg när Knud drar in genom grindhålet
Några bilder tog jag samtidigt från en alltmer vissnad trädgård

Nu blir det sticksömnad kvällen ut.
Jag behöver en ny mössa inför vintern.
Den gamla trotjänaren krympte och blev pytteliten
Någon tvättade den i alltför hett vatten.Jag fattar inte vem 😉
men bra är det, för då får jag någonting nytt att sätta på huvudet.


Några ljus har tagits fram utifall att Knud får för sig att ta strömmen av oss
Tankarna går alltid till alla som är på havet/haven.
Sonen finns där, mågen finns där,
men jag tröstar mig med att de är vana med vågor stora som hus
Fast ändå ber jag om några extra skyddsänglar för dem och alla andra där ute .

Håll i er nu när Knud är på farten!


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

måndag 17 september 2018

Ett svep in på bilmuseet i Malaga



    Det är längesen jag hade tid att ta er med till bilmuseet i Malaga.
    Nu är tanken den att jag ska fortsätta med mitt eget veckotema "Vintage" och visa
    er bilar, kläder och annat som finns att titta på där. Senast jag tog er med dit var
    den 14 juni.

    Tiden har bara rullat iväg och rullade gjorde också bilarna på bilden ovan med början år 1923.
    Den till vänster är en Hispano Suiza, spansk bil kallad "Torpedo Barcelona Tourer"
    ( 4 cyl. 59 hp 3000 cc. Tipo 30)
    Hispano-Suiza var ett spanskt bolag som tillverkade luxuösa bilar men också racerbilar.

    Bilen till höger har jag dessvärre inte några uppgifter om alls. Det är mitt eget fel, jag har
    förlagt dem eller så missade jag dem när jag väl var på plats.  Men vacker är den i alla fall
    för att inte tala om "trasorna" som visas på sidorna om och emellan bilarna.
   
    Uppdatering: Plötsligt så händer det!  Jag hittade namnet på bilen till höger (i fel mapp)
    Det är en Pierce Arrow från USA, tillverkningsår 1930, 8 cyl. 125 hp, 6000 cc modell 143
    kallad " Golfers Coupé".  


    En Packard och inte vilken Packard som helst ....gräddvit och läcker


    Passagerarna i baksätet kunde förse sig med drycker om så önskades.


    Det är detaljerna som gör det


          Bilen är från 1939, tillverkad i USA ( V12, 175 hp, 7800 cc, Modell Twelve 1708)
          Den kallades för "The White House Car" eftersom president Roosevelt åkte omkring i
          en likadan bil. Kung George VI av England gjorde detsamma. Där satt de i sina bilar
          och vinkade till folket, medan de läppjade på ett glas portvin från minibaren.
          Presidenter och kungar måste också ha det bra eller hur?
          De är ju bara människor...






       Uppriktigt sagt så är jag ett litet
       blindstyre emellanåt.
       Eller ett stort.
       

      Men jag såg faktiskt bara räven till att
      börja med och tänkte att det där är ju
      också ett öde.
      Att hänga död över
      axlarna på någon dam

      Det skulle absolut vara mycket roligare
      att springa fritt i skogen på jakt efter
      någonting att äta.
      Klänningen lade jag knappt märke till ...



    Nå, nu är räven ju så död den kan vara
    och förhoppningsvis så värmde den
    axlarna på Jacqueline Kennedy
    innan den hemska dagen i november
    år 1963, då president Kennedy sköts
    ihjäl.

    Designer var Oleg och den dress hon
    hade på sig i bilen den ödesdigra dagen
   var också skapad  av honom.

   





    Så långt för den här gången....

   **********************************
 
    Här har vi haft kärt besök under helgen som varit.
    Wilhelm har varit här tillsammans med sina föräldrar (som har farit av och an i olika
    ärenden).
    Vi har som vanligt haft full fart under galoscherna som det blir när vi träffas, Wilhelm
    och jag.  Det har förstås bakats en hel del, vi har varit ett varv till skogen för att leta svamp,
    men tji fick vi; inte en hatt syntes till, men Wilhelm påstod att han såg en varg. Synd nog
    så missade jag herr Gråben helt och hållet, det skulle ju ha varit fint att få se vargen, men den
    hade tydligen så bråttom och sprang bakom mig in i skogen, påstod W.
    Stora lurviga tassar hade den också...

    Vi har varit på vinden och lekt skattjakt som vanligt. Wilhelm älskar att vara i min ateljé, för
    där hittar han mojänger, smycken, knappar, tyg och hur mycket som helst som han gillar.
    Hela eftermiddagen gick han sedan omkring invirad i en lång linneduk från Gullkrona (Pargas)
    och såg ut som en maharadja av något slag med
    en vit sidenduk runt halsen och över huvudet.
    Det blir aldrig tråkigt, jag lovar


   Han fick tre pumpor med sig hem som ska vara på trappan och bara vara vackra, men snart
   ska en av dem få vassa tänder och stora ögon.
   Hoppas de håller ända fram till Halloween.

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

torsdag 13 september 2018

Septembervardag


          Vår mening var att fara ut på sjön idag men Uffe är rejält förkyld. Dessutom blåste det
          rätt rejält också så det blev en vanlig vardag här hemma på backen istället.
          För min del, Uffe låg till sängs och snörvlade, den stackarn.

          Minns i november den ljuva september heter det i visan och när mörkret, kylan
          och dimman sveper ner över oss senare i höst är det fint att minnas de här dagarna
          som är nu.


       Jag passade på att tömma alla krukor och byttor i lilla växthuset.
       Nu är jorden förpassad till jordgubbslandet och krukorna tvättade och lagda
       på sin plats i källaren till nästa vår.
       Det finns många flera som ska tömmas men en sak i taget gäller


    Fast riktigt sant är det inte, för det ena ger det andra.  När jag ändå var på gång så vände
    jag en del av trädgårdslandet i förberedande syfte för att plantera om jordgubbsplantorna.
    Normalt brukar jag göra det i augusti men i år får det vara lite onormalt....
    Imorgon är tanken den att jag fortsätter och gör jordgubbslandet klart för i år
   

    Vildvinet är så vackert just nu...


    Alla vet vi om att sommaren har varit torrare än torr i år och naturligtvis så har en del växter
    strukit med på kuppen. Det gällde att prioritera vad som skulle vattnas och vad som inte skulle...
    Till min stora glädje så har en planta av rudbeckian överlevt så framtiden är tryggad för den.
    Snart kan jag ta vara på frön så jag kan så nya plantor nästa vår


   Den brinnande kärleken lyser lite här och lite där i trädgårdslandet och jag gräver upp dem,
   för dem samman till samma jordplätt för att ha när våren är här igen. Då ska de få sin rätta plats.

   När jag gick in igen för att förbereda middagen tittade en lite piggare Uffe upp, log och
   sade att "det märks att du får jorda dig igen. Du ser så glad ut..."
   Jag mår bra av trädgårdslandet och att vara mullvad, det är så sant så.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska    

tisdag 11 september 2018

Dags att ta ner tårna...


    Jag avslutade mitt förra inlägg med att lägga fötterna högt upp i luften och där fick de vara ett tag
    Lite hjälp att få dem riktigt högt upp gav Norwegian ( nej, jag har ingen provision eller några
    reklampengar att vänta ) på vägen till Teneriffa, dit Uffe hade bokat oss redan för rätt längesen

    Jag  medger att det kändes lite fånigt att resa till värmen och solen när vi hade det lika varmt
    och soligt här hemma, men nu är det som det är.
    Resan var betald sedan länge och med facit i hand,
    så är det bra att koppla av en bit hemifrån, det vet vi båda av erfarenhet.
    Det är så lätt att säga ja, när man ska säga nej, då man är på hemmaplan och
    överallt ser man saker som "måste" göras.


    Flyget blev försenat redan på Arlanda så vi kom fram efter midnatt till hotellet Santa Barbara
    som ligger på Golfkusten ( byn heter Pueblo Primavera)
    Vi öbor är vana med att resorna blir långa. Först ska man stiga upp i tidig timme för att hinna med
    morgonfärjan och vidare med bussen till Cityterminalen för att sedan hoppa på nästa buss
    som nästan tar en tillbaka till Kapellskär.
    På Arlanda får man sedan vänta ett tag och den här gången fick vi
    dessutom vänta drygt en timme i planet innan vi lyfte, men det är som det är med det.
    Resan gick bra och följande morgon åt vi frukost på vår balkong med den här utsikten framför oss.


    Naturligtvis så blev jag genast påmind om trädgårdsarbetet som var ogjort därhemma
    En viss lisa är det för själen att se andra jobba när man själv kan sitta rakt upp och ner på en stol
    och bara titta på utan att behöva göra varken det ena eller andra
   


    För min del börjar jag varje vistelse på ett hotell vid den här typen av diskar och hyllor
    Nu för tiden finns det ett bibliotek nästan på varje hotell.
    Folk läser och lämnar böcker efter sig
    Det är som rena skattkistan för mig och visst hittade jag böcker att läsa även den här gången
    Några riktiga guldkorn dessutom som gav mig glada förlösande skrattsalvor.
    Det var härligt att få skratta hejdlöst och länge åt en bok (rättare sagt två humoristiska böcker)
    Jag lever länge på dem och skratten de gav mig. ( Jag ska berätta mera, jadå)


    Huvudsakligen har vi dock vandrat och sökt oss så nära naturen som det bara är möjligt på
    det mycket turistiska Teneriffa.
    Hett och torrt var det där också så det förslog, så utan solhatt
    och vattenflaskor hade vi inte klarat av att vandra alls, men det blev,
    mellan 6 km upp till 15 kms vandringar nästan varje dag i alla fall.  ( vi var där 14 dagar, varav
    två gick till resorna dit och hem igen) .
    Den allra sista dagen vi var där gick vi inte längre än till receptionen; jag var så trött på solen
    att jag blev som ett trotsigt barn som bestämt sig för att bara vara på balkongen om ens det...
    Jag hade fått nog för stunden och började längta hem igen.


    Solmättade så in i Norden (och då solar vi inte)  lämnade vi Teneriffa för att ta oss hem
    till den här ön som bjöd på en rejäl åskskur i går kväll. ( 14 mm). Tack, tack!
    Den behövdes verkligen.
    Vi tog en liten runda till skogen igår för att se om det fanns svampar
    där som ville bli plockade men icke sá Nicke.
    Det var torrt så det knastrade om oss där vi gick fram
    Det enda som jag plockade med hem var bilden på ett par trollsländor som parade sig.


    Vi kom hem till hösten och det känns riktigt bra.
    Fortfarande har vi inte landat helt och hållet, tårna pekar nedåt nu men hälarna är fortfarande
    aningen lätta, fastän jag har tagit tag i trädgårdslandet igen, börjat plocka undan sommarkläderna
    och så vidare. Det är skönt att vara hemma igen, trots att vi har haft det riktigt bra medan vi
    var borta  Nu känner vi oss utvilade för att ta tag i den här vardagen.
    Ett stilla regn faller igen i skrivande stund.


    Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska
    
    

lördag 25 augusti 2018

Zucch...ini


    Uffe påstår att det är samma liv varje vår när jag sår zucchini.
    Jag lär gnöla och stöna, vara pessimistisk och tro att det nog inte blir någon enda liten
    zucchini åt oss i år. Och varje år lär det bli samma lovsång när den första plantan visar sig
    och ännu högre lär jag sjunga när den första zucchinin/zucchinisen?
    spretar sig fram bakom sin blomma


    Trots allt, trots torka och ovanligt varmt väder så har vi blivit mera än välsignade när det gäller
    zucchinisar ( har ingen aning om hur de ska heta i pluralis)
    Jag har givetvis vattnat men det jag också har gjort (säg inget åt EU) är att jag har grävt ner
    kompost innan den har blivit kompost. Jag har grävt ner allt organiskt som bara går att få i
    ett hushåll för två + ett café på det. En grop här och en grop där runt zucchiniplantorna har grävts
    Jord och rabarberblad över allt detta. 
    Allt för att rötterna ska suga åt sig fukt och näring


    Det har visat sig vara ett bra koncept....
    Nu gnäller jag av en helt annan orsak. Eller rättare sagt så lär jag zuccha när jag bär in
    alla gröna och gula zucchinis i köket.

   

    Om ni minns så slängde jag ut en hel massa frön som var överåriga och "för gamla" att gro.
    Ibland bedrar man sig. Även i gammalt finns det gott gry och i år får vi dessutom en zucchini som
    ser lite ormlik ut. Det kommer faktiskt många ännu....


    Det blev ett zucchinirikt år i år. Igen. Och vi skriver bara augusti ännu. Här blir det mycket
    zucchande ännu och långa armar av allt kånkande mellan trädgårdslandet och köket
    Faktum är att jag inte ser ledsen ut alls, jag njuter och tar vara på.
     Zucchini kan man laga
    så mycket gott av och den är tacksam att förvara.


    För att inte tala om pumporna som mognar i rasande fart, men så många ska vi inte ha själva.
    Bara ett par, resten får Wilhelm, yngsta barnbarnet, ta hand om till Halloween.
  
    Nu ska jag sluta upp att zuccha. Ett skönt fotbad väntar.
    Efter det lägger jag upp de rena båda
    med tår på i luften och där ska de få vara länge.
    Jag tänker låta "apostlahästarna" vila ut  några dagar,
    bara pallra mig till köket för att hämta någon passlig zucchini att gnaga på medan jag
    läser någon bok.
    Vi hörs och vi ses så småningom.
    Ha det bra till dess alla!

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
    ps. "huvudet" headern, är en gåva jag fick av konstnären Gunilla Olsson när vi 
    tog ner utställningen för den här sommaren. 
    Hon har förstås både designat och målat den underbart vackra sjalen.

tisdag 21 augusti 2018

Augustireflektioner


    Fortfarande kläcks det nya fågelungar i naturen....
    En liten rund bofinks-dunboll satte sig på gräsmattan och bara tittade sig omkring,
    totalt aningslös om "jaktplanen" (sparvhökarna) som far av och an i luftrummet här varje dag.
    Där satt den länge och väl, vilket förstås betydde att jag höll mig i närheten
    som personlig vakt ett tag innan den
    fladdrade vidare i livet; till en början in i den torra schersminbusken.
    Sedan såg vi den litet här och litet där men då i och med beskyddande omgivningar.
    Tur det, för jag hade annat att göra än att vakta små dunbollar. 


    I söndags tog vi ner utställningen tillsammans, alla tre (+ ett par makar),
    som har varit med om den.
    Min tanke var att jag skulle ta bilder men hur det nu gick till så var jag rätt tanklös...
    Kameran kom inte ens med på det "äventyret".
    Sedan avslutade vi vår gemensamma sommar med en liten lätt middag, där vi kom överens
    om att vi fortsätter ställa ut nästa sommar igen, vi tre och kanske en till (preliminärt löfte)
    Vi tre är Gunilla Olsson, Ritva Saloranta och jag.   Jag skrev mera här, här och här om det.
    Gunilla gav mig en jättefin sidenscarf som hon har målat själv. Den är så himla vacker att
    det nästan gör ont. Äppel passar också bra den här tiden och i den här trakten.
   

    Nu är jag i tvättartagen. Sommaren tvättas och läggs i låda i väntan på nästa sommar
    Alla arbetskläder, alla borddukar, löpare och bröddukar,
    allt som har varit i användning i sommar blir rengjort och undanlagt.
    Det känns nästan som en liten "helig" tradition vid det här laget ( efter 12 år).

 

 Mycket går i frö just nu. Fröställningar plockas för att användas som eterneller men de flesta står
 kvar för att beså sig själva till nästa sommar eller också blir de ett extra frö-tillskott för småfåglarna


   Jag fortsätter plocka havtorn. ....


   och ser att pumporna börjar skifta lite grann i färg. Snart är de orangea.
   Ett par ska vi ha och resten får Wilhelm och hans familj ta hand om till Halloween.

   Nu återgår jag till "näringarna" igen.  I lördags hade vi ett barndopskalas i Gula salen,
   i söndags tog vi ner utställningen ( väggarna skriker tomhet), igår kom en stor tysk familj hit
   på ett par timmars kaffestund och på torsdag
   avslutar vi säsongen med ett inbokat styrelsemöte här.

   Sedan tar vi det med ro ett tag, Uffe och jag.

  Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska