Äventyret framtiden

Nå, det skulle jag väl inte säga.... Jag har ingen känsla alls av att bli hysterisk när det gäller julen. I och för sig så köpte vi nya adventsstjärnor med lampor och kablar igår när vi var till stan samt två omgångar adventsljus Men det var av det mera praktiska slaget. Vi gick förbi ett par bra erbjudanden och förnyelse är en nödvändighet. Stjärnorna vi har måste bytas ut och kronljus behöver man ju alltid. I oktober stöpte jag ljus av gamla ljusstumpar men det var bara för att ta vara på..... Och en stunds terapi.    Stora järngrytan är på plats för att fyllas med gran-och tallris, kanske lite enris också    Ungefär så ligger det till här hos oss just nu med tanke på julen.    Någon hysteri känner jag inte av...    I år tänker jag ta det riktigt lugnt    och njuta av julförberedelserna men inte ännu...    När adventshögtiderna är här då börjar det    sakta mak hända saker i det här huset. Det är Olgakatt som undrar De andra som skriver Veckans rub

"I onsdags fick en person påhälsning i sin bostad i Saltvik,  något som rapporterades som ett inbrott.  Enligt polisen hade en viss skadegörelse utförts i bostaden och polisen säkrade spår. I fredags kom ett nytt pressmeddelande från polisen. Bostadsägaren hade under torsdagen hittat en katt smygande i sin bostad. ”Spåren stämmer mycket väl överens och utredningen kommer att avslutas. Katt och lov!”, skriver polisen." Det kunde vi ålänningar läsa i Ålandstidningen härom dagen. Kanske katten sökte sig ett ställe där den kunde invintra sig? En solskenshistoria är det i alla fall. Jag tänker annars på bin när jag ser ordet invintring, som är veckans rubrik och som Olgakatt har bestämt att så ska vara. En gång i tiden har jag också varit biodlare men istället för att själv förklara hur en invintring av bin går till rekommenderar jag läsaren att klicka på länken. Själv har jag också hållit på med invintring rätt länge redan och då handlar de

Mitt i allt kom jag på att det är Halloween ikväll och att knappt ett par timmar återstår Ikväll är kvällen då alla spöken är på farten. Och när jag tänker Halloween, tänker jag per automatik på Annika i Reston och hennes vid det här laget världsberömda Söt. Vilket i sin tur får mig att minnas en annan liten Söt som vi träffade på Kreta under en kvällspromenad I och för sig så var Söt inte ensam om att vara söt. I gräset där den höll till fanns nog ett antal andra sötisar också men den här lilla råttan var en liten nyfiken en. De andra, syskonen, visade sig inte på annat sätt än att man såg grässtråna röra sig där de ilade fram men Söt var alltför nyfiken. Den stannade upp och bara tittade på mig... och kanske lyssnade på allt jag berättade för den. Plötsligt befanns jag hålla en ensidig dialog med en liten kretensk nyfiken råtta. Ja, naturligtvis så fick den veta om att den var söt... Och tydligen tyckte den om att få höra det, för den återkom gång efter

Paulas sista rubrik för oktober är Myriader. Något så när kände jag till att myriader betyder någonting som är väldigt mycket För det mesta har mina tankar gått till myrorna De finns ju i obegränsat antal. Myror på rad, det hörs ju att det har med myriader att göra eller hur?😉 Efter ett ögonkast in i bildarkivet som jag gjorde, för att få ett uppslag på någonting myriad-iskt så insåg jag att det finns hur många olika alternativ som helst    Vårt eget hus t.ex. består av ca 90 000 tegelstenar.    Att syrenen framför huset behöver tas ner är ett faktum    och då försvinner också myriader av löv.    När det ska ske är dock en annan femma.    Löven faller dock ändå till marken, alltmera för varje dag som går.    Förr eller senare får jag säkert ett såga ner-il på mig, men det tar vi då...    I vinter får syrenen vara kvar, för där älskar de små fåglarna att vara    och där har vi alltid talgkorvar och bollar upphängda som de tar för sig av.    I förbifarten kan j

Uffe checkar in på hotellet med den stora mäktiga ljuspunkten hängande rakt ovanför disken    Det är förunderligt det här med tiden.    Det händer så mycket i vardagen och plötsligt har det gått några veckor,    sedan vi var på Kreta.  Allt har förbleknat på ett märkligt sätt    och jag förstår inte att det bara är tre veckor sedan vi var där.    Det känns som evigheter    Jag "tog tag i " bilderna därifrån igen, igår kväll och tänker visa er lite grann    vad vi såg från vår balkong på andra våningen.  När vi bokade vår lägenhet visste vi inte alls    var den skulle vara, huvudsaken var att vi hade tak över huvudet. Ungefär    Vi hade tur! Vi hamnade på sätt och vis på första parkett    På kvällarna underhölls hotellgästerna på olika sätt.    Ibland var det sång och instrumentspel, ibland grekiska/kretensiska danser    Vi fick erbjudande om att också betala biljett till evenemangen, med middag, drink osv    tillika som programmen pågick men varför betala

Jag har bara vaga minnen av pappersdockor, vilket vi kallade dem. Min familj bodde i huset i förgrunden. Vi bodde på övre våningen. Först på den västra sidan och efter min sexårsdag på den östra sidan. Jag lekte ofta i trapphuset i ljuset som strilade in  från de båda vackra fönsterna med rutor i rutorna.  Fyra rutor i en ruta. Jag räknade dem många gånger... Ett av mina minnen är när jag sitter på avsatsen mellan låga och höga trappan i trapphuset, just där de båda fönsterna mot norr spred sitt ljus. Jag var ensam där och lekte med dockorna Jag hade långtråkigt, trots sysselsättningen. Jag minns känslan än. Stålbandet på en trappkant glipade lite grann och var en bra fastsättare för pappersfötter, så dockorna kunde stå upprätta medan jag klädde på dem. Efter ett antal vikningar och fastsättningar så ramlade fötterna av. Sakta men säkert blev dockorna kortare och kortare efter varje amputation. Pappersklippdocka funnen på nätet Ett annat minne är rullen med pres