torsdag 31 augusti 2017

Man börjar snart själv höra till historien....

Tingsplatsen i Kvarnbo, vid kyrkan

    Det är bara att inse fakta, var min tanke när jag tog bilen och drog iväg till Saltviks kyrka senaste
    lördag där det skulle bli ett återseende mellan konfirmander, lillvärdinnor och prästerskap.
    Det har gått 50 år sedan skriftskolelägret!
    Otroligt! 50 år, ett halvt sekel!

Där fanns också en kultplats en gång i tiden
Handelsplats



Att vi hade vår  mötesplats i Saltviks kyrka var förstås naturligt för det var där konfirmationen gick av stapeln.  Lundell var präst och Joe Brandt adjunkt, numera präst sedan länge. Joe var nygift med sin Pirkko som övade sång med konfirmander vid olika tillfällen.
Vi bodde i Rangsby skola på gångavstånd från kyrkan 
och vi hade innerligen roligt och trivsamt fast det i väven förstås fanns inslag av allvar och många funderingar runt kristendomen och livet i allmänhet. 
Själv var jag redan konfirmerad sedan april det året och var med
som en av två s.k. lillvärdinnor eller storasystrar.
Jag brukar lite på skämt säga att jag har konfirmerat mig två gånger....
Och ändå så hjälpte det inte.

Saltviks kyrka är helgad åt jungfru Maria, Jesu moder


    I dagsläget hör jag inte till kyrkan, jag skrev ur mig för många år sedan
    Men för den skull så hindrar det inte mig att besöka kyrkor.
    Det handlar inte om byggningarna så att säga


 
   Det är längesedan jag har varit till Saltviks kyrka.
   En julkonsert för många år sedan var den sista
   gången och innan dess när min mormor jordfästes.
   Nu besökte jag den tillsammans med nio andra
   "konfirmander" samt Joe och hans Pirkko.


     
        Som vanligt, eftersom jag inte har frågat de närvarande om lov att visa bilder på dem,
        så blir det mera anonymt och lite bakifrån-bilder.
        Här är vi på väg in för en stunds andakt, tal  och sång.
        De som mycket förtjänstfullt  har jobbat för att få ihop konfirmandgruppen
        berättade att vi var 25 på den tiden
        3 av oss har lämnat den här världen och några har inte gått att nå,
        trots ihärdig efterforskning, några lämnade återbud i sista stund
        av olika familjeskäl, sjukdom och liknande.
        Nio konfirmander,  prästparet och jag räknades in, minnesdagen till ära.



   Efter ihärdiga försök att låsa upp kyrkporten under Joes nära överseende, brast vi alla ut i ett
   glatt skratt när det konstaterades att den hade varit öppen hela tiden.
   Undra på att den var svår att öppna!



    Efter en gemytlig stund med sång, bön och lite annat prat och skratt tågade vi alla vidare
     till församlingshemmet utanför kyrkmuren


     Där intog vi hembakad smörgåstårta, väldigt god och på det en söt marängtårta till kaffet

     Det händer mycket under femtio år så vi försökte var och en av oss att hålla oss rätt så kort
     när det blev dags för en liten presentation på vad som hänt oss under de femtio år som gått.
     Det blir ju alltid många diskussioner och naturligtvis
     fanns alla minnen att ventilera från skriftskolelägret som var orsaken till att vi träffades.
     Vi hjälptes åt att minnas, det den ena inte kom ihåg, kunde någon annan fylla i och så vidare.

     Födelsedagar med gipstårtor; Joes säng som hängde på utsidan av fönstret, alla kläder som
     försvann och hängde på lina högt ovanför  marken från hus till hus, svåra att nå för den som
     behövde dem och mycket, mycket mera....
     Allvarsord och många skratt klingade i församlingssalen.
     Vi var åter 15-16-åringar,
     nu med lite mera erfarenhet i bagaget förstås än just då det begav sig.

 
     Efter drygt tre timmar försvann vi ut i våra egna världar igen, de flesta med bil och den närmast
     kyrkan boende med cykel.  Den var så charmig så den bara måste bli förevigad

    -" Nu måste vi ha träff om 25 år igen", sade någon  men möttes av ett unisont frustande skratt.
    -" Nää, men kanske om 5 år!"
     Så blir det nog också och jag ser redan framemot att få träffa alla igen,
     kanske ännu flera som var med en gång för längesen.

     Det fina i den här kråksången är att när allt kommer omkring så var vi alla inte en dag
     äldre idag än vi var då. Bara lite visare....

     Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

     Bilderna är rätt mörka, men det var en mulen dag vi träffades, nordan låg på och 
     det kändes rejält kallt.

10 kommentarer:

  1. Tycker det är så trevligt det där med återträffarna med konfirmanderna som man gör i Finland-Åland. Undrar om det sker i Sverige?
    Ingen aning, men tror inte det. Tycker aldrig hag hört talas om det. Min mamma och moster har varit på sina 50-årsträffar m skriftskolan och tyckte som du att det var mkt intressant på alla plan. Minns även då min mormor gick.
    KUL att ni ska ses igen snart!
    Sådant där är toppen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog vanligt i de här trakterna i alla fall. Själv skulle jag kanske inte ha tänkt på återträff men det finns goda arrangörer som får till det och givetvis hoppar man på tåget och nu känns det enbart bra. Vi får hoppas att det blir om fem år...tror nog det. :)

      Radera
  2. Hej, vilken nostalgikick. Var alla ännu i livet? Det brukar ju falla ifrån en och annan i ung ålder, sjukdom, olyckor, osv....
    Jag är konfirmerad, men gick också ur kyrkan för några år sedan, ironiskt nog jobbar jag på kyrkans loppis nuförtiden. Men det är inte samma sak, jag behöver inte bevisa min tro för att jobba för ett gott ändamål, liksom...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nostalgikick blev det onekligen. Många minnen dök upp ur arkivet och när man hjälps åt att minnas blir det ännu roligare. Vi skrattade gott många gånger. Tre personer har avlidit under den tid som gått.
      Man kan alltid jobba för ett gott ändamål trots ev. trosbekännelse. Human kan man ju vara trots att man inte hör till kyrkan. Det handlar om att vara sann mot sig själv.
      <3

      Radera
  3. Låter kul med återträff. Jag har också upptäckt många gånger när jag träffat personer jag inte sett på flera år att helt plötsligt är man tillbaka där man var just då vid den tiden, och minnen och episoder dyker upp. Hälsningar från ett soligt (idag) Skåne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var roligt att ses efter så många år igen. Tidsbegreppet försvinner, plötsligt var vi där vi var en gång. Här regnade det nyss men nu skiner solen, kanske dina hälsningar från Skåne ger återsken som räcker ända hit? :)

      Radera
  4. Återträff sedan konfirmationen och alla blir så unga som då och blir levande inom oss med heder åt åldern, allt som lagts till eller dras i från.
    Ja, smått historiska börjar vi ju bli :-)
    Fina bilder och en öppen dör som är stängd kan vara svår at öppna ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tidsbegreppet sådana här stunder visar bara att tid existerar egentligen inte. Den bara går ändå märkligt nog.
      Tack Tove!

      Radera
  5. Återträff sedan konfirmationen, 50 år, ja då börjar en så smått bli historisk :-) Rätt snart är en tillbaks i den åldern ja. Tiden är egentligen tidlös i denna sammanhang.
    Fina bilder, förtjust i kyrkorummet - och smörgåstårta som jag är :-) och återträffar, har gjort flera under min resa på sensommaren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkorum är speciella, andaktsfulla....Saltviks kyrka är gammal, snart 1000 år, så där har hänt mycket. Den är ljus i känslan.
      Smörgåstårtan var himmelskt god men så måste det förstås vara i den omgivningen. Himmelskt.
      Återträff var mycket roligare än jag föreställde mig det, skeptiker som jag är av ohejdad vana :)

      Radera