Fader vår-trädet


   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.

   Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och
   var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,
   ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det
   kanske finns en liten gnutta kvar av.)
   För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men
   den här gången gick vi bet.


   Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn
   El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i
   övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,
   tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund
   på huvudet. -"Det stämmer inte".

I Ardales, en liten stad/by i bergen, fanns det också många träd av samma slag.

  Det tog någon dag innan vi hade "luskat" ut namnet på det vinternakna trädet.
  Paternosterträd är namnet ( Melia azedarach).
  Ursprunget till trädet kommer från Himalayas sydsluttningar,
  långt borta från Medelhavet, där det nu lär vara ett av de vanligaste alléträden i städerna
  (har vi varit blinda?)
  Det förvildar sig gärna. Det hör till mahognyfamiljen men det där med ask
  som Uffe var inne på,  var inte helt fel, fastän det är det 😉.
  Löven liknar nämligen askens parbladiga, därav artnamnet azedarach,
  blommorna liknar våra lila syrener.

  På grund av årstiden såg vi varken blommor eller blad ,
  bara frukterna som är som runda ärter, gula o fasta som mogna.
  Det vi såg var kvarsittande fjolårsfrukter.
  Vad som har gjort trädet mest berömt är de femkantiga fröna inuti bären.
  Fröna använde man som pärlor och kulor till radband och just därför är det vanligaste
  namnet Paternoster-träd.
  ( Kärt barn har många namn; indiskt pärlträd och persisk syren är också
  namn som används)
 
En man utanför sin affär i gamla stan i Rethymnon

   I Grekland har man trätt upp fröna till radband "komwolýi".
   Särskilt männen ser man sitta och
   trilla radbandspärlor mellan fingrarna på caféer.
   Med cigaretten i ena handen och radbandet i "full aktion" i den
   andra förs intensiva samtal med bordsgrannen.
   Jag var fullständigt fascinerad av beteendet när vi var på Kreta i höstas.
   Hur i fridens namn hinner man läsa en bön för varje pärla i den rasande fart som man trillar iväg
   pärlorna? För det är ju den ursprungliga tanken med radbandet. En bön för varje pärla.
   
   Man ser knappt en kvinna med radband, (de hinner kanske inte?)
   men jag fick erfara hur en snärt av ett radband känns mot
   huden när jag gick förbi undantaget, en yngre kvinna i en gränd.
   En hårdkokt bön vill jag lova.
   Blåmärket satt i länge efteråt.
   Det var givetvis en olycka, ingen avsiktlig snärt.

   De gör en särskild knyck med handen när pärlorna tar "slut" och
   det är dags att göra om proceduren igen.
   Personligen skulle jag kalla dem stresskulor.
   Kanske det var ett omedelbart straff från ovan för min tanke
   då radbandet snärtade till?


    Nå, hur som helst, det upptäcktes att fröna är giftiga, så man säljer inte radband med Paternoster-
    frön längre utan nu för tiden så kan radbanden se ut lite hur som helst och i olika material.
    Dessutom har de fått en ny status som souvenirer till turisterna som söker sig till
    Medelhavsländerna. Bilden ovan är från Kreta.
    Radbandet som sådant är intressant och används på olika sätt beroende på vilken inriktning
    man har i sin religion. Läs gärna mera själv på Wikipedia om radband.

    Så här kan det bli när jag "städar" i bildarkivet, det ena ger det andra så att säga.
    Och blåmärket av radbandssnärten är borta för länge sedan.
   
   

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Kommentarer

Gunnel sa…
En mycket underhållande berättelse. Detta var något helt nytt för mig. Jag har alltid trott att radband gjorts av pärlor i alla tider. De fungerar säkert lika bra som stresskulor. Ett stressband borde vi nog ha lite till mans och fingra på när tillvaron blir kaotisk. Ha det bra.
Tack Gunnel!
Så var det för min del också, helt nytt vad gäller pärlorna. Nu är de förstås gjorda av pärlor men då i begynnelsen av de femkantiga fröna.
Ja, ett stressband behöver vi nog alla. Ha det bra du med!
Paula sa…
En rolig vårstädning du ägnar dig åt, fortsätt gärna med det! Religiösa träd och radband , måste säga att jag aldrig haft en i handen. Men jag skulle också kalla dem stresskulor, och självklart har kvinnorna så mycket annat för handen att det högst har tid att be när de går och lägger sig eller kanske när de ändå ska sitta stilla under gudstjänsten i kyrkan. Jag har också svårt att sitta stilla med händerna, kanske vore nåt för mig...42 fadervår när man känner sig uttråkad. Tack för intressant inlägg! Kram
Anki sa…
Så trevlig och lärorik läsning om detta speciella träd - tack för det Petta! I det här fallet är vi lika ... det här med nörderiet att ta reda på vad det är för växter (och djur, svampar ... osv)
Vårstädning, julstädning, påskstädning, midsommarstädning....jag håller på året runt. På något sätt och det tar ju aldrig en ände. Ja, förstås någon gång gör det ju det men inte så länge jag är vi liv i alla fall.
Det påtagliga för min del när jag har sett på dem som använder radband är att de inte alls tycks tänka på vad de sysslar med. Det ser ut så i alla fall. De ber i expressfart i så fall. Terapi är det, helt säkert, en trygghet av något slag. Jag tror att det är lika bra att sitta med sticksömmen i händerna och tänka snälla tankar, en snäll sådan per maska. I jämförelse. Det är roligt med allas våra kulturer och kulturskillnader i många olika sammanhang.
Tack för titten in Paula! <3
Tack Anki! Jag tänkte faktiskt på dig, jag vet ju att du är intresserad av det mesta i naturen. Också här handlar det om insekter, djur, svampar osv....det tycks aldrig ta slut. Roligt och intressant blir livet på det sättet.
Annika sa…
KARIN! Du bloggar igen!! KUL och trevligt. YAY!! Välkommen tillbaka till bloglandia. Det har var en längre resa för er denna gång?! Bra det, varför inte stanna borta länge när en väl reser! Radband, ja något sådant har jag inget erfarenhet av. MEN att de gjorde så ont att du fick blåmärken av det, inte kul. Inte kul.
Träd är fascinerande, det håller jag med om, älskar också att kolla in nya sorter som man aldrig sett förr. Googlade på det, ser att det finns här i VA också, men att det är sett som "invasive". Det började odlas i Georgia och South Carolina och spred sig snabbt, men nu är det då tydligen ett sånt träd man får kämpa emot sas. Vi har en del sådana hos oss, som står på "svarta listan" sas. Kan dock inte erinra mig att jag sett detta träd ... Är också NÖRD då det kommer till växter, det är kul, hihi!!
Karin, återigen, välkommen tillbaka!!
Tack Annika! Vi har varit både hemma och borta; ibland är det bara så himla skönt att inte vara tillgänglig hela tiden, även om jag har tittat in till de flesta vänner med jämna mellanrum. Snärten var snabb och effektiv, gjorde inte mera ont än ett litet ögonblick.
Kul, nu vet du en hel del du med att berätta om Paternosterträdet. Jag har förstått att de är invasiva eftersom de har spritt sig som de gör och att man använder dem som alléträd. Tydligen har de varit effektiva motståndare till Paternosterträdet i dina trakter eftersom det inte är vanligt. Vi måste ha varit blinda tidigare, fastän vi ofta går omkring och tittar upp i skyn på alla trädkronor ovanför oss. Jag tror det är bra att vara nörd på det här sättet. Det blir ju aldrig långtråkigt.
Tack Annika!
Anne-Marie sa…
Hade ingen aning om detta som du berättar i inlägget.
Radband är onekligen en del av kulturen i till exempel Grekland.
Minns äldre män som satt med sina radband när min mamma och jag besökte Kreta i slutet av 70-talet.
Roligt att du är tillbaka “i etern" igen. :)
Inte hade jag en aning om det heller förrän Paternosterträdet blev intressant och nyupptäckt av oss. Jag har också sett de äldre männen på bänkar här och där, just på Kreta, sittandes där med sina i ständig rörelse-radband. Tack Anne-Marie!
Ia sa…
Att de "leker" med radbandet tolkar jag som ett uttryck för den oroliga grekiska folksjälen. Är det inte ett radband så är det en nyckelknippa. Eller så spelas det tavli.
Terapi! :) Tavli har jag aldrig hört talas om, nu måste jag googla för att lära mig mera. Tack Ia!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio